Solen lyser och dagen har bjudit på värme som vittnar om att sommaren är påväg. Underbart.

Jag och min make har storstädat hela lägenheten idag och jag har gjort sommar på balkongen. (Dvs kastat ut allt onödigt skrot, dammsugat mattan och vikt ut de hopfällbara stolarna.) Funderar om jag kanske till och med ska plantera en kruka med blommor senare. Balkongerna på Österåker är dock inte de mest charmiga jag sett. Vi har utsikt över väg 95 med en massa skog i bakgrunden. Nåväl. Det är en balkong och ibland när man har tur kan man sola en stund där också.

Jga har ätit hemmagjort potatismos och druckit nyponsoppa till middag. Kulinariskt och helt i stil med vad jag kan svälja just för tillfället. Jag lovar er att blåsor i munnen måste vara den mest effektiva bantningsmetod som finns. LCHF o GI kan slänga sig i väggen. Vågen visar för första gången på flera år 60 skarpa kilon. Jag har å andra sidan aldrig känt mig så orkeslös som jag gör nu.

 Macke o hans bror inviger sommarballen med lite grillning, kvällen till ära. Gissa om det luktar gudomligt…

Nej, jag har inte dött. Men nog känns det nästan så stundvis. Piggare idag efter att ha fått i mig lite mat. Har levt på cirka 5 dl nyponsoppa på två dagar så de är kanske inte så konstigt att energin sinat. Inga rosor på kinderna heller, men dom kommer väl tillbaka så småningom.

Snyggt ändå. Enda veckan på hela året när man inte får bli sjuk så händer det. Det är väl fortfarande ingen direkt panik med mitt specialarbete när jag har det mesta klart för mig redan. Men ändå. Om man kan vänta med något till sista sekund, så varför ska man ha god framförhållning?

På måndag ska jag prata lite med polisen och få ned huvudartikeln på papper. När den är klar så kan jag egentligen direkt börja med biartikel nr.1. Det borde bara smälla till. Alltså har jag resten av veckan på mig att intervjua till biartikel nr.2. Måste försöka klämma in en dag eller en halvdag för jobbet jag ska göra nästa helg. Ska vikariera för Mariann på Nyheter i Norr. :)

Underbart vad lite mat kan göra för motivationen!

ps. har ni någon gång känt att ni kunnat betala för att bli fixad? ja men ni vet hår, smink och få naglarna målade? Så känner jag idag! ds.

Att jag var så produktiv i lördags tar jag igen idag. Jag  gick ut starkt med skita i att stiga upp i morse när larmet ringde. Nästa gång jag vaknade var klockan närmare 12. Jag känner ingen direkt stress med mitt specialarbete ännu. En sovmorgon kan man gott få unna sig tycker jag!

Annars så känns det väl som att kvällen kommer att fortsätta i samma tecken. Det blir nog jag och soffan. Så inget mer spännande än så. Återkommer kanske när jag har något vettigare att säga. Nu – pasta & pesto.

Multitaskaren Fia var i farten igår! Jag älskar när jag kan förena nytta med nöje, och när kan det vara bättre att researcha om droger – om inte på krogen efter någon öl. Det gav mig nog mer än vad hela den kommande veckan skulle ha gjort. Mycket bra åsikter. Även fast jag kanske inte alltid håller med så är det otroligt intressant att höra hur andra människor ser på saken.

Om det är någon som vill delta med sin åsikt kring droger (alkohol ej inräknad) så går det bra att göra det – helt anonymt såklart. Skicka ett mejl eller så bara! Jag behöver dem till mitt specialarbete som jag ska skriva nu under två veckor.

Nu ska multitaskaren försöka utröna vad det är för gigantiskt skräp som huserar i hennes öga. Jag skulle inte bli förvånad om det var en traktor. Så illa är det.

Jag som börjat tappa tron på vänliga människor. Alla har vi stuckit oss på en rosenbuske och lärt oss en läxa. Jag har förmodligen inte haft det värre än någon annan, men de gånger jag kommit för nära den där busken har jag alltid rivit mig ordentligt. Följden har blivit att jag har svårt att lita på människor. Svårt att låta någon komma riktigt nära. Och precis när jag tror att jag räknat ut allt börjar vänliga människor flockas kring mig. Och jag reagerar alltid likadant. Jag ryggar oförstående tillbaka. Ensam är stark. Eller hur?

Jag har fått ta emot mycket vänlighet på sistone. Mer än vanligt faktiskt. Och jag tackar ödmjukt, om än lite oförstående.

Det är få människor som kan vara så osjälviska att de verkligen berättar vilken fin frisyr du har. Eller glädjas med dig och din framgång. Men vad kostar det egentligen? Tänk att bara en liten obetydlig kommentar, eller ett oskyldigt ”Bra jobbat”, kan göra en annan människas dag.

Du gjorde min dag igår även fast du kanske inte var medveten om det! Tack!

Trots mitt något tokiga tilltag med texten jag skrev om tuppar och katter, så blev kritiken från vår ”fröken” riktigt bra den här gången. Jag är glad att jag testade ett nytt grepp. Det blir så mycket roligare att skriva när det är en utmaning att få fram det man ser, hör och känner.

Jag måste bara få berätta om min hippiemorfar.

Han har ihärdigt tjatat ända sedan bröllopet i somras om att få låten jag spelade in. Ni vet den från möhippan. Nehej? Ja men sexbomb med Tom Jones. Hur som helst. Min hippiemorfar är den enda morfar jag vet av som har en MSN. Och den har han haft säkert två år. Igårkväll såg jag att han var online och berättade att jag hittat låten. Jag frågade om han ville att jag skulle skicka den till honom. (tänkte främst på att skicka den via MSN) Då svarar morfar: ”Va bra, hemskt gärna. Bränn ut den och skicka den på posten!”

Jaha tänkte jag, hur ska jag förklara det här då? Så jag förklarar så basic jag bara kan att man kan skicka filer över MSN. ”Men hur ska jag då göra när jag vill spela upp den?” (vet han inte om att datorn kan spela musik?) Jag skickar filen, vi misslyckas två ggr med överföringen innan han hittar rätt knapp att trycka på. Nedladdningen startar.

”Hur gör jag när överföringen är färdig?” ”Du måste leta upp var filen hamnat och klicka på den, då ska den starta automatiskt.” En långt tystnad följer. ”Hur går det morfar?”

– Bra, vi sitter och lyssnar för fullt!

Jag älskar min hippiemorfar!

I natt, någon gång på småtimmarna, låg jag vaken och lyssnade på husets puls och andetag. Trodde jag. När jag nyktrat till från min sömndruckenhet och spetsat öronen så hörde jag ett brummande ljud någonstans i min närhet. Det var svårlokaliserat, men jag tror att jag vet vem som är boven.

Jag misstänker min granne för att ha dragit riktigt tunga timmerstockar i natt. :)

Jag har en sak till att lägga till till min ”Man vet att man håller på att bli gammal när..”

Igår på föreläsningen när det var kaffepaus, stod jag och köade för att få köpa en kaffe. Kvinnan framför mig förde en livlig diskussion med sin väninna om sitt barn, och vände sig plötsligt till mig och sa: ”Hur gammal är din?”

Och där står jag, 25 år gammal, utan barn, klädd som vilken hipp tonåring som helst och insåg en sak. Det ser alltså fullt möjligt ut att jag skulle kunna ha ett barn. Vilken insikt. Och så plötsligt! När gick jag från att se ut som jag är under 19 (bussresorna…) till att kunna vara någons mamma?

Det var visserligen en föreläsning för föräldrar. Men ändå!

Jaha. Är det nu det händer alltså?