Den parallella världen

Ända sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari har ju varenda Jeppe fått vänja sig vid att saker inte är som de brukade vara. Maten är dyrare, elen ännu dyrare, bränslet är hysteriskt dyrt, och på grund av detta finns risk att företag går omkull – vilket kommer leda till ännu högre priser när urvalet blir mindre och konkurrensen urvattnas. Och även om jag ägnar rätt mycket tid till att grubbla (jag är sån av naturen) så pågår ett parallellt liv på sidan av detta. Ett där vi planerar konferens i London, bokar boende, rakar benen, går på konsert, funderar på fredagsmiddag, packar gympakläder och en frukt per dag till sonens skoldagar. Vi torkar snor, klipper häcken och gör oss redo för hösten. Och vad mer?

Vi har nog bara sett början till hur våra liv kommer förändras närmsta åren. Redan nu låter jag torktumlaren stå, släcker utomhusbelysningen när vi går och lägger oss och försöker att inte kasta någon mat vi handlar. Små uppoffringar, egentligen, men det är ändå en förändring i vårt beteende som troligen kommer kännas väldigt självklart om ett tag. Tvätta när elen är billigare, storkok när spisen och ugnen ändå är igång. Baka eget bröd?

Jag har vuxit upp under en tid som varit bland de bättre åren i vår nutidshistoria. Ung och lyckligt ovetandes om de konflikter som ändå fanns har vi varit otroligt bortskämda. Tagit saker för givna. Nu är det klimathot, rysshot, elbristhot, kärnkatastrofhot, flygkris, råvarubrist, lågkonjunktur, gängvåld, vårdkris, ja listan skulle kunna göras nästan hur lång som helst. Och hur förhåller man sig till det, att horisonten är mörkare än på väldigt länge? Man klipper häcken, oroar sig, torkar snor, planerar fredagsmiddagar, rakar benen och fortsätter förbereda sig för hösten. I den parallella världen.

Varför är det viktigt?

Vems flicka är du?” Känns frågan igen? Det är i alla fall vanligt här uppe i Norrbotten när man träffar obekanta människor i hemtrakten som är betydligt äldre än en själv. Alltså så pass gamla att de själv inte har något minne av dig som barn, och därav inte kan härleda dig till någon familj eller släkt. Jag antar att det även hör till på små ställen, där alla på ett eller annat vis har någon koppling till varandra, som så klart måste redas ut.

Jag ska direkt medge att jag oftast tycker om den dansen. Det är något jag vuxit upp med, som doftar bryggkaffe och blommig vaxduk, Mariekex och hallongrottor, och som man snabbt vande sig vid som barn. Och stolt var man när man fick berätta vilka ens föräldrar var, var de kom ifrån, var de jobbade. För de var ju de käraste man hade! Och det var en annan vuxen människa som intresserat gav dig talrum för att lägga ditt familjepussel. Stort! Sen följde en del hummande och ja-haaaaa:n innan man ändå ibland konstaterade att mina päron var helt okända för denne främling.

Nåväl.

Här om dagen träffade jag en man som funnits i min yttre periferi länge, men som jag aldrig pratat med tidigare. Han var så klart nyfiken på vem jag är, var jag kommer ifrån. Vilka som är mina föräldrar. Och efter vi pratat en stund och rett ut släktskapen åt höger och vänster, nämner han en av mina släktingar och säger: ”Hen är ju som en specialare”, utan att gå in på hur, men det lät inte som specialare på ett bra sätt. Jag ignorerade kommentaren och samtalet fortsatte en liten stund till innan det var över och vi gick vidare med våra liv.

Men det landade ändå snett nånstans i mig, att han valde att säga så. Och jag har egentligen bara en fundering, och det kan sammanfattas med ett enkelt varför. Det är ju en släkting till mig, som jag håller av. Jag lämnar ut mig genom att berätta om mitt ursprung, och får det tillbaka? Det var oförskämt, kort sagt.

Nå, om man ska irritera sig på alla som säger plumpa saker skulle man inte få göra annat. Så jag valde att låta det passera, men grubblare som jag är så funderade jag vidare på själva fenomenet med intresset kring att vilja utreda vems du är, eller vilken släkt du hör hemma i.

De allra flesta gånger såna där miniförhör hålls, slutar det med att man glatt konstaterar att man antingen vet vems någon är, eller inte. Och så är det med det. Sen pratar man om vädret eller politik och annat som folk brukar prata om. Men det finns också folk, som mannen jag träffade, som använder miniförhöret till att bedöma. Eller döma, om man så vill. Och sen tilldelas man (antagligen) egenskaper utifrån vems släkt man tillhör. Tänk om man i förväg kunde säga vem som frågar för att man bara är nyfiken på vilka som fostrat en sån trevlig prick, och dem som frågar för att kunna stoppa in dig i ett fack. Då skulle man kunna välja mer noggrant vilka man lägger tid på att dela med sig av sitt släktträd med.

Blir inte människor egentligen mer intressanta om man inte har tillgång till information som skulle kunna påverka ditt omdöme?

Aldrig känns en deciliter schampo så dryg..

..som när Sixten brutit sig in i badrumslådan, som innehåller diverse skönhets- och hygienartiklar som man helst behåller i sina tuber och flaskor, och som av precis den anledningen är låst för småfolk.

Aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man hittar den i form små genomskinliga, väldigt noggrant utspridda öar runt om i huset. Eller i elementet, för den delen. Det måste man ju ändå ge dem, Rituals, att de vet vad de sysslar med. För aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man ska torka upp den från golvet, och den löddrar i oändlighet.

Vad som händer medan jag torkar schampo är att Sixten bryter sig in i nästa låda (även den låst, och även den väldigt Sixtenovänlig) och hittar två kryddburkar som han tömmer på golvet. Efter det skyndar han sig att klättra upp på spisen, varifrån han sen sitter och beskådar städspektaklet som utspelar sig runtom i huset. Den här episoden tänker ni kanske utspelar sig över en halvtimme, men jag skulle snarare säga tre minuter.

Man hinner mycket om man springer fort, så att säga.

Ett av många ställen med schampo

Läste nått klokt…

.. som en av mina favoritskådespelare tydligen ska ha skrivit. Tar bara med delar av det, för det var en ganska lång text. Finns en del tänkvärt här – både hur man själv vill bli bemött och förtjänar, men även hur man själv bemöter. Ingen är perfekt, men strävan efter att bli en bra medmänniska börjar i självrannsakan. Att göra om och göra rätt, att säga förlåt – och mena det.

”Släpp folk som inte är redo att älska dig. Det här är det svåraste du någonsin kommer behöva göra i ditt liv och det kommer också att vara det viktigaste.
Sluta ha svåra samtal med människor som inte vill förändras.
Sluta presentera dig för människor som inte är intresserade av din närvaro. Jag vet att din instinkt är att göra ditt bästa för att bli uppskattad av dem omkring dig, men det är en impuls som stjäl din tid, energi, mentala och fysiska hälsa.
När du börjar kämpa för ett liv med glädje, intresse och engagemang kommer inte alla vara redo att följa dig där.
Det betyder inte att du måste ändra på vem du är, det betyder att du måste släppa taget om människor som inte är redo att följa med dig.

Om du blir utesluten, förolämpad, bortglömd eller ignorerad av de människor du ägnar din tid åt, gör du inte dig själv en tjänst genom att fortsätta erbjuda dem din energi och ditt liv.
Sanningen är att du inte är för alla och alla är inte för dig.

Det här är vad som gör att träffa människor du har ömsesidig vänskap eller kärlek med så speciell. Du kommer att veta hur värdefullt det är för du har upplevt vad det inte är.

Ju mer tid du lägger på att försöka få någon att älska dig som inte är kapabel till det, desto mer tid slösar du på att beröva dig själv möjligheten till den kopplingen till någon annan. Det finns miljarder människor på denna planet och många av dem kommer att möta dig, på din nivå av intresse och engagemang.

Ju längre du engagerar dig med personer som använder dig som kudde, bakgrundsalternativ eller terapeut för deras känslomässiga läkning, desto längre tar du avstånd från den gemenskap du önskar.

Det mest värdefulla du har i ditt liv är din tid och energi, för båda är begränsade. Vad du lägger din tid och energi på kommer att definiera din existens.

Anthony Hopkins”

The dark side

Så kom den dagen när jag sade upp mig som journalist och gick över till ”the dark side”, det vill säga den sidan som sysslar med kommunikation, reklam och marknadsföring snarare än oberoende journalistik. Den lite smutsigare sidan, men där det inte är helt ovanligt att avdankade journalister slutligen hamnar när man ledsnat på bevakning och vill prova nått annat. Det ligger nära till hands, så att säga. :)

Jag har inte riktigt förstått det själv ännu, och en del av mig har så svårt att lämna det jobb som på många sätt definierat mig under tio års tid. Jag menar, tio år? Det är ju en halv evighet!

Det är till stor del tack vare journalistiken som jag är den tänkande människan jag är idag, och hur jag än vänder och vrider på det kommer jag för alltid vara formad av den. Jag är glad och tacksam för hur den utmanat mig, fått mig att se nyanser där jag nog förr tänkt att det var så enkelt som svart eller vitt. Jag har fått lära mig så otroligt mycket om saker jag både varit intresserad av, eller inte alls. Utmanat mina egna fördomar. Och fått allmänbildning på köpet.

Det här jobbet har öppnat dörrar till möjligheter jag knappt hade vågat drömma om, just för att jag ganska snabbt förstod att de bästa nyheterna hittar man inte vid ett skrivbord, men väl på en glaciär, i ett hönshus, hängandes på en bergvägg, flåsandes uppför en fjällsida hack i häl på en ripjägare, på en kyrkbänk, i ett hundspann, i en rengäla. Ingen kan då säga att jag inte sökt! Och mycket kaffe har det blivit. Vid köksbord i alla väderstreck. På stockar och stenar, vid eldar och vattendrag. Jag har lärt känna en väldans massa människor, och somliga kommer jag vara förbunden till känslomässigt för all framtid. Öden och berättelser som rört mig på djupet, vars reportage jag kämpat mig igenom med många tårar rullandes på kinderna.

Jag har haft vansinnigt roligt också, så klart. Och jag har haft förtroendet och friheten att till stor del forma jobbet till vad jag velat göra själv, bortsett från en del rutinbevakning. Eftersom jag visat mig vara intresserad av väldigt mycket har det aldrig hunnit bli långtråkigt, det är nog också därför jag blivit kvar så länge. Jag hade förmodligen kunnat fortsätta i tio år till om jag inte fått ett erbjudande som lockar med andra fördelar som är värdefulla nu sedan jag blivit tvåbarnsmamma. Flexibla arbetstider, mer semester, frihet att jobba varifrån jag vill. Det underlättar livspusslet, för även om pulsen i journalistiken varit magisk så blir det ett stressmoment mindre att inte alltid ha en deadline som tickar.

Det känns lite som att skiljas från en bästa vän. Att flytta till olika städer och lova varandra att saker inte kommer att förändras, men samtidigt veta att allt kommer förändras. Det är en separation som är bitterljuv. Hur länge jag än skulle fått fundera så hade det inte blivit ett lättare beslut att fatta. Istället höll jag andan, rev av plåstret och innan jag hann ångra mig skrev jag på papperna och la dem på postlådan. Bröt inget ben på vägen dit, som jag i hemlighet hade hoppats på, typ som ett tecken från ovan att jag var ute på villovägar.

Det här är ett sånt där typiskt vägskäl i livet där man hade velat hålla en trygg vuxen i handen och lita på att hen hittar hem. Jag är ju långt ifrån säker på vad jag sysslar med, och om mitt val är det bästa för framtiden. Men jag tror det? Jag hoppas det.

Nu är det upp till mig själv att fylla den stora kratern journalistiken lämnar efter sig med andra saker. Jag är fortfarande en intresserad typ, och kommer alltid vara vetgirig. Jag kommer även fortsättningsvis läsa politiska protokoll och försöka hålla mig uppdaterad om vad som händer både lokalt och i min omvärld. Och kanske fortsätter jag skriva lite, men på frilansbasis. Vi får väl se!

That’s all folks!

 

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid.

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!