Hon som bakade dom godaste bullarna

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.

Skit och pannkaka

Helgen som förflutit har varit, som jag brukar säga till Sune när nått inte gått så bra, skit och pannkaka. Jag var full av hopp redan fredag kväll att magsjukan kanske redan var på väg att ge sig, men ack vad jag bedrog mig! Lillräkan har inte ätit någon mat alls sen torsdagens kvällsfika, bara druckit vatten, kolsyrat vatten, proviva och mer vatten. Men vilken jävulsk aggressiv magsjuka det här måste ha varit, så snart han druckit mer än någon tesked i taget så har det kommit upp några minuter senare. :(

Att Sune den stackaren är medtagen goes without saying, och det är mamma med! Har nu kört tolv tvättmaskiner sedan fredag förmiddag, hunnit tvätta igenom samtliga sängar i huset, varav den ena två gånger. I morse, 24 timmar efter senaste kräkningen, överraskades vi av helgens hittills kraftigaste kaskadspya. Den hamnade i den renbäddade sängen, på ipaden, på Sune, på mamma, på golvet och lite överallt. Då var faktiskt tårarna nära. Tyckte gränslöst synd om mig själv under en kritisk halvtimme. För var börjar man, liksom? Räddar man den svindyra bäddmadrassen först? Eller den dränkta ipaden? Eller torkar man av ungen som gråter i förtvivlan över att vara täckt av spya? Helst av allt skulle jag bara ha velat hälla en dunk bensin över sängen och bränt upp den och alla jävulsbaciller! Rullat Sune i handsprit och marinerat mig själv i Klorin. Det fick dock bli ett lite skonsammare mellanläge; dusch och renbädd.

Om ni bara visste vilka jävla hjältar det bor i föräldrar jorden över!

Måtte detta få ett slut snart! <3

Fredagsmys

Jag hann i princip bara lämna Sune på dagis och dra på mig en fredagsklänning och läppstift, så ringer det från dagis: ”Din son har fått magsjuka!” Tredje vändan den här vintern.. Vi har alltså haft magsjuka tre gånger sen nyår. Så less!

Stackars Sune har inte ätit något på hela dagen och spyr galla. Han är så hungrig och vill äta mellan kräkningarna, och det lilla jag törs ge honom kommer upp igen efter några minuter. Usch! Jag är i alla fall väldigt glad att vi fått göra bort detta under dagtid denna gång, det underlättar en hel del. Nu är det bara hålla tummarna att jag klarar mig, i alla fall tills Macke kommer hem från Gotland på söndag. Peppar peppar! Har snart ätit upp ett helt kar med vitpepparkorn i förebyggande syfte… :D

Vårpigg

Plötsligt, från att ha gymmat tre-fyra dagar i veckan och nattsuddat som värsta hjälten var enda kväll hela vintern, vaknade jag en morgon i mars och ville inte kliva upp. Jaha, hej och välkommen vårtröttheten! Den kommer liksom aldrig lägligt, alltid har man ju saker man vill orka. För mig gick det lite för bra med benträningen på gymmet, exempelvis. Jag har uppdaterat mitt personbästa i bensparken flera gånger i vinter och hade verkligen börjat se resultat på låren, och så bara hey baberiba ska vi ligga stilla nån vecka och ge fan i allt vad fysisk aktivitet heter. Suck. Jahapp!

Nå. Förr kunde jag nästan straffa mig själv för att jag inte orkade. Gick på gymmet ändå, körde ännu hårdare med pannbenet rytmiskt stångande i kaklet. Men som tur är blir man vis med åldern, eller åtminstone snällare med sig själv. I alla fall har jag blivit det! Förr skämdes jag nästan för att det blev så här. Alla andra mina vänner och bekanta verkade klara av våren galant, varför var jag den enda som trampade runt i kall sirap?

Nu känner jag igen vårtröttheten när den kommer. Jag vet vad jag behöver göra för att förebygga den. Jag vet också att den går över, om än det kan kännas segdraget. I fjol var den längre och tröttare än vanligt, i år har den suttit i ungefär tre veckor och nu verkar jag vara på väg upp på banan igen! Det är nu jag strax tar mina första löpsteg utomhus, silar in den friska luften genom näsborrarna och bara njuter av att orken är tillbaka.

Ett annat säkert tecken på att jag blivit piggare är att jag varvat tvättstugan, men det är en helt annan historia. ;)

Tatuerade ögonbryn

Så många år som jag tänkt tatuera ögonbrynen, men aldrig kommit till skott. Nu när de äntligen sitter där och man upptäcker hur skönt det är/vilken tidsvinst det blir varje dag, då undrar jag varför jag inte gjort det tidigare! Magiskt att kliva ur duschen och brynen är perfekta! Jag har verkligen alltid känt mig så naken i mina naturliga bryn, just för att de är så ljusa och glesa och inte ger särskilt mycket inramning eller karaktär till den övriga nunan.

Visst. 3000 kronor kan kännas i saftigaste laget, men så här en månad senare har det varit värt var enda krona!

Gjorde det ont? Ja. Men det gjorde det att föda barn också. Man överlever. Smärta är som bekant temporär. Obehaget efteråt håller i sig ett par dagar, det känns lite ömt och så, och när brynen börjar läka känns dom ett par storlekar för små. Men när skorporna/överskottsfärgen lossnar och det riktiga resultatet börjar synas är det helt klart värt besväret!

Kolla skillnaden!

(Gjorde mina på Veronica Kapicas salong i Arvidsjaur)

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!