När våren kom till Kalix

Vinterdäckens dånande riv i asfalten har klingat av. Underlaget gläds åt andrummet och väntar på barn med vita kritstenar. Ett sprött fjolårslöv gör vinden sällskap i en passionerad tango. Med viga lemmar dansar de förbi mig som i ett försök att glömma att glansdagarna är förbi.

”Håll Sverige rent” utbrister en av tidens tand ärrad soptunna och hånas av ett kringdrivande sugrör på marken. En juldekoration i närheten blickar skamset ned på några grässtrån som kämpat sig fram vid husväggen. Malplacerad och olycklig söker den tröst hos en förtvinande sotgrå snöhög. Tillsammans sjunger de sorgset sista versen av ”Hej mitt vinterland” och undrar om de någonsin kommer att ses igen.

Solens strålar söker sig fram genom de höga och tunna morgonmolnen. Några träffar mig, och min svarta jacka blir genast behagligt ljummen. Mot en ljusblå himmel med vita inslag tecknar nio svarta gestalter en osymmetrisk formation. De seglar ljudlöst fram över himlavalvet mot okända mål och jag undrar om de ser mig. En annan fågel någonstans i närheten testar sina stämband. Blandat med ilskna smällar från en hammare och vägbruset från E4:an ger kakofonin av ljud en underligt lugnande känsla. Det är så här det är att leva.

Cyklar som gömts i snö har kommit fram i tö. Stolta till bristningsgränsen och med spänstiga däck står de uppradade och väntar troget på sina ägare. En handske utan herre vrålar ut sin dödsångest där den ligger mitt på vägen. Men ingen bryr sig. Inte ens den kala björken på första parkett som tornar upp sig strax intill. Alla är fullt upptagna med att insupa våren och har inte tid med någon ömkan.

Ett andetag fyller mina lungor med luft som smakar hopp. Ett nytt andetag, denna gång genom näsan. En blandning av smuts, asfalt, söndertorkade buskar, gräs. Våren har kommit till Kalix.

//berättande journalistik. Övning där vi skulle beskriva en omgivning målande.