Torget i Lissabon

Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.

Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.

Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.

Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.

Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.

Final

Jahapp, då börjar vi se målsnöret! Vecka 38 inleds idag. Jag samlar vätska som en kamel, ryggen, fogarna och höfterna gnäller. Händerna värker. Jag känner igen det här alldeles för väl från sista veckorna med Sune i magen. Kan krasst konstatera att sista tiden inte är den roligaste, men snart är det över och något helt fantastiskt tar vid.

Något som slår mig lite nu och då är det bisarra i hur genomtänkt allt är uppbyggt. Hur man går omkring med ett barn – inuti sig! Bara det, och att det BLIR ett barn, en livskraftig individ med näsa, fötter och instinkter, utan min medvetna inblandning annat än som värdkropp, är ett mirakel i sig. Och hur det barnet sen ska göra entré till världen genom snipperiet. För att inte tala om att man strax efter förlossningen förvandlas till en komplett välkalibrerad matningsapparat; rätt temperatur, rätt sammansättning av innehåll. Klarrt å betarrt!

Några år senare finns det ofta inte många ledtrådar kvar i det fysiska yttret som skvallrar om vad kroppen gått igenom. Det är häftigt som tusan!

Nu:

Tre år efter Sune föddes:

En isfläck på fel ställe är allt som behövs

Jag har många vänner som jobbar i vårdyrken här i Arjeplog. Jag hör deras oro för påsken som tornar upp sig. Ja, tornar upp sig. Jag hade kunnat välja mildare uttryck som ”står för dörren”, men det beskriver inte närmelsevis den klump i halsen de har, som växer för varje skoterekipage som styr västerut upp efter Silvervägen och passerar deras arbetsplats. Som ett embyro till snögubbe, som växer för varje nytt tag man tar och knuffar den framåt i kramsnön. Fast utan allt det roliga.

Det finns två läger på Facebook. Eller kanske tre. De som upprört undrar ”VAD ÄR DET FOLK INTE FÖRSTÅR med myndigheternas rekommendationer. Dem som lite diplomatiskt svarar att jo, men det är en rekommendation, INGET TVÅNG. Och vi ska ju bara sitta i husvagnen. Blir vi smittade eller sjuka, ja, då åker vi hem! Eller den tredje kategorin, som vet bättre än att tala om för Facebook vilka påskplaner man har, och fullständigt skiter i om så Fader vår själv skulle nedstiga från himmelriket och peka med hela handen. ÄRE PÅSK SÅ ÄRE!

Och jag har väl varierat mellan första och andra kategorin. Jag delar mina vårdkompisars oro, hör om arbetstrycket, men har väl själv egentligen inte tyckt att det ska spela någon roll om jag sitter i fjällstugan och solar näsan, eller om jag gör det hemma på altanen. Det är ju ändå inom min kommun, jag hör hit och det borde rimligtvis betyda någon sorts existensberättigande? Väl? Och ingen av oss i familjen är ju sjuka.

Planerna var redan gjorda, men ju närmare helgen vi kom desto större blev samvetskvalet. Ja, det ska medges att jag har fått en ganska stor släng av det här med förmågan att kunna måla fan på väggen, och det är precis vad jag gör även den här gången. Men hur jag än vänder och vrider på det känner jag att det enda rätta är att jag stannar hemma. Jag är gravid i vecka 35, stugan vi har ligger cirka 20 minuter skoterskumpande från farbar väg, och sedan återstår en timme med bil till Arjeplog, eller cirka 3,5 timme till BB. Även om risken är försvinnande liten att något ska hända så finns den trots allt där. Det räcker med att jag halkar omkull och olyckligt landar på magen. En isfläck i vår gigantiska fjällvärld är allt som krävs. Och hur skulle jag kunna se mina redan överbelastade vårdkompisar i ögonen och säga: jamen jag skulle ju bara… sitta vid stugan och sola näsan…

Det kommer en påsk och en vårvinter nästa år också. Då tar vi nya tag. Skulle jag halka då och behöva hjälp, vilket inte hade varit helt olikt mig, kan jag åtminstone försvara mig med att det ju i alla fall inte är corona-tider.

Fröken impuls

Har haft en sån där mindre rolig tröttdag, där energin helt enkelt inte funnits till nånting. Tänkte handla, åka på återvinningen med några påsar, sitta i solen en stund. Det slutade i framstupa sidoläge i kökssoffan från lunch tills det var dags att hämta Sune från förskolan. Livet som halvtidssjukskriven kunde varit häftigare, men jag använder åtminstone tiden till det jag borde!

Till slut blir man dock knäpp av att bara ligga stilla, så lagom till 20.30 fick jag för mig att baka formfranska. Ja, ni hör ju… Det kändes som en jättebra idé just då, men kanske inte fullt lika roligt nu när jag knappast är den nattsuddare jag brukar vara.

Så att. Om cirka 15 minuter ska franskorna vara färdiggräddade. Det jag inte tagit med i beräkningen är att de måste svalna helt innan man paketerar dem. Hehe. Så kanske runt midnatt! Men det passar ju bra, för man skulle kunna ställa världsuret efter mitt första toabesök på natten. Med fem minuters marginal åt båda hållen vaknar jag 00.30 var enda natt. Och nästa gång strax efter fyrasnåret.

Blir i alla fall najs med hembakat rostbröd till frukost i morgon!

704 hjälpande händer

Det är så mycket som är otäckt just nu. Coronaviruset har nog slagit sina skräckklor i många av oss, och känslan av att sakna kontroll lämnar oss handfallna. Folk bunkrar dasspapper som för att känna att man i alla fall gör något, för vad ska man egentligen annars ta sig till om man vill känna att man gör något konstruktivt? Bara sitta hemma?

Senast vi drabbades av något ens i närheten av Corona var för precis hundra år sedan. Spanska sjukan. Arjeplog var den kommun i Sverige som förlorade flest invånare per capita. Kring påsk hölls en begravningsceremoni för ett 40-tal döda. Samtidigt. Vi är många som har ättlingar som föll offer. Historierna lever kvar, om än något luggslitna.

Myndigheter i Sverige agerar idag olika mot för våra grannländer. Alla har åsikter om vilken väg man borde ha tagit. Väntar på att få säga: Ja, vad var det vi sa! Men överallt finns toapapper. Något att hålla fast vid när det blåser, kan tänkas. För så länge det finns en bal trelagers-Lambi i förrådet, finns det hopp.

Men hur eländigt saker än må kännas just nu, finns det ingen plats i världen jag hellre skulle överleva en viruspandemi på, än i Arjeplog. Ja, men visst fan har jag också vakna stunder om nätterna när jag föreställer mig det värsta. Jag är höggravid och ska föda om cirka sju veckor, det finns helt klart saker att oroa sig för även på Notvägen 4b, trots att ingen av oss (än så länge tre) familjemedlemmar tillhör någon riskgrupp. Men så räcker det med att öppna Facebook för att få pulsen att återgå till normal rytm. Ironiskt, för det är annars på samma plattform som man kan reta sig till döds på samma människor.

När det kommer till kritan är Arjeplog den varmaste platsen på jorden så här i slutet av mars, 2020. För ungefär en vecka sedan startades Facebookgruppen Arjeplog hjälps åt, och väldigt snart hade inte mindre än tio procent av befolkningen anslutit sig. Med sitt medlemsskap erbjuder man sin ovillkorade hjälp till sina medmänniskor som tillhör riskgrupper. Det kan vara vad som helst, men bland annat hjälp att handla mat eller mediciner. 352 personer. Lika många klappande hjärtan. 704 hjälpande händer.

I gruppen radas de goda exemplen upp, och var och ett är som en varm, kanelbullsdoftande mormors-omfamning över internet. Det ger trygghet att känna att man inte är ensam om oron, det ger trygghet att veta att vi är så många som skulle ställa upp för varandra. Bekanta eller ej. Som finns när det kniper. Lite som Lambi, fast ännu bättre.

Och jag blir stolt över mitt Arjeplog, för det här är precis vad jag hade förväntat mig av Sveriges vackraste kommun – att den skulle vara lika vacker på insidan som den är på utsidan.

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!