Subscribe

Archive | Allmänt

Aldrig känns en deciliter schampo så dryg..

..som när Sixten brutit sig in i badrumslådan, som innehåller diverse skönhets- och hygienartiklar som man helst behåller i sina tuber och flaskor, och som av precis den anledningen är låst för småfolk.

Aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man hittar den i form små genomskinliga, väldigt noggrant utspridda öar runt om i huset. Eller i elementet, för den delen. Det måste man ju ändå ge dem, Rituals, att de vet vad de sysslar med. För aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man ska torka upp den från golvet, och den löddrar i oändlighet.

Vad som händer medan jag torkar schampo är att Sixten bryter sig in i nästa låda (även den låst, och även den väldigt Sixtenovänlig) och hittar två kryddburkar som han tömmer på golvet. Efter det skyndar han sig att klättra upp på spisen, varifrån han sen sitter och beskådar städspektaklet som utspelar sig runtom i huset. Den här episoden tänker ni kanske utspelar sig över en halvtimme, men jag skulle snarare säga tre minuter.

Man hinner mycket om man springer fort, så att säga.

Ett av många ställen med schampo

Läste nått klokt…

.. som en av mina favoritskådespelare tydligen ska ha skrivit. Tar bara med delar av det, för det var en ganska lång text. Finns en del tänkvärt här – både hur man själv vill bli bemött och förtjänar, men även hur man själv bemöter. Ingen är perfekt, men strävan efter att bli en bra medmänniska börjar i självrannsakan. Att göra om och göra rätt, att säga förlåt – och mena det.

”Släpp folk som inte är redo att älska dig. Det här är det svåraste du någonsin kommer behöva göra i ditt liv och det kommer också att vara det viktigaste.
Sluta ha svåra samtal med människor som inte vill förändras.
Sluta presentera dig för människor som inte är intresserade av din närvaro. Jag vet att din instinkt är att göra ditt bästa för att bli uppskattad av dem omkring dig, men det är en impuls som stjäl din tid, energi, mentala och fysiska hälsa.
När du börjar kämpa för ett liv med glädje, intresse och engagemang kommer inte alla vara redo att följa dig där.
Det betyder inte att du måste ändra på vem du är, det betyder att du måste släppa taget om människor som inte är redo att följa med dig.

Om du blir utesluten, förolämpad, bortglömd eller ignorerad av de människor du ägnar din tid åt, gör du inte dig själv en tjänst genom att fortsätta erbjuda dem din energi och ditt liv.
Sanningen är att du inte är för alla och alla är inte för dig.

Det här är vad som gör att träffa människor du har ömsesidig vänskap eller kärlek med så speciell. Du kommer att veta hur värdefullt det är för du har upplevt vad det inte är.

Ju mer tid du lägger på att försöka få någon att älska dig som inte är kapabel till det, desto mer tid slösar du på att beröva dig själv möjligheten till den kopplingen till någon annan. Det finns miljarder människor på denna planet och många av dem kommer att möta dig, på din nivå av intresse och engagemang.

Ju längre du engagerar dig med personer som använder dig som kudde, bakgrundsalternativ eller terapeut för deras känslomässiga läkning, desto längre tar du avstånd från den gemenskap du önskar.

Det mest värdefulla du har i ditt liv är din tid och energi, för båda är begränsade. Vad du lägger din tid och energi på kommer att definiera din existens.

Anthony Hopkins”

The dark side

Så kom den dagen när jag sade upp mig som journalist och gick över till ”the dark side”, det vill säga den sidan som sysslar med kommunikation, reklam och marknadsföring snarare än oberoende journalistik. Den lite smutsigare sidan, men där det inte är helt ovanligt att avdankade journalister slutligen hamnar när man ledsnat på bevakning och vill prova nått annat. Det ligger nära till hands, så att säga. :)

Jag har inte riktigt förstått det själv ännu, och en del av mig har så svårt att lämna det jobb som på många sätt definierat mig under tio års tid. Jag menar, tio år? Det är ju en halv evighet!

Det är till stor del tack vare journalistiken som jag är den tänkande människan jag är idag, och hur jag än vänder och vrider på det kommer jag för alltid vara formad av den. Jag är glad och tacksam för hur den utmanat mig, fått mig att se nyanser där jag nog förr tänkt att det var så enkelt som svart eller vitt. Jag har fått lära mig så otroligt mycket om saker jag både varit intresserad av, eller inte alls. Utmanat mina egna fördomar. Och fått allmänbildning på köpet.

Det här jobbet har öppnat dörrar till möjligheter jag knappt hade vågat drömma om, just för att jag ganska snabbt förstod att de bästa nyheterna hittar man inte vid ett skrivbord, men väl på en glaciär, i ett hönshus, hängandes på en bergvägg, flåsandes uppför en fjällsida hack i häl på en ripjägare, på en kyrkbänk, i ett hundspann, i en rengäla. Ingen kan då säga att jag inte sökt! Och mycket kaffe har det blivit. Vid köksbord i alla väderstreck. På stockar och stenar, vid eldar och vattendrag. Jag har lärt känna en väldans massa människor, och somliga kommer jag vara förbunden till känslomässigt för all framtid. Öden och berättelser som rört mig på djupet, vars reportage jag kämpat mig igenom med många tårar rullandes på kinderna.

Jag har haft vansinnigt roligt också, så klart. Och jag har haft förtroendet och friheten att till stor del forma jobbet till vad jag velat göra själv, bortsett från en del rutinbevakning. Eftersom jag visat mig vara intresserad av väldigt mycket har det aldrig hunnit bli långtråkigt, det är nog också därför jag blivit kvar så länge. Jag hade förmodligen kunnat fortsätta i tio år till om jag inte fått ett erbjudande som lockar med andra fördelar som är värdefulla nu sedan jag blivit tvåbarnsmamma. Flexibla arbetstider, mer semester, frihet att jobba varifrån jag vill. Det underlättar livspusslet, för även om pulsen i journalistiken varit magisk så blir det ett stressmoment mindre att inte alltid ha en deadline som tickar.

Det känns lite som att skiljas från en bästa vän. Att flytta till olika städer och lova varandra att saker inte kommer att förändras, men samtidigt veta att allt kommer förändras. Det är en separation som är bitterljuv. Hur länge jag än skulle fått fundera så hade det inte blivit ett lättare beslut att fatta. Istället höll jag andan, rev av plåstret och innan jag hann ångra mig skrev jag på papperna och la dem på postlådan. Bröt inget ben på vägen dit, som jag i hemlighet hade hoppats på, typ som ett tecken från ovan att jag var ute på villovägar.

Det här är ett sånt där typiskt vägskäl i livet där man hade velat hålla en trygg vuxen i handen och lita på att hen hittar hem. Jag är ju långt ifrån säker på vad jag sysslar med, och om mitt val är det bästa för framtiden. Men jag tror det? Jag hoppas det.

Nu är det upp till mig själv att fylla den stora kratern journalistiken lämnar efter sig med andra saker. Jag är fortfarande en intresserad typ, och kommer alltid vara vetgirig. Jag kommer även fortsättningsvis läsa politiska protokoll och försöka hålla mig uppdaterad om vad som händer både lokalt och i min omvärld. Och kanske fortsätter jag skriva lite, men på frilansbasis. Vi får väl se!

That’s all folks!

 

Låt 20-åringen höras!

Om vi för en stund kunde titta på oss själva med våra egna unga ögon, säg 20-års åldern. Vad hade jag tänkt om var jag är idag, och vägen hit? Sånt man inte visste då men kan nu, hinder man aldrig trodde man skulle klara av, som nu ligger i backspegeln. Nitar man gått på, och lärt sig läxor av.

Vi är ju faktiskt aldrig så erfaren i livet som vi är just idag.

Det finns ingen som är så hård mot dig själv som just du är. Självkritiken kommer med modersmjölken och ligger alltid nära till hands. Det är desto svårare att klappa sig själv på axeln och vara stolt över sånt man åstadkommit. Lyfter man då blicken en bit från marken och ser det ur sitt unga jags perspektiv blir det plötsligt en annan sak.

20-åriga Fia hade inte nån plan. Hon körde på och jobbade, tog livet lite som det kom. Hoppade på både bättre och sämre anställningar, somliga rent destruktiva. Självkritiken den hängde trofast fastnaglad i skuldrorna, alltid nära till hands. Hon hade inte trott att hon skulle klara av sånt som hon faktiskt skulle under de 16 år som låg framför henne. Men de skakiga benen blev stadigare med åren. Grunden mer solid. Jag är fortfarande min egen största kritiker, men låter den stolta 20-åringen höras oftare nu.

Något vuxna Fia är tacksam över är att hon aldrig varit rädd att prova saker, hur läskiga de än känts. Det är så jag vill leva mitt liv – hellre testa och misslyckas än att sitta och undra hur det skulle gått om man hade vågat.

”Vi hade i alla fall tur med vädret”

Jahapp, mer än ett år har vi levt med Coronan flåsandes i nacken. Det känns så ironiskt att ha drattat dit typ strax innan det är dags för vaccin, särskilt när vi varit så försiktiga! Men det är bevisligen så att man kan smittas ändå. Det finns två alternativ som är möjliga: antingen har jag fått det när jag handlat mat, trots munskydd och handsprit, eller så har Sune burit med sig det hem från förskolan.

Sixten fick feber natten mot måndag, och även om vi kände oss rätt okej såg vi till att testa oss – bara ifall att. Sen har vi suttit i karantän i väntan på svar. Macke har känt sig sjuk och mått räv i några dagar, men jag tycker inte att jag känt nått. Ja, lite ont i huvudet och lite ledvärk, men inget som känns ovanligt för den här kroppen som värker lite nu och då helt utan anledning. Men så kom svaren, positiva både mitt och Mackes. Jahapp. Bara hålla tummarna att det inte blir värre än så här, för då har vi klarat oss lindrigt undan jämfört med andra stackare.

Vi hade i alla fall tur med vädret…

Det finns alltid nån som har det värre

Jag tänkte mig det här inlägget lite som ett vittnesmål från pandemiåret som passerat. Av dem finns det så klart många. En hel uppsjö historier av liv som vändes upp och ned, sattes på paus på obestämd tid. En i mängden. En tidskapsel för mig att återvända till, efteråt, när allt är över. Och påminnas om hur jävla bra man kan ha det utan en pandemi.

Min historia är nog inte unik på något vis. Vi har alla känt oss små. Oroliga. Odödliga en dag, supernojig en annan. Känt hopp och tappat detsamma.

Jag blev sjukskriven de sista veckorna av min graviditet. Det var i slutet av april förra året. För snart ett år sedan räknades inte gravida som en riskgrupp, även om jag kanske hade mina funderingar kring det. Min största farhåga var att Macke skulle bli förkyld lagom till när det skulle bli dags att föda och att jag skulle få göra det utan honom. Skräckhistorier om sådana situationer ekade från Västerbotten, som då hade hårdare restriktioner än i vår region. Vi satte oss i karantän två veckor innan beräknat födelsedatum, och har väl egentligen aldrig kommit ur den sedan dess. Tio månader nu.

Ja, vad är karantän, egentligen? Ska man vara petig innebär det väl att man inte går ut över huvud taget. För vår familj har det blivit mer någon underlig semi-karantän där man efter samvete och dagsform försöker fatta så bra beslut som möjligt utifrån den givna situationen. Och det har varit allt annat än lätt vissa gånger.

Sommaren var rätt okej. Vi kuskade runt med vår nyinköpta husvagn (tack gode Gud för den investeringen!) och höll oss på vår kant på campingarna vi besökte. Jag tror att den semestern var allra viktigast för Sune, som hade fått göra avkall på en väldigt stor del av den vardag han varit van vid. Ny familjemedlem, mindre tid på förskolan med sina kompisar, mindre aktiviteter där det riskerade att bli mycket folk. Kort sagt en inte så rolig tid för en kille som gillar att vara i farten och socialisera. Nu fick han i alla fall se något annat.

Hösten kom, och så gjorde även ökningen av smittan när folk gick tillbaka till sina jobb efter semestern. Macke som varit föräldraledig hela sommaren (hur lyxigt att vara hemma två så länge??) började också om att jobba. Då blev jag också föräldraledig ”på riktigt”. Sommarspontanitet skulle bytas mot vardagslunk, och någonstans brann fortfarande hoppet om ett normalt julfirande. Så blev det så klart inte.

Vi försökte vänja oss vid nya rekommendationer. Först rök besöken på badhuset som Sune alltid sett fram emot, sen stängdes även biblioteket som också varit ett återkommande besök varje vecka. Och varje gång en besviken kille. Frustrerad också, så klart. För vem var inte det? Det var strax före jul Sune för första gången sa att han hatar Corona. Det var första gången han använde det styrkeordet. Jag stoppade honom inte. Sen dess säger vi det lite nu och då. Man får hata Corona hemma hos oss.

Fram till nyår har jag tyckt att det ändå gått hyfsat bra att vara hemma, trots avsaknaden av allt vad socialt umgänge heter. Sporadiska promenader med någon annan mamma i samma situation. Inget kaffe, inga playdates, ingen öppen förskola, inget kyrkis. Inga besök hos mina föräldrar. Enda forumet lek med andra barn varit ”okej”, förutom utomhus, har varit på förskolan, och där har vi sett till att Sune varit de 15 timmar han har per vecka. Otroligt viktiga timmar, inte minst för honom, men även för mig. För det har börjat hinna ikapp mig nu.

Idag har jag svårt att veta skillnad på vilken dag det är, för de ser nästan likadana ut allihopa; morgon vid sju, välling och blöjbyte, havregrynsgröt, kaffe, lek med Sixten, sminka mig, lek med Sixten, klä på och söva Sixten, kaffe, hämta Sune, leka med Sune, laga lunch, leka med barnen till Sixten ska sova, kaffepaus, börja förbereda middagen, äta, plocka undan, kaffe, eventuellt nått träningspass, natta barn, se på tv, gå och sova. Och så börjar det om nästa morgon klockan sju.

Det jag märkt allra tydligast hos mig själv är att mina marginaler minskat drastiskt. Främst tålamodet. Jag har insett hur mycket det betytt för mig, det sociala utbytet med andra människor. Jag har hämtat energi där, och den källan är inte tillgänglig att ösa ur längre. Så var hämtar jag energi nu? Hos min familj så klart, och i träningen. Men också i matlagning. Det har experimenterats friskt i köket det sista halvåret. Men jag saknar den andra delen av mitt tidigare sociala liv. Ibland vill jag bara gråta för att jag längtar så mycket efter mina vänner. Men vad tjänar det till att gråta? Det finns alltid någon som har det värre.

En tanke som återkommer hos mig är hur det ska bli med dessa pandemibarn, som i stort sett aldrig sett en annan människa i sin storlek, än mindre interagerat med dem. Hur kommer det, med tanke på det, bli att skola in Sixten på förskolan till hösten? (Kommer förskolan ens vara öppen då?) Och hur har den här pandemin påverkat mig? Hur har jag mått – egentligen? Det svaret tror jag måste få vänta tills vi är ute på andra sidan, men min gissning är att livet aldrig kommer att se detsamma ut. Så mycket tid som gått förlorad som aldrig kommer tillbaka. Man är rädd om sina nära och kära, och kan av den anledningen inte träffa dem. Den normala pre pandemi-reaktionen hade varit att hålla dem hårt och nära.

Men det är inte mer synd om mig än någon annan. Och vi sitter alla i samma båt.

Fortsättning följer…

”Som vanligt” kan vara nog så bra

Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:

Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.

Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.

Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.

Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!

Torget i Lissabon

Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.

Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.

Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.

Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.

Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.

Final

Jahapp, då börjar vi se målsnöret! Vecka 38 inleds idag. Jag samlar vätska som en kamel, ryggen, fogarna och höfterna gnäller. Händerna värker. Jag känner igen det här alldeles för väl från sista veckorna med Sune i magen. Kan krasst konstatera att sista tiden inte är den roligaste, men snart är det över och något helt fantastiskt tar vid.

Något som slår mig lite nu och då är det bisarra i hur genomtänkt allt är uppbyggt. Hur man går omkring med ett barn – inuti sig! Bara det, och att det BLIR ett barn, en livskraftig individ med näsa, fötter och instinkter, utan min medvetna inblandning annat än som värdkropp, är ett mirakel i sig. Och hur det barnet sen ska göra entré till världen genom snipperiet. För att inte tala om att man strax efter förlossningen förvandlas till en komplett välkalibrerad matningsapparat; rätt temperatur, rätt sammansättning av innehåll. Klarrt å betarrt!

Några år senare finns det ofta inte många ledtrådar kvar i det fysiska yttret som skvallrar om vad kroppen gått igenom. Det är häftigt som tusan!

Nu:

Tre år efter Sune föddes:

En isfläck på fel ställe är allt som behövs

Jag har många vänner som jobbar i vårdyrken här i Arjeplog. Jag hör deras oro för påsken som tornar upp sig. Ja, tornar upp sig. Jag hade kunnat välja mildare uttryck som ”står för dörren”, men det beskriver inte närmelsevis den klump i halsen de har, som växer för varje skoterekipage som styr västerut upp efter Silvervägen och passerar deras arbetsplats. Som ett embyro till snögubbe, som växer för varje nytt tag man tar och knuffar den framåt i kramsnön. Fast utan allt det roliga.

Det finns två läger på Facebook. Eller kanske tre. De som upprört undrar ”VAD ÄR DET FOLK INTE FÖRSTÅR med myndigheternas rekommendationer. Dem som lite diplomatiskt svarar att jo, men det är en rekommendation, INGET TVÅNG. Och vi ska ju bara sitta i husvagnen. Blir vi smittade eller sjuka, ja, då åker vi hem! Eller den tredje kategorin, som vet bättre än att tala om för Facebook vilka påskplaner man har, och fullständigt skiter i om så Fader vår själv skulle nedstiga från himmelriket och peka med hela handen. ÄRE PÅSK SÅ ÄRE!

Och jag har väl varierat mellan första och andra kategorin. Jag delar mina vårdkompisars oro, hör om arbetstrycket, men har väl själv egentligen inte tyckt att det ska spela någon roll om jag sitter i fjällstugan och solar näsan, eller om jag gör det hemma på altanen. Det är ju ändå inom min kommun, jag hör hit och det borde rimligtvis betyda någon sorts existensberättigande? Väl? Och ingen av oss i familjen är ju sjuka.

Planerna var redan gjorda, men ju närmare helgen vi kom desto större blev samvetskvalet. Ja, det ska medges att jag har fått en ganska stor släng av det här med förmågan att kunna måla fan på väggen, och det är precis vad jag gör även den här gången. Men hur jag än vänder och vrider på det känner jag att det enda rätta är att jag stannar hemma. Jag är gravid i vecka 35, stugan vi har ligger cirka 20 minuter skoterskumpande från farbar väg, och sedan återstår en timme med bil till Arjeplog, eller cirka 3,5 timme till BB. Även om risken är försvinnande liten att något ska hända så finns den trots allt där. Det räcker med att jag halkar omkull och olyckligt landar på magen. En isfläck i vår gigantiska fjällvärld är allt som krävs. Och hur skulle jag kunna se mina redan överbelastade vårdkompisar i ögonen och säga: jamen jag skulle ju bara… sitta vid stugan och sola näsan…

Det kommer en påsk och en vårvinter nästa år också. Då tar vi nya tag. Skulle jag halka då och behöva hjälp, vilket inte hade varit helt olikt mig, kan jag åtminstone försvara mig med att det ju i alla fall inte är corona-tider.