Subscribe

Archive | Makeup & skönhet

Tider som dessa

Det är i tider som dessa, när man för 180:e dagen i rad ångrat ett förhastat och ej så genomtänkt beslut om att klippa lugg (en pannlugg kan vara kul så länge den inte ska sparas ut), och när den där hemmafärgningen för jag-minns-inte-vilken-gång-i-ordningen blev betydligt mörkare än vad man hade räknat med, som man kan börja fundera vad man tänkte när man övergav ett vinnande koncept. 

För två är sedan låg bad hair day kvoten på i genomsnitt två av sju dagar i veckan, friskt tilltaget. Idag, mina damer och herrar, är vi uppe i så mycket som fyra, ja kanske till och med fem dagar av sju möjliga där man drar ned mössan lite extra och tackar Gud att man i alla fall inte är på jobbet och måste visa sig för någon annan än en tvåmånaders bebis och den man som lovat att leva med dig tills döden skiljer er åt (oavsett hur fan du än ser ut) måste ta del av eländet. 

Man ska också komma ihåg att det är precis nu det känns så här, trots det faktum att mitt hår nog förmodligen aldrig varit så fylligt tack vare graviditeten. Jag har knappt tappat ett hårstrå på ett år, och vad gör jag? KLIPPER LUGG! Inom en överskådlig framtid kommer de här stråna som jag fått behålla på grund av hormonerna att börja falla. Då kan det nog hända att en pannlugg på utväxt är mitt minsta bekymmer, men varför ska man passa på att vara fin i håret när man för en gångs skull ges all världens förutsättningar till det? 

Det är i tider som dessa som man i desperation färgar löshåret för att det ska matcha sin egentligen lite för mörka hårfärg, och räknar på hur många slingor som kan behövas innan man är nere på i alla fall tre av fem bad hair days på en vecka. 

Hair envyn på mig själv för två år sedan är påtaglig, tider som dessa. 


Getting down to business

Fick så igår den efterlängtade omsorgen om mina stackars fötter. I vanliga fall hade jag filat, putsat och fixat själv – som med så mycket annat, men kruxet är att jag inte riktigt når ned nu när magen är så stor. Eller, jo, jag når, men det är med stor möda och en del obehag.

Mitt sista försök att ansa hälarna slutade i blodvite när jag raspade på lite för hårt som en följd av att jag inte såg vad jag gjorde. Enough is enough! Bokade helt enkelt en tid för fotvård, och idag är det på små lätta och glada fötter jag trippar fram. 420 kronor kostade kalaset, men det må man väl få unna sig under rådande omständigheter?

IMG_6601.JPG

Så här ser den ut förresten, den där magen. Vecka 35! Många säger att det är en liten mage, men det stämmer inte överens med det skepp jag känner mig som.

IMG_6585-0.JPG

Bangs!

Fia ”kan själv” Abrahamsson har färgat håret och klippt luggen under förmiddagen. ÄNTLIGEN vågade jag ta steget ut i den skrämmande pannluggsvärlden! Å fan va nöjd jag är! Kan kanske behöva en putsning för att bli helt rak och jämn, men jag tycker ändå resultatet är helt klart godkänt med tanke på hur ofta jag klipper en pannlugg på mig själv. :)

IMG_6365.JPG

Köpte hus, blev gravid, klippte lugg

Lite same same, va? ;)

Ett par gånger per år brukar jag få för mig att jag måste, måste, måste klippa lugg. Oftast slutar det med att jag inte lyckas få tag i en frisörtid snabbt nog, luggsuget kallnar och jag återgår till att tycka att det nog var lika bra att det blev som det blev. I typ fem-sex år har jag hållit på så. Tills idag. Nu rök den, den axellånga luggen som gått mig på nerverna, drivit mig halvt till vansinne och jagat mig i mina mardrömmar.

Ska bli kul att se hur länge det känns så här bra. Jag räknar med ungefär ett dygn, kanske mindre. I morgon när jag vaknar upp till en ny dag med luggbeklädd panna kan vi höras igen!

IMG_5868.JPG

Hårfint

Lärde mig ett superenkelt knep till att få till den här frisyren. Jag började med att tupera igenom håret närmast rötterna för att få lite volym och fixerade med hårspray. Sedan sätter man ett elastiskt hårband över skallen, puffar upp håret på hjässan lite och snurrar och fäster håret i nacken runt hårbandet! Easy peasy!

IMG_5305.JPG

IMG_5306.JPG

Hårkrisen

Ungefär vart tredje år hamnar jag i en hårkris. Det resulterar oftast i en hemmablekning gone bad, ånger, ångest och till-korset-krypning, det vill säga inköp av densamma mörkbruna färg jag hade tidigare. Allt frid och fröjd förutom kvalitén på håret som behöver ganska precis tre år på sig att repa sig till nästa kris. Story of my life. Och jag blir visst aldrig klokare!

Nu är jag kopparfärgad som bara den och undrar hur jag ska komma ur denna prekära sits jag frivilligt satt mig i. Bleka mera och färga över med bra färg? Färga lite mörkare för att bli av med kopparn? Acceptera läget och lära mig leva med det?

Ja, ni hör ju.

20140405-152504.jpg

Mörkbrunt

Ja. Så gick det med att skaffa ljusare hår. Jag ledsnar direkt och börjar längta efter kontrast. Kanske är det för att mina ögon kommer fram bättre när jag har mörkare hår? Så här ser jag i alla fall ut nu för tiden.

20140217-225555.jpg

Det roligaste helvetet jag vet

Det är inte helt utan att känna mig lite emo som jag sportar den här häftiga syntluggen för andra dagen i rad. Men vad fan gör man! Hårförlängningen har som synes rykt för ett tag sedan, och kvar återstod en sorgsen och eländig råttsvans av ett hår som inte sett en sax sedan december.

Och nu är det inte bara topparna som är kluvna. Jag känner mig ytterst tveksam och ej kapabel till att fatta ett vettigt beslut över mitt hårs framtid. Tänker tankar som pannlugg, men släpper den lika fort som ägglossningen startat och förvandlat min panna till ett finn-inferno. (Ja, killar, så är det att vara kvinna.) Kanske en kort Twiggy-frippa? Bra idé… i en månad. Sen kommer jag att gråta blod över ett sådant galet och ogenomtänkt beslut, titta på bilder från tiden med hårförlängning och dra ned mössan så långt det går för att fortfarande kunna orientera mig fram. Och önska att jag slapp hår.

Fast ändå inte, för det är ju bland det roligaste helvetet jag vet.

20130924-160624.jpg