En misstänksam tupp och en katt som chef. I en hemtrevlig Astrid Lindgren-idyll kan fantasin leva sitt eget liv. På 4H-gården Ponderosa i Kalix jobbar världens bästa människa. Åtminstone när djuren får säga sitt.

 Prick halv åtta varje morgon kliver hon in genom ladugårdsdörren. Man skulle nästan kunna ställa en klocka efter henne, punktlig som hon är. Vid den tiden har jag redan hunnit med mina förpliktelser. Jag har väckt alla grannar med mitt ihärdiga galande, sett till att geten vet vad han heter och kollat till frugans småkycklingar. Den där förbannade geten alltså, han är ingen att lita på.

Ann-Kristin Sandström heter hon, men vi kallar henne bara för Anki. Hon kvittrar alltid god morgon när hon kommer. Jag har noterat att något hänt med hennes hår på sistone. Det lyser nästan mer rött än vad min kam gör. Jag gillar det inte, men jag har inte märkt någon förändring hos henne i övrigt. Hon sprider fortfarande en härlig värme omkring sig och trots att hon vägrar favorisera mig så litar jag på att hon har goda avsikter.

 Hon för alltid ett herrans liv i ladugården när hon stökar runt. Om hon inte visslar så sjunger hon, och gör hon inte det så väsnas hon på något annat sätt. Jag törs inte visa mitt missnöje, det är trots allt hon som kommer med maten varje dag. Eller ja, nästan. Två dagar i veckan syns hon inte till. Jag undrar vad hon har för fuffens för sig då.

–Äsch, ditt tuppelände! Om det är någon som ska berätta om Anki så är det väl jag! Jag har bott på gården i 12 år och räknas som en av inventarierna.

Semla är en tovig gatukorsning med lång bångstyrig päls och krokiga morrhår. Men låt er inte luras av åldern, hon är fortfarande smidig och rapp som vilken ungkatt som helst. Hon är Ankis ständiga följeslagare på gården. En bestämd liten dam som aldrig lämnar henne med blicken. Det är inte för inget som Semla kallas för Chefen.

Man hör när Anki är på intåg. Hon kör Kalix risigaste bil, en vit Opel som är allt annat än vit. Däcken river elakt i grusvägen där hon gör entré. Efter en snabb och slarvig parkering studsar hon ut ur bilen och styr direkt mot klubbhuset. Det är där jag har mitt tillhåll och tron, på en stol särskilt avsedd för mig. Här spelar alltid en radio någonstans i närheten för döva öron. En kanna kaffe delar generöst med sig av en hemtrevlig arom och här är jag aldrig ensam.

Anki virvlar alltid fram när hon arbetar, oavsett om hon är i ladugården eller på kontoret. Hon går inte, hon smyger inte – hon virvlar. Från datorn till kopiatorn, från kopiatorn snabbt över till bokhyllan. Från bokhyllan tillbaka till kopiatorn, och så fortsätter det.  Och tillfällena är få när hon är tyst. Hon pratar högt, rappt och ofta. Hon brukar även tilltala mig, men stolt katt som jag är låtsas jag inte höra.

På kontoret har hon sin plats. Vi brukar bråka lite om den. Jag föredrar ett ljust ställe där jag får ta del av solstrålarna som silar in genom oputsade fönster, men Anki envisas med att hennes plats ska vara just där. Jag har fått nöja mig med husets näst bästa. Hur gick det till?

Anki är ganska lång. Jag skulle gissa att hon kan nå taket om hon står på tå. Hon brukar hasa omkring i svarta plasttofflor och till stilen matchande mjukisbyxor. Överdelen varierar och idag är den kornblå. En fin kontrast till den röda bångstyriga kallufsen. Hennes ögon är blåa och vänliga och munnen ständigt leende och smultronröd.  Hon verkar trivas här och hon tar så väl hand om oss. Men hennes telefon. Den kommer att driva mig till vansinne någon dag, den ringer oavbrutet! Hennes röst sprudlar alltid av glädje, oavsett om det är ett jobbsamtal eller hennes sambo som ringer. Oerhört irriterande när man försöker sova middag.

Det vistas alltid barn här på Ponderosa. Glada, stora, små, ledsna, arga. Jag har hört när Anki pratat med sina kollegor om barnen. De kommer tydligen från något de kallar för problemfamiljer. Vad det innebär vet jag inte, men jag har fått veta att vi alla är förda bakom ljuset! Vi ingår tydligen i en rehabiliteringsplan, utan att veta om det! Jag har funderat på att delge geten mina misstankar, men han verkar lite skum. Kaninerna och marsvinen likaså.

Anki kom i somras. Efter vissa efterforskningar har jag fått höra att hon var utbränd och behövde en lugn sysselsättning. Men vadå utbränd? Hur jobbigt kunde det ha varit att löda kablar på ett elektronikföretag? Nej pyttsan. Jag tror det hela var planerat. Ingen med den bakgrunden hade kunnat komma hit och arbeta som om den aldrig gjort annat. Ni skulle ha sett henne i förrgår, hon tampades med att klippa ett av fåren en hel förmiddag! Och vilken lustig syn sedan. Fåret såg ut som en kal råtta och fick stå ut med fåraktiga skämt resterande timmarna av dagen. Det är något skumt med Anki. Vart tog hon vägen förresten?

Jag skyndar ut genom hallen. Kryssar mellan ridstövlar och trädgårdsredskap. Som ett streck ut genom kattluckan. Scannar snabbt av området. Rött stall, röd ladugård, bil, hästar i hage. Får. Hästsulky, en tom grusad gårdsplan, hästsadel på en stubbe. Men ingen Anki. Åkte hon hem utan att säga hejdå? Jag tar ett sista varv runt gården för att förvissa mig om att allt är i sin ordning. Vinden har bjudit upp de nytvättade blommiga gardinerna på sista dansen i torkvindan. En pigg vårsol stryker väggarna faluröda. Det doftar sött av torkat hö.

–Jasså, är det Chefen som vaknat!

Anki kommer struttandes från stallet.  Ett välbekant leende fortplantar sig och strax ler hon med hela ansiktet.

–Åh, vad jag älskar er djur, det finns inga som är så härliga som ni är! Jag förstod väl att du skulle komma och leta efter mig.

Och det finns ingen som inte tror henne.