Subscribe

Archive | Allmänt

Få saker gör mig så uppriven!

Där ligger klasen på köksbänken. Den nya. Inhandlad lite för grön för att vara ätbar direkt, just för att jag känner mig själv bättre än att tro att jag skulle hugga in samma dag. Men jag känner ärligt talat ingen som äter lika många bananer som jag gör, mitt förakt till trots. Det är en smula komiskt.

För hur många äckliga bananer går det egentligen på en god? Tusen? Bakisbananen, överlevnadsbananen, bussbananen, gymbananen, bilfrukostbananen, banan-till-mellis-för-att-inspirationen-tröt-bananen. Blir förbannad bara jag tänker på det! Vem längtar efter den här bananen? Nej, en naturell banan är något man äter för att man måste.

Fan vet hur många slentrianbananer man tryckt i sina dagar, bara för att det är praktiskt; i stort sett inget kladd, naturligt fodral, precis lagom mättande för att man ska klara en tuff dag med få möjligheter till matstopp. Så irriterande perfekt.

Men gott, det går att diskutera.

Bara under inledningen av mina två graviditeter måste det ha gått ett par hundra bananer. En överlevnadsstrategi i sin renaste form. Lagom söt för att skjuta blodsockret snabbt i höjden, och mota bort all typ av illamående relaterat till lågt blodsocker. Jag vet faktiskt inte, kanske borde cut the banana some slack, hylla denna gudsförgätna frukt för allt obehag den räddat mig från genom livet.

Men det är få saker som gör mig så uppriven som en färsk klase bananer på köksbänken.

Galla och apelsinsaft

Så, gravid och dundermagsjuka, alltså. Inget jag rekommenderar. Utan att gå in på detaljer säger kroppen en del idag om vad som hände igår. Öm, svullen och febrig, hes och blek. Ingen matlust ännu, så här ett dygn senare. Lite som att vara riktigt jävla bakfull efter en suddig natt ute, fast minus alkoholen och allt det roliga! Som grädden på moset hade jag tränat bål på gymmet dagen innan, så den var uppvärmd och skönt mör för de 11 timmar av kräkningar som väntade…

Ni vet hur man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag? En sak tar jag med mig från den här upplevelsen; galla smakar inte fullt lika jävligt utblandad med apelsinsaft!

Alla minnen

Det är långt mellan gångerna jag besöker Mellanström nu mera. Sedan morfar sålde huset och flyttade, finns det inte längre någon naturlig anledning. Mellanström är ingen by man kör igenom, för vägen tar slut vid bergets fot. Det är en by man svänger in i med ett ärende, till någon man tänker besöka.

Men idag skulle jag dit på ett jobb. Och där, precis i kurvan, stod huset. Såklart. Nyss sålt igen, och den här gången till min tremänning. Renovering pågår och fönstren gapar tomma. Ingen skomakarlampa som brinner i trappen, inga spetsgardiner. Ingen tax på bron. Men ack så många minnen! Det tog mig några ögonblick att plocka fram tusen av dem.

Mormors rosenbuske vid farstukvisten. Hammocken vi drack saft i. Betongplattorna på uteplatsen som fortfarande bär våra handavtryck från 90-talet. Svalbona under taket, precis vid sovrumsfönstret där jag och min bror legat tusen och en natt och lyssnat på sommarnatten under lakan torkade utomhus på klädvinda. Att det verkade finnas all tid i världen, till vad som helst.

Drömmen om Elin på dragspel. Potatisland. Bingolotto. Vetenskapens värld. Dansband från Svensktoppen. Samtal.

Mina händer passar inte i mina gamla avtryck idag. Det är så längesen nu. Jag är vuxen, har en son och väntar en till. Men det är något med den där vita villan i Mellanström som alltid får mig att stanna till om jag passerar. En gång mitt Mellanström. Mina stigar, mina skogar.

Ibland blir jag ledsen, ibland varm. Idag det förstnämnda.

Pigg som en lärka

Alltså, än har det inte gått mer än tre dagar sen jag och Macke började äta mer kolhydratsnål mat. Min nyvunna energi skulle egentligen kunna vara ett sammanträffande och är nog ännu inte statistiskt säkerställt. Själv är jag dock fullt övertygad om att det har ett samband. Jag har varit så trött sista månaderna. Känt mig uppblåst, full av vätska. Omotiverad. Så i söndags bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och försöka göra något åt saken. I morse vaknade jag en hel timme innan klockan skulle ringa, jättepigg! Det har inte hänt förr. Typ.

Så här tänkte jag:

  • Dra ned på kolhydraterna. Man behöver inte äta pasta/ris/potatis till varenda måltid för att bli mätt. I regel är det för att det är enkelt när fantasin brister.
  • Dra ned drastiskt på sockret. Jag är en gottegris av rang.
  • Någon typ av fysisk aktivitet varje dag. En kortare promenad på lunchen, kanske? Vardagsmotion varvat med gym.

Så, egentligen pratar vi inte om några drastiska förändringar i vardagen: kombinera ”vanlig” mat med mer grönt, få rutin på mellanmålen så blodsockret stabiliseras och sluta hitta på ursäkter för att inte röra på sig. Och vet ni vad? På de här två sista dagarna har jag knappt haft något sug efter godis! Att köra nån svältdiet skulle aldrig fungera för mig som är hungrig ungefär jämt, och de här senaste dagarna har jag aldrig gått från köksbordet och fortfarande varit hungrig.

Heja mig!

Hon som bakade dom godaste bullarna

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.

Skit och pannkaka

Helgen som förflutit har varit, som jag brukar säga till Sune när nått inte gått så bra, skit och pannkaka. Jag var full av hopp redan fredag kväll att magsjukan kanske redan var på väg att ge sig, men ack vad jag bedrog mig! Lillräkan har inte ätit någon mat alls sen torsdagens kvällsfika, bara druckit vatten, kolsyrat vatten, proviva och mer vatten. Men vilken jävulsk aggressiv magsjuka det här måste ha varit, så snart han druckit mer än någon tesked i taget så har det kommit upp några minuter senare. :(

Att Sune den stackaren är medtagen goes without saying, och det är mamma med! Har nu kört tolv tvättmaskiner sedan fredag förmiddag, hunnit tvätta igenom samtliga sängar i huset, varav den ena två gånger. I morse, 24 timmar efter senaste kräkningen, överraskades vi av helgens hittills kraftigaste kaskadspya. Den hamnade i den renbäddade sängen, på ipaden, på Sune, på mamma, på golvet och lite överallt. Då var faktiskt tårarna nära. Tyckte gränslöst synd om mig själv under en kritisk halvtimme. För var börjar man, liksom? Räddar man den svindyra bäddmadrassen först? Eller den dränkta ipaden? Eller torkar man av ungen som gråter i förtvivlan över att vara täckt av spya? Helst av allt skulle jag bara ha velat hälla en dunk bensin över sängen och bränt upp den och alla jävulsbaciller! Rullat Sune i handsprit och marinerat mig själv i Klorin. Det fick dock bli ett lite skonsammare mellanläge; dusch och renbädd.

Om ni bara visste vilka jävla hjältar det bor i föräldrar jorden över!

Måtte detta få ett slut snart! <3

Fredagsmys

Jag hann i princip bara lämna Sune på dagis och dra på mig en fredagsklänning och läppstift, så ringer det från dagis: ”Din son har fått magsjuka!” Tredje vändan den här vintern.. Vi har alltså haft magsjuka tre gånger sen nyår. Så less!

Stackars Sune har inte ätit något på hela dagen och spyr galla. Han är så hungrig och vill äta mellan kräkningarna, och det lilla jag törs ge honom kommer upp igen efter några minuter. Usch! Jag är i alla fall väldigt glad att vi fått göra bort detta under dagtid denna gång, det underlättar en hel del. Nu är det bara hålla tummarna att jag klarar mig, i alla fall tills Macke kommer hem från Gotland på söndag. Peppar peppar! Har snart ätit upp ett helt kar med vitpepparkorn i förebyggande syfte… :D

Vårpigg

Plötsligt, från att ha gymmat tre-fyra dagar i veckan och nattsuddat som värsta hjälten var enda kväll hela vintern, vaknade jag en morgon i mars och ville inte kliva upp. Jaha, hej och välkommen vårtröttheten! Den kommer liksom aldrig lägligt, alltid har man ju saker man vill orka. För mig gick det lite för bra med benträningen på gymmet, exempelvis. Jag har uppdaterat mitt personbästa i bensparken flera gånger i vinter och hade verkligen börjat se resultat på låren, och så bara hey baberiba ska vi ligga stilla nån vecka och ge fan i allt vad fysisk aktivitet heter. Suck. Jahapp!

Nå. Förr kunde jag nästan straffa mig själv för att jag inte orkade. Gick på gymmet ändå, körde ännu hårdare med pannbenet rytmiskt stångande i kaklet. Men som tur är blir man vis med åldern, eller åtminstone snällare med sig själv. I alla fall har jag blivit det! Förr skämdes jag nästan för att det blev så här. Alla andra mina vänner och bekanta verkade klara av våren galant, varför var jag den enda som trampade runt i kall sirap?

Nu känner jag igen vårtröttheten när den kommer. Jag vet vad jag behöver göra för att förebygga den. Jag vet också att den går över, om än det kan kännas segdraget. I fjol var den längre och tröttare än vanligt, i år har den suttit i ungefär tre veckor och nu verkar jag vara på väg upp på banan igen! Det är nu jag strax tar mina första löpsteg utomhus, silar in den friska luften genom näsborrarna och bara njuter av att orken är tillbaka.

Ett annat säkert tecken på att jag blivit piggare är att jag varvat tvättstugan, men det är en helt annan historia. ;)

Tatuerade ögonbryn

Så många år som jag tänkt tatuera ögonbrynen, men aldrig kommit till skott. Nu när de äntligen sitter där och man upptäcker hur skönt det är/vilken tidsvinst det blir varje dag, då undrar jag varför jag inte gjort det tidigare! Magiskt att kliva ur duschen och brynen är perfekta! Jag har verkligen alltid känt mig så naken i mina naturliga bryn, just för att de är så ljusa och glesa och inte ger särskilt mycket inramning eller karaktär till den övriga nunan.

Visst. 3000 kronor kan kännas i saftigaste laget, men så här en månad senare har det varit värt var enda krona!

Gjorde det ont? Ja. Men det gjorde det att föda barn också. Man överlever. Smärta är som bekant temporär. Obehaget efteråt håller i sig ett par dagar, det känns lite ömt och så, och när brynen börjar läka känns dom ett par storlekar för små. Men när skorporna/överskottsfärgen lossnar och det riktiga resultatet börjar synas är det helt klart värt besväret!

Kolla skillnaden!

(Gjorde mina på Veronica Kapicas salong i Arvidsjaur)

Internationella kvinno-vadå?

Jag såg precis ett bageri som specialtillverkat tre bakverk för den här dagen. Ett med venussymbolen i nån typ av kristyr på toppen. Jag ser folk gratulera varandra på sociala medier: grattis på internationella kvinnodagen! Men det enda jag tänker är hur ledsamt det är att den här dagen finns. Och hur man skämtar om den. Låt kvinnorna ha en dag per år, resten är männens.

För det ligger ju något i det, när allt kommer omkring. Ja, kvinnor finns numera på nästan var femte styrelseledamotsplats i Norrbotten. En av fem. 14 procent av länets företag har en kvinna som vd. Lite mer än en av tio alltså. Lika lön för lika arbete och utbildning är ingen självklarhet, där kvinnan oftast är den som drar det kortaste strået. Det går förvisso framåt, men långsamt. Frågor som jag undrar hur de ens kan vara frågor framför självklarheter. Ska könet definiera vad vi är kapabla till? ”Nääää”, tänker nog de flesta, ändå står vi där vi står.

Könskvotering! ropar vissa. Kanske, tänker jag. I fall där förutsättningarna är desamma och bara könet är skillnaden. Men det ska naturligtvis gå åt båda hållen. Kvinnodominerade yrken behöver män likväl som en bolagsstyrelse behöver både och. Eller politik. Jag tycker att det ska återspegla hur befolkningen ser ut. Det går inte tio män på en kvinna, även om det ibland förefaller så.

Läste en artikel idag om Ingela Lekfalk, en kvinna jag ser upp till, inte minst för hennes karriär, men också för vad hon står och kämpar för. I frågan om just könskvotering sa hon precis vad jag också tänker:

– Kvotering är inte könsbundet. Det handlar om att kvotera in det underrepresenterade könet som har likvärdig kompetens.

Jag hoppas jag får uppleva den dagen när barn av kommande generationer tittar i almanackan och undrar vad Internationella kvinnodagen var för påhitt. Varför den behövdes.