Archive by Author

”Vi hade i alla fall tur med vädret”

Jahapp, mer än ett år har vi levt med Coronan flåsandes i nacken. Det känns så ironiskt att ha drattat dit typ strax innan det är dags för vaccin, särskilt när vi varit så försiktiga! Men det är bevisligen så att man kan smittas ändå. Det finns två alternativ som är möjliga: antingen har jag fått det när jag handlat mat, trots munskydd och handsprit, eller så har Sune burit med sig det hem från förskolan.

Sixten fick feber natten mot måndag, och även om vi kände oss rätt okej såg vi till att testa oss – bara ifall att. Sen har vi suttit i karantän i väntan på svar. Macke har känt sig sjuk och mått räv i några dagar, men jag tycker inte att jag känt nått. Ja, lite ont i huvudet och lite ledvärk, men inget som känns ovanligt för den här kroppen som värker lite nu och då helt utan anledning. Men så kom svaren, positiva både mitt och Mackes. Jahapp. Bara hålla tummarna att det inte blir värre än så här, för då har vi klarat oss lindrigt undan jämfört med andra stackare.

Vi hade i alla fall tur med vädret…

Det finns alltid nån som har det värre

Jag tänkte mig det här inlägget lite som ett vittnesmål från pandemiåret som passerat. Av dem finns det så klart många. En hel uppsjö historier av liv som vändes upp och ned, sattes på paus på obestämd tid. En i mängden. En tidskapsel för mig att återvända till, efteråt, när allt är över. Och påminnas om hur jävla bra man kan ha det utan en pandemi.

Min historia är nog inte unik på något vis. Vi har alla känt oss små. Oroliga. Odödliga en dag, supernojig en annan. Känt hopp och tappat detsamma.

Jag blev sjukskriven de sista veckorna av min graviditet. Det var i slutet av april förra året. För snart ett år sedan räknades inte gravida som en riskgrupp, även om jag kanske hade mina funderingar kring det. Min största farhåga var att Macke skulle bli förkyld lagom till när det skulle bli dags att föda och att jag skulle få göra det utan honom. Skräckhistorier om sådana situationer ekade från Västerbotten, som då hade hårdare restriktioner än i vår region. Vi satte oss i karantän två veckor innan beräknat födelsedatum, och har väl egentligen aldrig kommit ur den sedan dess. Tio månader nu.

Ja, vad är karantän, egentligen? Ska man vara petig innebär det väl att man inte går ut över huvud taget. För vår familj har det blivit mer någon underlig semi-karantän där man efter samvete och dagsform försöker fatta så bra beslut som möjligt utifrån den givna situationen. Och det har varit allt annat än lätt vissa gånger.

Sommaren var rätt okej. Vi kuskade runt med vår nyinköpta husvagn (tack gode Gud för den investeringen!) och höll oss på vår kant på campingarna vi besökte. Jag tror att den semestern var allra viktigast för Sune, som hade fått göra avkall på en väldigt stor del av den vardag han varit van vid. Ny familjemedlem, mindre tid på förskolan med sina kompisar, mindre aktiviteter där det riskerade att bli mycket folk. Kort sagt en inte så rolig tid för en kille som gillar att vara i farten och socialisera. Nu fick han i alla fall se något annat.

Hösten kom, och så gjorde även ökningen av smittan när folk gick tillbaka till sina jobb efter semestern. Macke som varit föräldraledig hela sommaren (hur lyxigt att vara hemma två så länge??) började också om att jobba. Då blev jag också föräldraledig ”på riktigt”. Sommarspontanitet skulle bytas mot vardagslunk, och någonstans brann fortfarande hoppet om ett normalt julfirande. Så blev det så klart inte.

Vi försökte vänja oss vid nya rekommendationer. Först rök besöken på badhuset som Sune alltid sett fram emot, sen stängdes även biblioteket som också varit ett återkommande besök varje vecka. Och varje gång en besviken kille. Frustrerad också, så klart. För vem var inte det? Det var strax före jul Sune för första gången sa att han hatar Corona. Det var första gången han använde det styrkeordet. Jag stoppade honom inte. Sen dess säger vi det lite nu och då. Man får hata Corona hemma hos oss.

Fram till nyår har jag tyckt att det ändå gått hyfsat bra att vara hemma, trots avsaknaden av allt vad socialt umgänge heter. Sporadiska promenader med någon annan mamma i samma situation. Inget kaffe, inga playdates, ingen öppen förskola, inget kyrkis. Inga besök hos mina föräldrar. Enda forumet lek med andra barn varit ”okej”, förutom utomhus, har varit på förskolan, och där har vi sett till att Sune varit de 15 timmar han har per vecka. Otroligt viktiga timmar, inte minst för honom, men även för mig. För det har börjat hinna ikapp mig nu.

Idag har jag svårt att veta skillnad på vilken dag det är, för de ser nästan likadana ut allihopa; morgon vid sju, välling och blöjbyte, havregrynsgröt, kaffe, lek med Sixten, sminka mig, lek med Sixten, klä på och söva Sixten, kaffe, hämta Sune, leka med Sune, laga lunch, leka med barnen till Sixten ska sova, kaffepaus, börja förbereda middagen, äta, plocka undan, kaffe, eventuellt nått träningspass, natta barn, se på tv, gå och sova. Och så börjar det om nästa morgon klockan sju.

Det jag märkt allra tydligast hos mig själv är att mina marginaler minskat drastiskt. Främst tålamodet. Jag har insett hur mycket det betytt för mig, det sociala utbytet med andra människor. Jag har hämtat energi där, och den källan är inte tillgänglig att ösa ur längre. Så var hämtar jag energi nu? Hos min familj så klart, och i träningen. Men också i matlagning. Det har experimenterats friskt i köket det sista halvåret. Men jag saknar den andra delen av mitt tidigare sociala liv. Ibland vill jag bara gråta för att jag längtar så mycket efter mina vänner. Men vad tjänar det till att gråta? Det finns alltid någon som har det värre.

En tanke som återkommer hos mig är hur det ska bli med dessa pandemibarn, som i stort sett aldrig sett en annan människa i sin storlek, än mindre interagerat med dem. Hur kommer det, med tanke på det, bli att skola in Sixten på förskolan till hösten? (Kommer förskolan ens vara öppen då?) Och hur har den här pandemin påverkat mig? Hur har jag mått – egentligen? Det svaret tror jag måste få vänta tills vi är ute på andra sidan, men min gissning är att livet aldrig kommer att se detsamma ut. Så mycket tid som gått förlorad som aldrig kommer tillbaka. Man är rädd om sina nära och kära, och kan av den anledningen inte träffa dem. Den normala pre pandemi-reaktionen hade varit att hålla dem hårt och nära.

Men det är inte mer synd om mig än någon annan. Och vi sitter alla i samma båt.

Fortsättning följer…

”Som vanligt” kan vara nog så bra

Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:

Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.

Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.

Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.

Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!

Torget i Lissabon

Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.

Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.

Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.

Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.

Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.

Final

Jahapp, då börjar vi se målsnöret! Vecka 38 inleds idag. Jag samlar vätska som en kamel, ryggen, fogarna och höfterna gnäller. Händerna värker. Jag känner igen det här alldeles för väl från sista veckorna med Sune i magen. Kan krasst konstatera att sista tiden inte är den roligaste, men snart är det över och något helt fantastiskt tar vid.

Något som slår mig lite nu och då är det bisarra i hur genomtänkt allt är uppbyggt. Hur man går omkring med ett barn – inuti sig! Bara det, och att det BLIR ett barn, en livskraftig individ med näsa, fötter och instinkter, utan min medvetna inblandning annat än som värdkropp, är ett mirakel i sig. Och hur det barnet sen ska göra entré till världen genom snipperiet. För att inte tala om att man strax efter förlossningen förvandlas till en komplett välkalibrerad matningsapparat; rätt temperatur, rätt sammansättning av innehåll. Klarrt å betarrt!

Några år senare finns det ofta inte många ledtrådar kvar i det fysiska yttret som skvallrar om vad kroppen gått igenom. Det är häftigt som tusan!

Nu:

Tre år efter Sune föddes:

En isfläck på fel ställe är allt som behövs

Jag har många vänner som jobbar i vårdyrken här i Arjeplog. Jag hör deras oro för påsken som tornar upp sig. Ja, tornar upp sig. Jag hade kunnat välja mildare uttryck som ”står för dörren”, men det beskriver inte närmelsevis den klump i halsen de har, som växer för varje skoterekipage som styr västerut upp efter Silvervägen och passerar deras arbetsplats. Som ett embyro till snögubbe, som växer för varje nytt tag man tar och knuffar den framåt i kramsnön. Fast utan allt det roliga.

Det finns två läger på Facebook. Eller kanske tre. De som upprört undrar ”VAD ÄR DET FOLK INTE FÖRSTÅR med myndigheternas rekommendationer. Dem som lite diplomatiskt svarar att jo, men det är en rekommendation, INGET TVÅNG. Och vi ska ju bara sitta i husvagnen. Blir vi smittade eller sjuka, ja, då åker vi hem! Eller den tredje kategorin, som vet bättre än att tala om för Facebook vilka påskplaner man har, och fullständigt skiter i om så Fader vår själv skulle nedstiga från himmelriket och peka med hela handen. ÄRE PÅSK SÅ ÄRE!

Och jag har väl varierat mellan första och andra kategorin. Jag delar mina vårdkompisars oro, hör om arbetstrycket, men har väl själv egentligen inte tyckt att det ska spela någon roll om jag sitter i fjällstugan och solar näsan, eller om jag gör det hemma på altanen. Det är ju ändå inom min kommun, jag hör hit och det borde rimligtvis betyda någon sorts existensberättigande? Väl? Och ingen av oss i familjen är ju sjuka.

Planerna var redan gjorda, men ju närmare helgen vi kom desto större blev samvetskvalet. Ja, det ska medges att jag har fått en ganska stor släng av det här med förmågan att kunna måla fan på väggen, och det är precis vad jag gör även den här gången. Men hur jag än vänder och vrider på det känner jag att det enda rätta är att jag stannar hemma. Jag är gravid i vecka 35, stugan vi har ligger cirka 20 minuter skoterskumpande från farbar väg, och sedan återstår en timme med bil till Arjeplog, eller cirka 3,5 timme till BB. Även om risken är försvinnande liten att något ska hända så finns den trots allt där. Det räcker med att jag halkar omkull och olyckligt landar på magen. En isfläck i vår gigantiska fjällvärld är allt som krävs. Och hur skulle jag kunna se mina redan överbelastade vårdkompisar i ögonen och säga: jamen jag skulle ju bara… sitta vid stugan och sola näsan…

Det kommer en påsk och en vårvinter nästa år också. Då tar vi nya tag. Skulle jag halka då och behöva hjälp, vilket inte hade varit helt olikt mig, kan jag åtminstone försvara mig med att det ju i alla fall inte är corona-tider.

Fröken impuls

Har haft en sån där mindre rolig tröttdag, där energin helt enkelt inte funnits till nånting. Tänkte handla, åka på återvinningen med några påsar, sitta i solen en stund. Det slutade i framstupa sidoläge i kökssoffan från lunch tills det var dags att hämta Sune från förskolan. Livet som halvtidssjukskriven kunde varit häftigare, men jag använder åtminstone tiden till det jag borde!

Till slut blir man dock knäpp av att bara ligga stilla, så lagom till 20.30 fick jag för mig att baka formfranska. Ja, ni hör ju… Det kändes som en jättebra idé just då, men kanske inte fullt lika roligt nu när jag knappast är den nattsuddare jag brukar vara.

Så att. Om cirka 15 minuter ska franskorna vara färdiggräddade. Det jag inte tagit med i beräkningen är att de måste svalna helt innan man paketerar dem. Hehe. Så kanske runt midnatt! Men det passar ju bra, för man skulle kunna ställa världsuret efter mitt första toabesök på natten. Med fem minuters marginal åt båda hållen vaknar jag 00.30 var enda natt. Och nästa gång strax efter fyrasnåret.

Blir i alla fall najs med hembakat rostbröd till frukost i morgon!

704 hjälpande händer

Det är så mycket som är otäckt just nu. Coronaviruset har nog slagit sina skräckklor i många av oss, och känslan av att sakna kontroll lämnar oss handfallna. Folk bunkrar dasspapper som för att känna att man i alla fall gör något, för vad ska man egentligen annars ta sig till om man vill känna att man gör något konstruktivt? Bara sitta hemma?

Senast vi drabbades av något ens i närheten av Corona var för precis hundra år sedan. Spanska sjukan. Arjeplog var den kommun i Sverige som förlorade flest invånare per capita. Kring påsk hölls en begravningsceremoni för ett 40-tal döda. Samtidigt. Vi är många som har ättlingar som föll offer. Historierna lever kvar, om än något luggslitna.

Myndigheter i Sverige agerar idag olika mot för våra grannländer. Alla har åsikter om vilken väg man borde ha tagit. Väntar på att få säga: Ja, vad var det vi sa! Men överallt finns toapapper. Något att hålla fast vid när det blåser, kan tänkas. För så länge det finns en bal trelagers-Lambi i förrådet, finns det hopp.

Men hur eländigt saker än må kännas just nu, finns det ingen plats i världen jag hellre skulle överleva en viruspandemi på, än i Arjeplog. Ja, men visst fan har jag också vakna stunder om nätterna när jag föreställer mig det värsta. Jag är höggravid och ska föda om cirka sju veckor, det finns helt klart saker att oroa sig för även på Notvägen 4b, trots att ingen av oss (än så länge tre) familjemedlemmar tillhör någon riskgrupp. Men så räcker det med att öppna Facebook för att få pulsen att återgå till normal rytm. Ironiskt, för det är annars på samma plattform som man kan reta sig till döds på samma människor.

När det kommer till kritan är Arjeplog den varmaste platsen på jorden så här i slutet av mars, 2020. För ungefär en vecka sedan startades Facebookgruppen Arjeplog hjälps åt, och väldigt snart hade inte mindre än tio procent av befolkningen anslutit sig. Med sitt medlemsskap erbjuder man sin ovillkorade hjälp till sina medmänniskor som tillhör riskgrupper. Det kan vara vad som helst, men bland annat hjälp att handla mat eller mediciner. 352 personer. Lika många klappande hjärtan. 704 hjälpande händer.

I gruppen radas de goda exemplen upp, och var och ett är som en varm, kanelbullsdoftande mormors-omfamning över internet. Det ger trygghet att känna att man inte är ensam om oron, det ger trygghet att veta att vi är så många som skulle ställa upp för varandra. Bekanta eller ej. Som finns när det kniper. Lite som Lambi, fast ännu bättre.

Och jag blir stolt över mitt Arjeplog, för det här är precis vad jag hade förväntat mig av Sveriges vackraste kommun – att den skulle vara lika vacker på insidan som den är på utsidan.

Vem där?

Så, nu har jag hunnit snart 30 veckor av den här graviditeten. Smekmånaden med andra trimestern verkar vara över, för nu har livmodern kommit igång på allvar med sina knipövningar inför förlossningen. Jag står allt som oftast som ett uppochnedvänt L och väntar på att magen ska mjukna så att jag kan fortsätta röra mig framåt. Inte mycket till nyhet, egentligen. Det var precis så här när jag väntade Sune också, och jag var minst lika frustrerad över det då som nu.

Det är inte så stor skillnad alls på denna graviditet från den förra, faktiskt. Så här långt åtminstone! Illamående till v 12-13, sen mådde jag i stort sett som vanligt, förutom stundvis väldigt trött, fram till nu någonstans i vecka 28-30. Då började sammandragningarna göra sig påminda. Om fortsättningen blir som förra gången, har jag ett par mycket stillsamma månader kvar framför mig. Men jag tänker ändå försöka göra mina besök på gymmet, fortsätta jobba på främst ryggen, rumpan och baksida lår, för att orka bära magen någorlunda.

Lite är bättre än ingenting, så tänker inte jag i vanliga fall – men nu måste jag lägga ribban där jag inte råkar snava över den.

Vi har precis köpt oss en vagn, och då blir det plötsligt väldigt in your face vad som väntar! Jag har fortfarande lite svårt att förstå att om cirka nio veckor får vi träffa lillebror. Han som ska ligga i den där vagnen! Försöker få tanken att sjunka in, att vi ju väntar på en ny individ, att Sune blev den han blev från att ha varit så liten, och att lillebror också om några år kommer ha lika tydliga egenheter, talanger och tankar. Det är lika häftigt som obegripligt!

Jag är jättenyfiken på vem han är, den där som håller spark-VM om nätterna och hickar mest hela dagarna.

Om man inte frågar, får man inget veta

Nog för att femåringar brukar vara frågvisa, men ibland överträffar Sune sig själv. Följande frågekavalkad kom i bilen. Vi hann avhandla ett tämligen brett spektra av ämnen på tio minuter. ;)

Hur snabbt donkar ett hjärta? 

Vad händer om hjärtat stannar?

Vad händer om man tappar ett ben? 
Kan man leva utan lever? 
När föddes Jesus? 
Vem var hans mamma?
Var är Jesus begravd?
Var det före stenåldern? 
Kan man klippa genom ett ben?
Kan en del av jorden sprängas? 
Vad är en frispark?
Vad är en mops?