Igår var jag på årets sjukaste föreläsning. Den var inte sjuk för att föreläsaren var konstig, det var ämnet som var så fruktansvärt vidrigt. Jag, Sofia och Lena (gamlingarna, tillika extramammorna i vår klass) satt 2½ timma och lyssnade på en man som pratade om farorna för barn och ungdomar på Internet. Bland föräldrar i alla åldrar satt vi. Lika häpna och minst lika illamående av avsmak som alla andra.

Vet ni att det inte ens tar fem minuter för en 12-årig tjej att få kontakt med en man över 30 år på internet? ”Vill du bli av med oskulden?” Jag vrider mig själv i plågor när jag tänker på min kusin som är nyss har fyllt tio år. Men alla män och gubbsjuka gubbar är inte så påstridiga. Från början.

I utbildningssyfte satte jag mig ned i gårkväll och loggade in på ett chatrum. Det tog 10 minter. TIO MINUTER! Sedan hade jag napp. En 32-årig man från stockholm. Arbetslös. Gillar fotboll. Och flickor som rider. Jag sa att jag var 12 år. ”Du kanske tycker att jag är för ung för att flirta med dig?” Det kliar under huden. Knogarna längtar efter att få möta hud och ben i en våldsam förening.

Och det här händer överallt. På varje forum där det finns unga tjejer finns det även män som är ute efter. Ja, jag vet inte. Min fantasi kan inte sträcka sig så långt. Till och med på SVT:s Bolibompasida, och på Libresse där unga tjejer diskuterar sin pubertet och första menstruation.

Hör ni någon gång talas om Mats Andersson, internetanalytiker som jobbar på ett företag som heter Netscan – kontakta honom och gå på en av hans föreläsningar.

Hur många av er orkade läsa min tupp- och katt skildring av Ann-Kristin? :P Nä jag förstod väl det. Det var väl mer för min egen del. Ni vet, kunna gå tillbaka några år i tiden och inse hur kass jag var då och trivas med hur bra jag blivit. Eller något. Det är därför jag inte riktigt har kunnat släppa min Lunarstorm. (JAG VEEET!) För er som kommer ihåg den fantastiska lunareran så var det under den tiden bloggfenomenet växte fram. Åtminstone så vitt jag vet. Och det var där jag började. Jag skrev dagliga blogginlägg i flera år och skulle jag någon gång avsluta mitt lunarkonto så försvinner var enda bokstav. Det skulle kännas lite som att förlora flera år av minnen och det går ju inte.

Min idé för specialarbetet börjar äntligen ta form. Ågren inför mitt första val tog över, och jag är nu officiellt inne på drogjakten igen. Den här gången mer djupgående och filosofisk. Jag ska ägna två veckor i Arjeplog åt att försöka utröna hur det kan komma sig att droger får fäste i en sådan liten kommun när alla känner alla. Teoretisk borde det inte vara möjligt.

Jag har gått och blivit med Twitter också. Om man nu ska vara helt socialt hopplös så måste man göra det ordentligt. Gå all in. För er som är intresserade att följa mig även där så återfinns jag på denna länk.

En misstänksam tupp och en katt som chef. I en hemtrevlig Astrid Lindgren-idyll kan fantasin leva sitt eget liv. På 4H-gården Ponderosa i Kalix jobbar världens bästa människa. Åtminstone när djuren får säga sitt.

 Prick halv åtta varje morgon kliver hon in genom ladugårdsdörren. Man skulle nästan kunna ställa en klocka efter henne, punktlig som hon är. Vid den tiden har jag redan hunnit med mina förpliktelser. Jag har väckt alla grannar med mitt ihärdiga galande, sett till att geten vet vad han heter och kollat till frugans småkycklingar. Den där förbannade geten alltså, han är ingen att lita på.

Ann-Kristin Sandström heter hon, men vi kallar henne bara för Anki. Hon kvittrar alltid god morgon när hon kommer. Jag har noterat att något hänt med hennes hår på sistone. Det lyser nästan mer rött än vad min kam gör. Jag gillar det inte, men jag har inte märkt någon förändring hos henne i övrigt. Hon sprider fortfarande en härlig värme omkring sig och trots att hon vägrar favorisera mig så litar jag på att hon har goda avsikter.

 Hon för alltid ett herrans liv i ladugården när hon stökar runt. Om hon inte visslar så sjunger hon, och gör hon inte det så väsnas hon på något annat sätt. Jag törs inte visa mitt missnöje, det är trots allt hon som kommer med maten varje dag. Eller ja, nästan. Två dagar i veckan syns hon inte till. Jag undrar vad hon har för fuffens för sig då.

–Äsch, ditt tuppelände! Om det är någon som ska berätta om Anki så är det väl jag! Jag har bott på gården i 12 år och räknas som en av inventarierna.

Semla är en tovig gatukorsning med lång bångstyrig päls och krokiga morrhår. Men låt er inte luras av åldern, hon är fortfarande smidig och rapp som vilken ungkatt som helst. Hon är Ankis ständiga följeslagare på gården. En bestämd liten dam som aldrig lämnar henne med blicken. Det är inte för inget som Semla kallas för Chefen.

Man hör när Anki är på intåg. Hon kör Kalix risigaste bil, en vit Opel som är allt annat än vit. Däcken river elakt i grusvägen där hon gör entré. Efter en snabb och slarvig parkering studsar hon ut ur bilen och styr direkt mot klubbhuset. Det är där jag har mitt tillhåll och tron, på en stol särskilt avsedd för mig. Här spelar alltid en radio någonstans i närheten för döva öron. En kanna kaffe delar generöst med sig av en hemtrevlig arom och här är jag aldrig ensam.

Anki virvlar alltid fram när hon arbetar, oavsett om hon är i ladugården eller på kontoret. Hon går inte, hon smyger inte – hon virvlar. Från datorn till kopiatorn, från kopiatorn snabbt över till bokhyllan. Från bokhyllan tillbaka till kopiatorn, och så fortsätter det.  Och tillfällena är få när hon är tyst. Hon pratar högt, rappt och ofta. Hon brukar även tilltala mig, men stolt katt som jag är låtsas jag inte höra.

På kontoret har hon sin plats. Vi brukar bråka lite om den. Jag föredrar ett ljust ställe där jag får ta del av solstrålarna som silar in genom oputsade fönster, men Anki envisas med att hennes plats ska vara just där. Jag har fått nöja mig med husets näst bästa. Hur gick det till?

Anki är ganska lång. Jag skulle gissa att hon kan nå taket om hon står på tå. Hon brukar hasa omkring i svarta plasttofflor och till stilen matchande mjukisbyxor. Överdelen varierar och idag är den kornblå. En fin kontrast till den röda bångstyriga kallufsen. Hennes ögon är blåa och vänliga och munnen ständigt leende och smultronröd.  Hon verkar trivas här och hon tar så väl hand om oss. Men hennes telefon. Den kommer att driva mig till vansinne någon dag, den ringer oavbrutet! Hennes röst sprudlar alltid av glädje, oavsett om det är ett jobbsamtal eller hennes sambo som ringer. Oerhört irriterande när man försöker sova middag.

Det vistas alltid barn här på Ponderosa. Glada, stora, små, ledsna, arga. Jag har hört när Anki pratat med sina kollegor om barnen. De kommer tydligen från något de kallar för problemfamiljer. Vad det innebär vet jag inte, men jag har fått veta att vi alla är förda bakom ljuset! Vi ingår tydligen i en rehabiliteringsplan, utan att veta om det! Jag har funderat på att delge geten mina misstankar, men han verkar lite skum. Kaninerna och marsvinen likaså.

Anki kom i somras. Efter vissa efterforskningar har jag fått höra att hon var utbränd och behövde en lugn sysselsättning. Men vadå utbränd? Hur jobbigt kunde det ha varit att löda kablar på ett elektronikföretag? Nej pyttsan. Jag tror det hela var planerat. Ingen med den bakgrunden hade kunnat komma hit och arbeta som om den aldrig gjort annat. Ni skulle ha sett henne i förrgår, hon tampades med att klippa ett av fåren en hel förmiddag! Och vilken lustig syn sedan. Fåret såg ut som en kal råtta och fick stå ut med fåraktiga skämt resterande timmarna av dagen. Det är något skumt med Anki. Vart tog hon vägen förresten?

Jag skyndar ut genom hallen. Kryssar mellan ridstövlar och trädgårdsredskap. Som ett streck ut genom kattluckan. Scannar snabbt av området. Rött stall, röd ladugård, bil, hästar i hage. Får. Hästsulky, en tom grusad gårdsplan, hästsadel på en stubbe. Men ingen Anki. Åkte hon hem utan att säga hejdå? Jag tar ett sista varv runt gården för att förvissa mig om att allt är i sin ordning. Vinden har bjudit upp de nytvättade blommiga gardinerna på sista dansen i torkvindan. En pigg vårsol stryker väggarna faluröda. Det doftar sött av torkat hö.

–Jasså, är det Chefen som vaknat!

Anki kommer struttandes från stallet.  Ett välbekant leende fortplantar sig och strax ler hon med hela ansiktet.

–Åh, vad jag älskar er djur, det finns inga som är så härliga som ni är! Jag förstod väl att du skulle komma och leta efter mig.

Och det finns ingen som inte tror henne.

Å. Herre. Min. Jesus. Det finns så mycket vacker musik här i världen, men jag undrar om inte Tommy Körberg kickar de flestas rumpa just i det här klippet?  Han är verkligen som klippt och skuren för att framföra pampiga låtar. Starka låtar. Stad i ljus och O helga natt krossar också allt motstånd. Jag tror att jag älskar Tommy Körberg. Och Cornelius Vreeswijk.

Ikväll filar jag på min text om Anki på 4Hgården här i Kalix. Sett ur en tupp och en katts synvinkel.

Nej jag är inte full. Återkommer när texten är klar och genomarbetad så kan ni som orkar läsa igenom den.

Jag har börjat inse det fantastiska med RSS-flöden. Denna skumma ikon som återfinns på de flesta sidor vi besöker. Åh, jag kommer att bli den mest upplysta människan i världen känns det som! Ikväll ska jag skaffa ett Googlekonto och påbörja min prenumerering.

Föreläsningen idag har varit skitbra! Han vet verkligen vad han pratar om den där Micke Pettersson från SVT. Jag älskar gästföreläsare som ger mig en riktigt ögonöppnare och det lyckades han med brilliant. Det är nästan läge för ett Halleluljamoment.

En youghurt och en banan på det här så är jag good to go for another couple of hours.

Jag tror att jag slagit någon form av personligt rekord i soffliggning! Hela gårdagen, och då menar jag från uppstigandet ur sängen till sänggående, tillbringade jag och mina vänner i sofforna i vår källare här i Kalix. Bästa bakisdagen på länge med det ett kavat sällskap. Jag vet inte varför, men av någon anledning så blir allt så mycket roligare när man är trött och sliten. Trots att jag var skötsam i fredags så var jag och min kropp inte i samförstånd i går. Det måste vara åldern.

Så, efter en hel dags mörgning, lite chips och dip och Gran Torino med världens bästa Clintan blev klockan sluligen midnatt och jag begav mig upp på mitt rum. Och gissa vad som händer! Skrivkrampen jag lidit av sedan i torsdags släpper! Och vad annat göra än att ta tillvara tillfället? Jag började skriva på min text.  Berättande journalistik. Fick en riktig snilleblixt så början är jag väldigt nöjd med. Nu är det bara mitten och slutet kvar. haha. Men det kommer.

En dusch på det här så början man ju likna en människa igen.

Jo förresten. Det går koka pasta i en vattenkokare! Allt går bara man är nog hungrig. haha.

Vad ska jag göra av min Valborgshelg? Beslutsångesten är ett faktum. Tanken har väl varit, om än en diffus sådan, att jag skulle åka upp för att stanna i två veckor i sträck för att sedan vara hemma i två veckor. Men nu känns väl den tanken sådär.

Egentligen borde jag stanna och spara respengarna, för de kommer jag att behöva i framtiden. Men. Det känns ändå lite trist att inte fira Valborgs med min gubbe. Alla dessa världsproblem. Eller hur?

Den här dagen går nog till historien som en av de längsta i mitt liv. Nu har det i allafall mörknat och från laptopen strömmar toner från Garth Brooks. Nu kommer här ett makabert avslöjande, så ni som känner er magsvaga – keep out! Jag tycker om country. Och så var det sagt. Inte i all form och definitivt inte alla countryartister. Men Garth Brooks har något speciellt.

Första gången jag hörde Garth stod jag på ett sådant otippat ställe som i en chark. Jag plastade köttfärsförpackningar på löpande band och mojängen som brände av plasten gav ifrån sig en speciell doft jag aldrig kommer att glömma. Det fanns två skivor att tillgå i cd-spelaren, båda av countrystjärnan som dyrkades av han som var charkansvarig. Och jag tänkte, what the hek! På den vägen är det. Sedan dess kan jag inte göra något åt ryckningarna som framkallas när jag hör The night I called the old man out.

Jag för två år sedan. Det tar sig!

Gud så trött jag är. Jag har varit precis så här trött hela dagen och det verkar inte bättre än att det är jag som får ge mig. 1-0 till tröttheten.

Jag orkar helt enkelt inte skriva mer just nu!

När våren kom till Kalix

Vinterdäckens dånande riv i asfalten har klingat av. Underlaget gläds åt andrummet och väntar på barn med vita kritstenar. Ett sprött fjolårslöv gör vinden sällskap i en passionerad tango. Med viga lemmar dansar de förbi mig som i ett försök att glömma att glansdagarna är förbi.

”Håll Sverige rent” utbrister en av tidens tand ärrad soptunna och hånas av ett kringdrivande sugrör på marken. En juldekoration i närheten blickar skamset ned på några grässtrån som kämpat sig fram vid husväggen. Malplacerad och olycklig söker den tröst hos en förtvinande sotgrå snöhög. Tillsammans sjunger de sorgset sista versen av ”Hej mitt vinterland” och undrar om de någonsin kommer att ses igen.

Solens strålar söker sig fram genom de höga och tunna morgonmolnen. Några träffar mig, och min svarta jacka blir genast behagligt ljummen. Mot en ljusblå himmel med vita inslag tecknar nio svarta gestalter en osymmetrisk formation. De seglar ljudlöst fram över himlavalvet mot okända mål och jag undrar om de ser mig. En annan fågel någonstans i närheten testar sina stämband. Blandat med ilskna smällar från en hammare och vägbruset från E4:an ger kakofonin av ljud en underligt lugnande känsla. Det är så här det är att leva.

Cyklar som gömts i snö har kommit fram i tö. Stolta till bristningsgränsen och med spänstiga däck står de uppradade och väntar troget på sina ägare. En handske utan herre vrålar ut sin dödsångest där den ligger mitt på vägen. Men ingen bryr sig. Inte ens den kala björken på första parkett som tornar upp sig strax intill. Alla är fullt upptagna med att insupa våren och har inte tid med någon ömkan.

Ett andetag fyller mina lungor med luft som smakar hopp. Ett nytt andetag, denna gång genom näsan. En blandning av smuts, asfalt, söndertorkade buskar, gräs. Våren har kommit till Kalix.

//berättande journalistik. Övning där vi skulle beskriva en omgivning målande.

Tänk om det är för att det är fullmåne som jag har sovit så dåligt i natt! Jag har aldrig tidigare hört att man ska sova dåligt när det är fullmåne, men idag på fejjan så var det visst fler som hade legat vakna i natt. Underligt! Jag visste inte ens att det var fullmåne. Men det säger inte så mycket när Kalix är som uppochnedvända världen. Jag glömde bort portkoden, trodde att vi får middag på torsdag och att den dessutom serveras 16.30. (egentligen får vi middag på tisdagar kl 17.00…) Vidare trodde jag att vi började 10.00 i måndags när det i verkligheten är 09.40. Och koden in till klassrummet kommer jag fortfarande inte ihåg trots att jag använde den senast igår. Bra.

Nyfiken som jag är blev jag i allafall tvungen att googla på fenomenet. Döm om min förvåning när jag hittade den här artikeln på SvD! Men jag kopplar minsann inte ihop två olika saker. I min ovisshet så har jag helt enkelt sovit kasst och så var det med det.

Har jag en begynnande alzheimers eller är jag bara blivit lite dement i förväg? Visst fyllde jag år för ett tag sen, men att det skulle bli så här jävligt vid 25 trodde jag inte. Jag törs inte ens tänka på hur jag är när jag är 40!