Archive by Author

Om man inte frågar, får man inget veta

Nog för att femåringar brukar vara frågvisa, men ibland överträffar Sune sig själv. Följande frågekavalkad kom i bilen. Vi hann avhandla ett tämligen brett spektra av ämnen på tio minuter. ;)

Hur snabbt donkar ett hjärta? 

Vad händer om hjärtat stannar?

Vad händer om man tappar ett ben? 
Kan man leva utan lever? 
När föddes Jesus? 
Vem var hans mamma?
Var är Jesus begravd?
Var det före stenåldern? 
Kan man klippa genom ett ben?
Kan en del av jorden sprängas? 
Vad är en frispark?
Vad är en mops?

Jävulskt god kycklinggryta!

Osexig bild på en historiskt god gryta jag svängde ihop till middag. Känns medelhav, men var precis så där lagom svennig att till och med Sune åt med god aptit!

Du behöver:

Ett kilo kycklingfilé

En liten burk urkärnade kalamataoliver

En citron

Tre vitlöksklyftor

Ett gäng färska champinjoner

Färsk timjan

Kycklingbuljongtärning

Vispgrädde, ca 5 dl

Gör så här:

Stek champinjoner i smör och en pressad vitlöksklyfta. Lyft ur champinjonerna när de vätskat ur sig och bryn sedan kycklingen. Salta och peppra och pressa i de andra två vitlöksklyftorna. Riv och tillsätt skalet från citronen, i med champinjonerna igen, häll på grädde så det täcker allt i grytan (blev ca 5 dl). Ner med en buljongtärning och valfri mängd färsk timjan. Skölj kalamataoliverna så allt spad försvinner, häll dem i grytan. Här fick jag feeling och pressade i halva citronen. Det blev bra!

Låt allt puttra på svag värme typ 10-15 minuter. Smaka av, salta om det behövs. Klartt å betarrt!

Serveras med fördel till kokt ris, men funkar med pasta också.

Få saker gör mig så uppriven!

Där ligger klasen på köksbänken. Den nya. Inhandlad lite för grön för att vara ätbar direkt, just för att jag känner mig själv bättre än att tro att jag skulle hugga in samma dag. Men jag känner ärligt talat ingen som äter lika många bananer som jag gör, mitt förakt till trots. Det är en smula komiskt.

För hur många äckliga bananer går det egentligen på en god? Tusen? Bakisbananen, överlevnadsbananen, bussbananen, gymbananen, bilfrukostbananen, banan-till-mellis-för-att-inspirationen-tröt-bananen. Blir förbannad bara jag tänker på det! Vem längtar efter den här bananen? Nej, en naturell banan är något man äter för att man måste.

Fan vet hur många slentrianbananer man tryckt i sina dagar, bara för att det är praktiskt; i stort sett inget kladd, naturligt fodral, precis lagom mättande för att man ska klara en tuff dag med få möjligheter till matstopp. Så irriterande perfekt.

Men gott, det går att diskutera.

Bara under inledningen av mina två graviditeter måste det ha gått ett par hundra bananer. En överlevnadsstrategi i sin renaste form. Lagom söt för att skjuta blodsockret snabbt i höjden, och mota bort all typ av illamående relaterat till lågt blodsocker. Jag vet faktiskt inte, kanske borde cut the banana some slack, hylla denna gudsförgätna frukt för allt obehag den räddat mig från genom livet.

Men det är få saker som gör mig så uppriven som en färsk klase bananer på köksbänken.

Gravidträningen

Uppehållet från gymmet har varit ovanligt långt i år, kanske delvis av förklarliga skäl. Men med förra graviditeten färskt i minne har jag ingen tid att förlora. Faktiskt.

Minns alltför väl hur illa min rygg for, särskilt sista trimestern. Jag var stor, otymplig och fick sammandragningar så fort jag gjorde för hastiga rörelser. Det innefattade även VÄLDIGT lugna promenader, så motivationen blev det lite si sådär med när ribban låg historiskt lågt. Jag var mest stilla och räknade timmarna, dagarna, veckorna, och längtade efter slutet.

Det är bara köra på nu när orken finns, och så länge jag bara kan! Tanken är mer att hålla hela vägen, än att bygga eller forma. Därför ser passen lite annorlunda ut nu jämfört med när jag inte är gravid.

Värmer upp med någon typ av pulshöjande cardio. Idag lite drygt 20 minuters promenad med start i tio procents lutning. Varje minut ökar jag lutningen med en procent, och justerar farten så att jag orkar gå utan att ta stöd någonstans. Upp till 20 procent, sedan trappa ned lutningen ett steg varje minut tillbaka till 10.

Efter det är man varm å go och redo för gymmet! Istället för att dela upp kroppen i tre-fyra olika pass per vecka, kör jag istället igenom hela kroppen varje pass. Jag orkar helt enkelt inte lika många pass nu som annars, så jag vill vara säker på att få med så mycket som möjligt när jag är där!

Inga personbästan, men tillräckligt motstånd för att det ska vara jobbigt varje gång. Kör det som känns bekvämt för dagen, och om det är någon övning som inte känns bra försöker jag hitta på ett annat sätt att nå muskelgruppen.

Lite så tänker jag! :)

De här formbilderna, post partum, är det åtta månaders slit emellan. Allt går, bara man inte ger upp!

Galla och apelsinsaft

Så, gravid och dundermagsjuka, alltså. Inget jag rekommenderar. Utan att gå in på detaljer säger kroppen en del idag om vad som hände igår. Öm, svullen och febrig, hes och blek. Ingen matlust ännu, så här ett dygn senare. Lite som att vara riktigt jävla bakfull efter en suddig natt ute, fast minus alkoholen och allt det roliga! Som grädden på moset hade jag tränat bål på gymmet dagen innan, så den var uppvärmd och skönt mör för de 11 timmar av kräkningar som väntade…

Ni vet hur man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag? En sak tar jag med mig från den här upplevelsen; galla smakar inte fullt lika jävligt utblandad med apelsinsaft!

Alla minnen

Det är långt mellan gångerna jag besöker Mellanström nu mera. Sedan morfar sålde huset och flyttade, finns det inte längre någon naturlig anledning. Mellanström är ingen by man kör igenom, för vägen tar slut vid bergets fot. Det är en by man svänger in i med ett ärende, till någon man tänker besöka.

Men idag skulle jag dit på ett jobb. Och där, precis i kurvan, stod huset. Såklart. Nyss sålt igen, och den här gången till min tremänning. Renovering pågår och fönstren gapar tomma. Ingen skomakarlampa som brinner i trappen, inga spetsgardiner. Ingen tax på bron. Men ack så många minnen! Det tog mig några ögonblick att plocka fram tusen av dem.

Mormors rosenbuske vid farstukvisten. Hammocken vi drack saft i. Betongplattorna på uteplatsen som fortfarande bär våra handavtryck från 90-talet. Svalbona under taket, precis vid sovrumsfönstret där jag och min bror legat tusen och en natt och lyssnat på sommarnatten under lakan torkade utomhus på klädvinda. Att det verkade finnas all tid i världen, till vad som helst.

Drömmen om Elin på dragspel. Potatisland. Bingolotto. Vetenskapens värld. Dansband från Svensktoppen. Samtal.

Mina händer passar inte i mina gamla avtryck idag. Det är så längesen nu. Jag är vuxen, har en son och väntar en till. Men det är något med den där vita villan i Mellanström som alltid får mig att stanna till om jag passerar. En gång mitt Mellanström. Mina stigar, mina skogar.

Ibland blir jag ledsen, ibland varm. Idag det förstnämnda.

Pigg som en lärka

Alltså, än har det inte gått mer än tre dagar sen jag och Macke började äta mer kolhydratsnål mat. Min nyvunna energi skulle egentligen kunna vara ett sammanträffande och är nog ännu inte statistiskt säkerställt. Själv är jag dock fullt övertygad om att det har ett samband. Jag har varit så trött sista månaderna. Känt mig uppblåst, full av vätska. Omotiverad. Så i söndags bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och försöka göra något åt saken. I morse vaknade jag en hel timme innan klockan skulle ringa, jättepigg! Det har inte hänt förr. Typ.

Så här tänkte jag:

  • Dra ned på kolhydraterna. Man behöver inte äta pasta/ris/potatis till varenda måltid för att bli mätt. I regel är det för att det är enkelt när fantasin brister.
  • Dra ned drastiskt på sockret. Jag är en gottegris av rang.
  • Någon typ av fysisk aktivitet varje dag. En kortare promenad på lunchen, kanske? Vardagsmotion varvat med gym.

Så, egentligen pratar vi inte om några drastiska förändringar i vardagen: kombinera ”vanlig” mat med mer grönt, få rutin på mellanmålen så blodsockret stabiliseras och sluta hitta på ursäkter för att inte röra på sig. Och vet ni vad? På de här två sista dagarna har jag knappt haft något sug efter godis! Att köra nån svältdiet skulle aldrig fungera för mig som är hungrig ungefär jämt, och de här senaste dagarna har jag aldrig gått från köksbordet och fortfarande varit hungrig.

Heja mig!

Min äppelchutney

Har man kompisar som har äppelträd får man räkna med att ett smakprov på ”några” äpplen, slutar med en hel påse och huvudbry över vad man ska göra av dem. ;) Det var i och för sig hög tid att ta tag i suget att försöka sig på en hemmagjord äppelchutney. Smakade en sån god en till en köttbit på en restaurang i våras och har inte riktigt kunnat släppa idén sedan dess. Hittade ett recept som jag utgick ifrån, med några ändringar.

Såhär:

  • 700 g äpplen, det blev typ 8 st rätt små gröna äpplen
  • En rödlök (hade inte gul hemma)
  • Tre matskedar finhackad, färsk ingefära
  • En piri piri
  • Två kanelstänger
  • 4 dl socker, varav en av dem råsocker. Tog det som fanns!
  • Ca 2 dl vit vinäger
  • 1 dl rödvinsvinäger
  • Cirka en tesked salt. Originalreceptet innehöll inte salt, men jag tyckte det saknades.

Och som topping torkade fikon i ena burken, torkade aprikoser och russin i den andra.

Gör:

Skala, kärna ur och hacka äpplena i typ två centimeter stora bitar. Finhacka rödlöken och piri pirin. Hacka eller riv ingefäran. Lägg allt i en gryta tillsammans med vinägern och kanelstängerna och låt det koka upp en liten stund, typ 5 minuter, innan du tillsätter sockret. Koka upp igen och sjud tills du tycker det ser bra ut. Typ 10 minuter. Är ju fint om äpplena har kvar lite form och inte blir ett mos. Tappa upp på burkar.

Jag petade ner lite torkad frukt i mina burkar, och toppade med kanelstången så det skulle se lite fint ut. Förslut och förvara kallt. Enligt receptet jag hittade ska chutneyn vara som godast när den stått en månad.

Hon som bakade dom godaste bullarna

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.

Skit och pannkaka

Helgen som förflutit har varit, som jag brukar säga till Sune när nått inte gått så bra, skit och pannkaka. Jag var full av hopp redan fredag kväll att magsjukan kanske redan var på väg att ge sig, men ack vad jag bedrog mig! Lillräkan har inte ätit någon mat alls sen torsdagens kvällsfika, bara druckit vatten, kolsyrat vatten, proviva och mer vatten. Men vilken jävulsk aggressiv magsjuka det här måste ha varit, så snart han druckit mer än någon tesked i taget så har det kommit upp några minuter senare. :(

Att Sune den stackaren är medtagen goes without saying, och det är mamma med! Har nu kört tolv tvättmaskiner sedan fredag förmiddag, hunnit tvätta igenom samtliga sängar i huset, varav den ena två gånger. I morse, 24 timmar efter senaste kräkningen, överraskades vi av helgens hittills kraftigaste kaskadspya. Den hamnade i den renbäddade sängen, på ipaden, på Sune, på mamma, på golvet och lite överallt. Då var faktiskt tårarna nära. Tyckte gränslöst synd om mig själv under en kritisk halvtimme. För var börjar man, liksom? Räddar man den svindyra bäddmadrassen först? Eller den dränkta ipaden? Eller torkar man av ungen som gråter i förtvivlan över att vara täckt av spya? Helst av allt skulle jag bara ha velat hälla en dunk bensin över sängen och bränt upp den och alla jävulsbaciller! Rullat Sune i handsprit och marinerat mig själv i Klorin. Det fick dock bli ett lite skonsammare mellanläge; dusch och renbädd.

Om ni bara visste vilka jävla hjältar det bor i föräldrar jorden över!

Måtte detta få ett slut snart! <3