Om man inte frågar, får man inget veta

Nog för att femåringar brukar vara frågvisa, men ibland överträffar Sune sig själv. Följande frågekavalkad kom i bilen. Vi hann avhandla ett tämligen brett spektra av ämnen på tio minuter. ;)

Hur snabbt donkar ett hjärta? 

Vad händer om hjärtat stannar?

Vad händer om man tappar ett ben? 
Kan man leva utan lever? 
När föddes Jesus? 
Vem var hans mamma?
Var är Jesus begravd?
Var det före stenåldern? 
Kan man klippa genom ett ben?
Kan en del av jorden sprängas? 
Vad är en frispark?
Vad är en mops?

Jävulskt god kycklinggryta!

Osexig bild på en historiskt god gryta jag svängde ihop till middag. Känns medelhav, men var precis så där lagom svennig att till och med Sune åt med god aptit!

Du behöver:

Ett kilo kycklingfilé

En liten burk urkärnade kalamataoliver

En citron

Tre vitlöksklyftor

Ett gäng färska champinjoner

Färsk timjan

Kycklingbuljongtärning

Vispgrädde, ca 5 dl

Gör så här:

Stek champinjoner i smör och en pressad vitlöksklyfta. Lyft ur champinjonerna när de vätskat ur sig och bryn sedan kycklingen. Salta och peppra och pressa i de andra två vitlöksklyftorna. Riv och tillsätt skalet från citronen, i med champinjonerna igen, häll på grädde så det täcker allt i grytan (blev ca 5 dl). Ner med en buljongtärning och valfri mängd färsk timjan. Skölj kalamataoliverna så allt spad försvinner, häll dem i grytan. Här fick jag feeling och pressade i halva citronen. Det blev bra!

Låt allt puttra på svag värme typ 10-15 minuter. Smaka av, salta om det behövs. Klartt å betarrt!

Serveras med fördel till kokt ris, men funkar med pasta också.

Få saker gör mig så uppriven!

Där ligger klasen på köksbänken. Den nya. Inhandlad lite för grön för att vara ätbar direkt, just för att jag känner mig själv bättre än att tro att jag skulle hugga in samma dag. Men jag känner ärligt talat ingen som äter lika många bananer som jag gör, mitt förakt till trots. Det är en smula komiskt.

För hur många äckliga bananer går det egentligen på en god? Tusen? Bakisbananen, överlevnadsbananen, bussbananen, gymbananen, bilfrukostbananen, banan-till-mellis-för-att-inspirationen-tröt-bananen. Blir förbannad bara jag tänker på det! Vem längtar efter den här bananen? Nej, en naturell banan är något man äter för att man måste.

Fan vet hur många slentrianbananer man tryckt i sina dagar, bara för att det är praktiskt; i stort sett inget kladd, naturligt fodral, precis lagom mättande för att man ska klara en tuff dag med få möjligheter till matstopp. Så irriterande perfekt.

Men gott, det går att diskutera.

Bara under inledningen av mina två graviditeter måste det ha gått ett par hundra bananer. En överlevnadsstrategi i sin renaste form. Lagom söt för att skjuta blodsockret snabbt i höjden, och mota bort all typ av illamående relaterat till lågt blodsocker. Jag vet faktiskt inte, kanske borde cut the banana some slack, hylla denna gudsförgätna frukt för allt obehag den räddat mig från genom livet.

Men det är få saker som gör mig så uppriven som en färsk klase bananer på köksbänken.

Gravidträningen

Uppehållet från gymmet har varit ovanligt långt i år, kanske delvis av förklarliga skäl. Men med förra graviditeten färskt i minne har jag ingen tid att förlora. Faktiskt.

Minns alltför väl hur illa min rygg for, särskilt sista trimestern. Jag var stor, otymplig och fick sammandragningar så fort jag gjorde för hastiga rörelser. Det innefattade även VÄLDIGT lugna promenader, så motivationen blev det lite si sådär med när ribban låg historiskt lågt. Jag var mest stilla och räknade timmarna, dagarna, veckorna, och längtade efter slutet.

Det är bara köra på nu när orken finns, och så länge jag bara kan! Tanken är mer att hålla hela vägen, än att bygga eller forma. Därför ser passen lite annorlunda ut nu jämfört med när jag inte är gravid.

Värmer upp med någon typ av pulshöjande cardio. Idag lite drygt 20 minuters promenad med start i tio procents lutning. Varje minut ökar jag lutningen med en procent, och justerar farten så att jag orkar gå utan att ta stöd någonstans. Upp till 20 procent, sedan trappa ned lutningen ett steg varje minut tillbaka till 10.

Efter det är man varm å go och redo för gymmet! Istället för att dela upp kroppen i tre-fyra olika pass per vecka, kör jag istället igenom hela kroppen varje pass. Jag orkar helt enkelt inte lika många pass nu som annars, så jag vill vara säker på att få med så mycket som möjligt när jag är där!

Inga personbästan, men tillräckligt motstånd för att det ska vara jobbigt varje gång. Kör det som känns bekvämt för dagen, och om det är någon övning som inte känns bra försöker jag hitta på ett annat sätt att nå muskelgruppen.

Lite så tänker jag! :)

De här formbilderna, post partum, är det åtta månaders slit emellan. Allt går, bara man inte ger upp!

Galla och apelsinsaft

Så, gravid och dundermagsjuka, alltså. Inget jag rekommenderar. Utan att gå in på detaljer säger kroppen en del idag om vad som hände igår. Öm, svullen och febrig, hes och blek. Ingen matlust ännu, så här ett dygn senare. Lite som att vara riktigt jävla bakfull efter en suddig natt ute, fast minus alkoholen och allt det roliga! Som grädden på moset hade jag tränat bål på gymmet dagen innan, så den var uppvärmd och skönt mör för de 11 timmar av kräkningar som väntade…

Ni vet hur man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag? En sak tar jag med mig från den här upplevelsen; galla smakar inte fullt lika jävligt utblandad med apelsinsaft!

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!