Ända sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari har ju varenda Jeppe fått vänja sig vid att saker inte är som de brukade vara. Maten är dyrare, elen ännu dyrare, bränslet är hysteriskt dyrt, och på grund av detta finns risk att företag går omkull – vilket kommer leda till ännu högre priser när urvalet blir mindre och konkurrensen urvattnas. Och även om jag ägnar rätt mycket tid till att grubbla (jag är sån av naturen) så pågår ett parallellt liv på sidan av detta. Ett där vi planerar konferens i London, bokar boende, rakar benen, går på konsert, funderar på fredagsmiddag, packar gympakläder och en frukt per dag till sonens skoldagar. Vi torkar snor, klipper häcken och gör oss redo för hösten. Och vad mer?

Vi har nog bara sett början till hur våra liv kommer förändras närmsta åren. Redan nu låter jag torktumlaren stå, släcker utomhusbelysningen när vi går och lägger oss och försöker att inte kasta någon mat vi handlar. Små uppoffringar, egentligen, men det är ändå en förändring i vårt beteende som troligen kommer kännas väldigt självklart om ett tag. Tvätta när elen är billigare, storkok när spisen och ugnen ändå är igång. Baka eget bröd?

Jag har vuxit upp under en tid som varit bland de bättre åren i vår nutidshistoria. Ung och lyckligt ovetandes om de konflikter som ändå fanns har vi varit otroligt bortskämda. Tagit saker för givna. Nu är det klimathot, rysshot, elbristhot, kärnkatastrofhot, flygkris, råvarubrist, lågkonjunktur, gängvåld, vårdkris, ja listan skulle kunna göras nästan hur lång som helst. Och hur förhåller man sig till det, att horisonten är mörkare än på väldigt länge? Man klipper häcken, oroar sig, torkar snor, planerar fredagsmiddagar, rakar benen och fortsätter förbereda sig för hösten. I den parallella världen.

”Vems flicka är du?” Känns frågan igen? Det är i alla fall vanligt här uppe i Norrbotten när man träffar obekanta människor i hemtrakten som är betydligt äldre än en själv. Alltså så pass gamla att de själv inte har något minne av dig som barn, och därav inte kan härleda dig till någon familj eller släkt. Jag antar att det även hör till på små ställen, där alla på ett eller annat vis har någon koppling till varandra, som så klart måste redas ut.

Jag ska direkt medge att jag oftast tycker om den dansen. Det är något jag vuxit upp med, som doftar bryggkaffe och blommig vaxduk, Mariekex och hallongrottor, och som man snabbt vande sig vid som barn. Och stolt var man när man fick berätta vilka ens föräldrar var, var de kom ifrån, var de jobbade. För de var ju de käraste man hade! Och det var en annan vuxen människa som intresserat gav dig talrum för att lägga ditt familjepussel. Stort! Sen följde en del hummande och ja-haaaaa:n innan man ändå ibland konstaterade att mina päron var helt okända för denne främling.

Nåväl.

Här om dagen träffade jag en man som funnits i min yttre periferi länge, men som jag aldrig pratat med tidigare. Han var så klart nyfiken på vem jag är, var jag kommer ifrån. Vilka som är mina föräldrar. Och efter vi pratat en stund och rett ut släktskapen åt höger och vänster, nämner han en av mina släktingar och säger: ”Hen är ju som en specialare”, utan att gå in på hur, men det lät inte som specialare på ett bra sätt. Jag ignorerade kommentaren och samtalet fortsatte en liten stund till innan det var över och vi gick vidare med våra liv.

Men det landade ändå snett nånstans i mig, att han valde att säga så. Och jag har egentligen bara en fundering, och det kan sammanfattas med ett enkelt varför. Det är ju en släkting till mig, som jag håller av. Jag lämnar ut mig genom att berätta om mitt ursprung, och får det tillbaka? Det var oförskämt, kort sagt.

Nå, om man ska irritera sig på alla som säger plumpa saker skulle man inte få göra annat. Så jag valde att låta det passera, men grubblare som jag är så funderade jag vidare på själva fenomenet med intresset kring att vilja utreda vems du är, eller vilken släkt du hör hemma i.

De allra flesta gånger såna där miniförhör hålls, slutar det med att man glatt konstaterar att man antingen vet vems någon är, eller inte. Och så är det med det. Sen pratar man om vädret eller politik och annat som folk brukar prata om. Men det finns också folk, som mannen jag träffade, som använder miniförhöret till att bedöma. Eller döma, om man så vill. Och sen tilldelas man (antagligen) egenskaper utifrån vems släkt man tillhör. Tänk om man i förväg kunde säga vem som frågar för att man bara är nyfiken på vilka som fostrat en sån trevlig prick, och dem som frågar för att kunna stoppa in dig i ett fack. Då skulle man kunna välja mer noggrant vilka man lägger tid på att dela med sig av sitt släktträd med.

Blir inte människor egentligen mer intressanta om man inte har tillgång till information som skulle kunna påverka ditt omdöme?

..som när Sixten brutit sig in i badrumslådan, som innehåller diverse skönhets- och hygienartiklar som man helst behåller i sina tuber och flaskor, och som av precis den anledningen är låst för småfolk.

Aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man hittar den i form små genomskinliga, väldigt noggrant utspridda öar runt om i huset. Eller i elementet, för den delen. Det måste man ju ändå ge dem, Rituals, att de vet vad de sysslar med. För aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man ska torka upp den från golvet, och den löddrar i oändlighet.

Vad som händer medan jag torkar schampo är att Sixten bryter sig in i nästa låda (även den låst, och även den väldigt Sixtenovänlig) och hittar två kryddburkar som han tömmer på golvet. Efter det skyndar han sig att klättra upp på spisen, varifrån han sen sitter och beskådar städspektaklet som utspelar sig runtom i huset. Den här episoden tänker ni kanske utspelar sig över en halvtimme, men jag skulle snarare säga tre minuter.

Man hinner mycket om man springer fort, så att säga.

.. som en av mina favoritskådespelare tydligen ska ha skrivit. Tar bara med delar av det, för det var en ganska lång text. Finns en del tänkvärt här – både hur man själv vill bli bemött och förtjänar, men även hur man själv bemöter. Ingen är perfekt, men strävan efter att bli en bra medmänniska börjar i självrannsakan. Att göra om och göra rätt, att säga förlåt – och mena det.

”Släpp folk som inte är redo att älska dig. Det här är det svåraste du någonsin kommer behöva göra i ditt liv och det kommer också att vara det viktigaste.
Sluta ha svåra samtal med människor som inte vill förändras.
Sluta presentera dig för människor som inte är intresserade av din närvaro. Jag vet att din instinkt är att göra ditt bästa för att bli uppskattad av dem omkring dig, men det är en impuls som stjäl din tid, energi, mentala och fysiska hälsa.
När du börjar kämpa för ett liv med glädje, intresse och engagemang kommer inte alla vara redo att följa dig där.
Det betyder inte att du måste ändra på vem du är, det betyder att du måste släppa taget om människor som inte är redo att följa med dig.

Anthony Hopkins”

Jahapp, mer än ett år har vi levt med Coronan flåsandes i nacken. Det känns så ironiskt att ha drattat dit typ strax innan det är dags för vaccin, särskilt när vi varit så försiktiga! Men det är bevisligen så att man kan smittas ändå. Det finns två alternativ som är möjliga: antingen har jag fått det när jag handlat mat, trots munskydd och handsprit, eller så har Sune burit med sig det hem från förskolan.

Sixten fick feber natten mot måndag, och även om vi kände oss rätt okej såg vi till att testa oss – bara ifall att. Sen har vi suttit i karantän i väntan på svar. Macke har känt sig sjuk och mått räv i några dagar, men jag tycker inte att jag känt nått. Ja, lite ont i huvudet och lite ledvärk, men inget som känns ovanligt för den här kroppen som värker lite nu och då helt utan anledning. Men så kom svaren, positiva både mitt och Mackes. Jahapp. Bara hålla tummarna att det inte blir värre än så här, för då har vi klarat oss lindrigt undan jämfört med andra stackare.

Vi hade i alla fall tur med vädret…

Jag tänkte mig det här inlägget lite som ett vittnesmål från pandemiåret som passerat. Av dem finns det så klart många. En hel uppsjö historier av liv som vändes upp och ned, sattes på paus på obestämd tid. En i mängden. En tidskapsel för mig att återvända till, efteråt, när allt är över. Och påminnas om hur jävla bra man kan ha det utan en pandemi.

Min historia är nog inte unik på något vis. Vi har alla känt oss små. Oroliga. Odödliga en dag, supernojig en annan. Känt hopp och tappat detsamma.

Jag blev sjukskriven de sista veckorna av min graviditet. Det var i slutet av april förra året. För snart ett år sedan räknades inte gravida som en riskgrupp, även om jag kanske hade mina funderingar kring det. Min största farhåga var att Macke skulle bli förkyld lagom till när det skulle bli dags att föda och att jag skulle få göra det utan honom. Skräckhistorier om sådana situationer ekade från Västerbotten, som då hade hårdare restriktioner än i vår region. Vi satte oss i karantän två veckor innan beräknat födelsedatum, och har väl egentligen aldrig kommit ur den sedan dess. Tio månader nu.

Ja, vad är karantän, egentligen? Ska man vara petig innebär det väl att man inte går ut över huvud taget. För vår familj har det blivit mer någon underlig semi-karantän där man efter samvete och dagsform försöker fatta så bra beslut som möjligt utifrån den givna situationen. Och det har varit allt annat än lätt vissa gånger.

Sommaren var rätt okej. Vi kuskade runt med vår nyinköpta husvagn (tack gode Gud för den investeringen!) och höll oss på vår kant på campingarna vi besökte. Jag tror att den semestern var allra viktigast för Sune, som hade fått göra avkall på en väldigt stor del av den vardag han varit van vid. Ny familjemedlem, mindre tid på förskolan med sina kompisar, mindre aktiviteter där det riskerade att bli mycket folk. Kort sagt en inte så rolig tid för en kille som gillar att vara i farten och socialisera. Nu fick han i alla fall se något annat.

Hösten kom, och så gjorde även ökningen av smittan när folk gick tillbaka till sina jobb efter semestern. Macke som varit föräldraledig hela sommaren (hur lyxigt att vara hemma två så länge??) började också om att jobba. Då blev jag också föräldraledig ”på riktigt”. Sommarspontanitet skulle bytas mot vardagslunk, och någonstans brann fortfarande hoppet om ett normalt julfirande. Så blev det så klart inte.

Vi försökte vänja oss vid nya rekommendationer. Först rök besöken på badhuset som Sune alltid sett fram emot, sen stängdes även biblioteket som också varit ett återkommande besök varje vecka. Och varje gång en besviken kille. Frustrerad också, så klart. För vem var inte det? Det var strax före jul Sune för första gången sa att han hatar Corona. Det var första gången han använde det styrkeordet. Jag stoppade honom inte. Sen dess säger vi det lite nu och då. Man får hata Corona hemma hos oss.

Fram till nyår har jag tyckt att det ändå gått hyfsat bra att vara hemma, trots avsaknaden av allt vad socialt umgänge heter. Sporadiska promenader med någon annan mamma i samma situation. Inget kaffe, inga playdates, ingen öppen förskola, inget kyrkis. Inga besök hos mina föräldrar. Enda forumet lek med andra barn varit ”okej”, förutom utomhus, har varit på förskolan, och där har vi sett till att Sune varit de 15 timmar han har per vecka. Otroligt viktiga timmar, inte minst för honom, men även för mig. För det har börjat hinna ikapp mig nu.

Idag har jag svårt att veta skillnad på vilken dag det är, för de ser nästan likadana ut allihopa; morgon vid sju, välling och blöjbyte, havregrynsgröt, kaffe, lek med Sixten, sminka mig, lek med Sixten, klä på och söva Sixten, kaffe, hämta Sune, leka med Sune, laga lunch, leka med barnen till Sixten ska sova, kaffepaus, börja förbereda middagen, äta, plocka undan, kaffe, eventuellt nått träningspass, natta barn, se på tv, gå och sova. Och så börjar det om nästa morgon klockan sju.

Det jag märkt allra tydligast hos mig själv är att mina marginaler minskat drastiskt. Främst tålamodet. Jag har insett hur mycket det betytt för mig, det sociala utbytet med andra människor. Jag har hämtat energi där, och den källan är inte tillgänglig att ösa ur längre. Så var hämtar jag energi nu? Hos min familj så klart, och i träningen. Men också i matlagning. Det har experimenterats friskt i köket det sista halvåret. Men jag saknar den andra delen av mitt tidigare sociala liv. Ibland vill jag bara gråta för att jag längtar så mycket efter mina vänner. Men vad tjänar det till att gråta? Det finns alltid någon som har det värre.

En tanke som återkommer hos mig är hur det ska bli med dessa pandemibarn, som i stort sett aldrig sett en annan människa i sin storlek, än mindre interagerat med dem. Hur kommer det, med tanke på det, bli att skola in Sixten på förskolan till hösten? (Kommer förskolan ens vara öppen då?) Och hur har den här pandemin påverkat mig? Hur har jag mått – egentligen? Det svaret tror jag måste få vänta tills vi är ute på andra sidan, men min gissning är att livet aldrig kommer att se detsamma ut. Så mycket tid som gått förlorad som aldrig kommer tillbaka. Man är rädd om sina nära och kära, och kan av den anledningen inte träffa dem. Den normala pre pandemi-reaktionen hade varit att hålla dem hårt och nära.

Men det är inte mer synd om mig än någon annan. Och vi sitter alla i samma båt.

Fortsättning följer…

Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:

Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.

Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.

Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.

Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!

Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.

Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.

Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.

Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.

Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.