Subscribe

Archive | Sune och sånt

Var dinosaurierna kom från

Var dinosaurierna kom från, och tjugofem tusen andra viktiga och helt relevanta frågeställningar, det är vad som rör sig i min älskade sons huvud. Och det är liksom inte alltid så lätt det där, att försöka förklara för en treåring någorlunda sanningsenligt och nog lättförstått, hela evolutionsteorin. Helst ska det gå snabbt också. Så när Sune berättade om sin skräck för dinosaurier sa jag naturligtvis att de inte är något att vara rädd för, för dinosaurier finns inte.

Varför det?

Bra fråga! Nästa! Det kom en storjävulens komet som ödelade allt liv på jorden? Det lär förvisso dra fokus från dinosaurierädslan, men vill vi verkligen riskera att treåringen ska börja frukta jordens undergång istället? Tveksamt alltså. Dom dog, rätt och slätt. (Hoppas att han hoppar ”varför” den här gången…)

Var kom dom ifrån?

Följdfrågan jag inte var beredd på. Eeeeeehhhhh. Jaaaa-aaaa, alltså, det är en lång historia (som jag knappt kan mer än i väldigt grova milstolpar om ett par miljarder år.) Säger sanningsenligt: dom kom från jorden, Sune, precis som du och jag. Och grillningen, av vad som lika gärna kunde varit vilken journaliststudent som helst som går igenom de gyllene när, var, hur, vad, varför och vem, hade med största sannolikhet fortsatt om jag inte lyckats dribbla bort honom med motfrågor.

Herre. Jesus. Men det är så himla roligt att höra hans funderingar! Man inser snabbt att de är långt mer komplicerade vid tre års ålder än vad de kan förefalla vid första anblick. Lite känner jag igen mig också i hans vetgirighet. För en del växer den bort med åldern, för mig svalnade den en period under uppväxten, men spirar som aldrig förr nu som vuxen.

Kalas

Tänkt att ett helt år passerat. BB i Sunderbyn, det tuffaste dygn jag hittills upplevt. Så här ett år senare är känslorna kluvna; en del av mig undrar vart tiden tog vägen. Ett år?! En annan del av mig erkänner att det stundvis känts som att Sune funnits två år istället för ett. Typ som i natt. Han laddade upp inför födelsedagen med att vakna var fyrtionde minut från midnatt till morgonen. Tjoho! ;) 

Dagen blev i alla fall väldigt lyckad. Vi hade nog inte räknat med att få riktigt så mycket besök som faktiskt kom under dagen. Jätte roligt! Och goda blev tårtorna också som vi bakade igår och idag. Sune ratade dock sin sockerfria minitårta och gick istället rakt på leksakerna han fick i present. Klokt!

  

En riktig skitdag

Jag har tappat räkningen på hur många blöjor jag bytt på Sune idag. Det började redan tidigt i morse; strax efter 5 vaknade jag av att han var ledsen. Trodde först han kände sig ensam, men lukten gick inte ta miste på. Blöja 1 av säkert 15 stycken på en dag, jämfört med vanliga dagar när vi byter ungefär var fjärde till var femte timma (om han inte bajsat på sig förstås, men sånt brukar vi ju försöka uträtta på pottan.) Stackars liten har haft diarré hela dagen och varit allmänt ledsen och ur form. Men det vet man ju själv hur man mår efter en hel dag på toaletten! :/

Nu sover han i alla fall gott på vällingen. Jag ber till högre makter och hoppas innerligt att hans mage är bättre i morgon! 
  

Hipstern

Det bor nog en liten hipster i Sune, vänta bara tills han hittar en sån där sotarmössa som bara täcker en del av öronen och skaffar skägg! 

 

Höst

Jag gick ut en morgon, och plötsligt var det höst i luften. Hög, fräsch luft, sol från en klarblå himmel och löv som sakta börjat ändra färg. Jag älskar hösten nästan mer än sommaren. Det måste vara mysfaktorn med att ta på sig tjocka tröjor, vira in sig i halsdukar, kura ihop sig under filtar. Ja, bara njuta av allt det vackra. 

Sune testade att gunga för först gången för någon dag sedan. Nog var det bäst att hålla i sig med båda händerna när mamma hittar på såna tokerier! ;)  

    
   

Feber

Vi klarade oss i sju månader utan sjukdom, men så i natt när jag skulle mata Sune var han varm som en kamin och yrade lite. Feber. Närmare bestämt strax över 39 grader. Vi har egentligen bara gått och väntat på det, men pratade i morse om hur tacksamma vi är att det tog så länge innan han blev sjuk. Dom är ju så otroligt sköra, tack och lov så slapp vi våndan och ångesten över att ha en alldeles nyfödd som blev sjuk. Tänker närmast på en kompis son, som är född strax efter Sune, som fick RS-viruset bara någon vecka gammal. Det måste ha varit riktigt hemskt! 

En fördel finns det dock; det är med 39 graders feber enda gången som Sune har ro i kroppen att somna på mitt bröst. Det har inte hänt sedan han var alldeles nyfödd. 

Lilla skorpan!  

 

Semester

Idag är det torsdag. Jag är i alla fall nästan säker på det. På söndag är det hur som helst två veckor sedan vi rullade ut från Arjeplog och styrde kosan söderut. 14 nyttiga dagar hemifrån. Det tog lite mer än en vecka för mig att varva ned, men nu är jag inne i semesterlunken på riktigt. Ingen stress, bättre humör, roligare Fia. Jag skulle nog kunna leva så här ett tag till, eller i alla fall så länge väderleksrapporten lovar sol och 25 grader i Stockholm och regn och 12 grader där hemma. 

Sune har dessutom verkligen överraskat! Från rastlös grinolle där hemma till nyfiken, nöjd och glad gör nere. Han är en dröm (för det mesta) att ha med sig, och det är inga problem att vare sig åka bil, shoppa eller hänga på stranden. Så länge han är mätt och någorlunda utsövd är han okej med det mesta. Jag behövde verkligen få upptäcka det. Mitt självförtroende sjönk en aning här i våras/början av sommaren när praktiskt taget inget kunde hålla Sune nöjd mer än en timme i stöten. 

Älskade lilla tjorv!  

   

Skam den som ger sig

När Sune håller på att bli för tung för att vyssjas till sömns varje kväll, fick jag ett infall igår som höll på att kosta mig förnuftet. Jag lade honom i sin säng och bestämde mig att sitta hos honom tills han somnade själv, och att bara röra honom om han blev hysteriskt ledsen. (Vid det här laget hör man snabbt skillnad mellan ett klagande och ett gråt som faktiskt betyder att han är ledsen och uppgiven.)

Sune ”Masken” Abrahamsson använde vaggans fulla utrymme till diverse akrobatiska övningar. Stod i en båge på tå och huvud, försökte klättra över kanten, försökte äta upp snuttefilten, dyka till Kina genom kudden. Skrek, gormade, protesterade. Efter 45 minuter var han så trött att han inte orkade röra sig längre. Då vände jag honom på rygg och gav honom tutten och snuttefilten som jag alltid gör. I ett tappert sista försök att hålla sig vaken började han hoa, men strax somnade han. 50 minuters kamp. 50 minuters hjärtklappning för mig. 50 minuters investerande i framtiden. 

Fast besluten om att det måste bli ett slut på bärandet tog vi striden ikväll också. Samma visa; åla, dyka, rulla. Gorma, skrika, protestera. Men vet ni vad, ikväll mer än halverade vi läggningstiden! 20 minuter, sen vände jag på honom, gav tutte och snutte och sen var det tack och godnatt! 

En del av mig vill bära honom bara för att få vara nära, men den andra delen inser att det kan vi ju vara andra tider på dygnet och att det tids nog kommer gagna oss allihopa. En trygg, lugn och konsekvent nattning är ju tusen gånger roligare för alla inblandade, inte minst Sune. 

Tack för alla tips Lotta! (Det var Mackes syster som berättade hur dom gjort med sin son och hur bra det fungerat för dom!)