Pigg som en lärka

Alltså, än har det inte gått mer än tre dagar sen jag och Macke började äta mer kolhydratsnål mat. Min nyvunna energi skulle egentligen kunna vara ett sammanträffande och är nog ännu inte statistiskt säkerställt. Själv är jag dock fullt övertygad om att det har ett samband. Jag har varit så trött sista månaderna. Känt mig uppblåst, full av vätska. Omotiverad. Så i söndags bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och försöka göra något åt saken. I morse vaknade jag en hel timme innan klockan skulle ringa, jättepigg! Det har inte hänt förr. Typ.

Så här tänkte jag:

  • Dra ned på kolhydraterna. Man behöver inte äta pasta/ris/potatis till varenda måltid för att bli mätt. I regel är det för att det är enkelt när fantasin brister.
  • Dra ned drastiskt på sockret. Jag är en gottegris av rang.
  • Någon typ av fysisk aktivitet varje dag. En kortare promenad på lunchen, kanske? Vardagsmotion varvat med gym.

Så, egentligen pratar vi inte om några drastiska förändringar i vardagen: kombinera ”vanlig” mat med mer grönt, få rutin på mellanmålen så blodsockret stabiliseras och sluta hitta på ursäkter för att inte röra på sig. Och vet ni vad? På de här två sista dagarna har jag knappt haft något sug efter godis! Att köra nån svältdiet skulle aldrig fungera för mig som är hungrig ungefär jämt, och de här senaste dagarna har jag aldrig gått från köksbordet och fortfarande varit hungrig.

Heja mig!

Min äppelchutney

Har man kompisar som har äppelträd får man räkna med att ett smakprov på ”några” äpplen, slutar med en hel påse och huvudbry över vad man ska göra av dem. ;) Det var i och för sig hög tid att ta tag i suget att försöka sig på en hemmagjord äppelchutney. Smakade en sån god en till en köttbit på en restaurang i våras och har inte riktigt kunnat släppa idén sedan dess. Hittade ett recept som jag utgick ifrån, med några ändringar.

Såhär:

  • 700 g äpplen, det blev typ 8 st rätt små gröna äpplen
  • En rödlök (hade inte gul hemma)
  • Tre matskedar finhackad, färsk ingefära
  • En piri piri
  • Två kanelstänger
  • 4 dl socker, varav en av dem råsocker. Tog det som fanns!
  • Ca 2 dl vit vinäger
  • 1 dl rödvinsvinäger
  • Cirka en tesked salt. Originalreceptet innehöll inte salt, men jag tyckte det saknades.

Och som topping torkade fikon i ena burken, torkade aprikoser och russin i den andra.

Gör:

Skala, kärna ur och hacka äpplena i typ två centimeter stora bitar. Finhacka rödlöken och piri pirin. Hacka eller riv ingefäran. Lägg allt i en gryta tillsammans med vinägern och kanelstängerna och låt det koka upp en liten stund, typ 5 minuter, innan du tillsätter sockret. Koka upp igen och sjud tills du tycker det ser bra ut. Typ 10 minuter. Är ju fint om äpplena har kvar lite form och inte blir ett mos. Tappa upp på burkar.

Jag petade ner lite torkad frukt i mina burkar, och toppade med kanelstången så det skulle se lite fint ut. Förslut och förvara kallt. Enligt receptet jag hittade ska chutneyn vara som godast när den stått en månad.

Hon som bakade dom godaste bullarna

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.

Skit och pannkaka

Helgen som förflutit har varit, som jag brukar säga till Sune när nått inte gått så bra, skit och pannkaka. Jag var full av hopp redan fredag kväll att magsjukan kanske redan var på väg att ge sig, men ack vad jag bedrog mig! Lillräkan har inte ätit någon mat alls sen torsdagens kvällsfika, bara druckit vatten, kolsyrat vatten, proviva och mer vatten. Men vilken jävulsk aggressiv magsjuka det här måste ha varit, så snart han druckit mer än någon tesked i taget så har det kommit upp några minuter senare. :(

Att Sune den stackaren är medtagen goes without saying, och det är mamma med! Har nu kört tolv tvättmaskiner sedan fredag förmiddag, hunnit tvätta igenom samtliga sängar i huset, varav den ena två gånger. I morse, 24 timmar efter senaste kräkningen, överraskades vi av helgens hittills kraftigaste kaskadspya. Den hamnade i den renbäddade sängen, på ipaden, på Sune, på mamma, på golvet och lite överallt. Då var faktiskt tårarna nära. Tyckte gränslöst synd om mig själv under en kritisk halvtimme. För var börjar man, liksom? Räddar man den svindyra bäddmadrassen först? Eller den dränkta ipaden? Eller torkar man av ungen som gråter i förtvivlan över att vara täckt av spya? Helst av allt skulle jag bara ha velat hälla en dunk bensin över sängen och bränt upp den och alla jävulsbaciller! Rullat Sune i handsprit och marinerat mig själv i Klorin. Det fick dock bli ett lite skonsammare mellanläge; dusch och renbädd.

Om ni bara visste vilka jävla hjältar det bor i föräldrar jorden över!

Måtte detta få ett slut snart! <3

Fredagsmys

Jag hann i princip bara lämna Sune på dagis och dra på mig en fredagsklänning och läppstift, så ringer det från dagis: ”Din son har fått magsjuka!” Tredje vändan den här vintern.. Vi har alltså haft magsjuka tre gånger sen nyår. Så less!

Stackars Sune har inte ätit något på hela dagen och spyr galla. Han är så hungrig och vill äta mellan kräkningarna, och det lilla jag törs ge honom kommer upp igen efter några minuter. Usch! Jag är i alla fall väldigt glad att vi fått göra bort detta under dagtid denna gång, det underlättar en hel del. Nu är det bara hålla tummarna att jag klarar mig, i alla fall tills Macke kommer hem från Gotland på söndag. Peppar peppar! Har snart ätit upp ett helt kar med vitpepparkorn i förebyggande syfte… :D

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!