Subscribe

Archive | Sune och sånt

På tal om åsikter

En del mammor/blivande mammor pratar ibland om hur folk verkar tycka att det är okej att ha åsikter om hur en gravid kvinna ser ut; stor mage, liten mage, gått upp i vikt eller ej. Och så vidare. Men jag måste säga att jag inte reagerat särskilt på hur folk bemöter mig. Jag upplever inte att folk ofta tar sig friheten att känna på min mage utan att be om lov, och även om någon skulle göra det vet jag inte om jag tycker att det är hela världen. Man gör det ju för att man är fascinerad, för att det är spännande. Jag har aldrig upplevt det som en kränkande handling och jag har heller inte tänkt på min mage som ett intimt område på det viset. Jag hade nog däremot kunnat surna till om någon gett mig ett tjuvnyp i magfläsket med tillhörande lustig kommentar innan jag blev gravid, men det är en annan diskussion.

För att återgå till ämnet, när folk säger saker i stil med ”men guuud vad stor du blivit!” kan man ju välja att se det som något otrevligt, som något negativt och rent av oförskämt. Men när man träffar någon man inte sett på ett tag där något drastiskt förändrats på det sättet – något som är så uppenbart, ja, då är det en naturlig reaktion. Jag gör precis på samma vis själv och menar inte minsta illa med det.

Det är förstås individuellt och alla har ju rätten att bestämma var ens egna gränser går, men mina är ganska vaga i det här fallet.

Fyndigast och roligast hittills var en man jag sprang på i kassakön på Ica. Han tog sig en rejäl titt på magen och begrundade den noga, innan han sa: Nu har du ju snart lika stor mage som mig!

Dubbelt upp

Den allmänna uppfattningen om storleken på min mage verkar vara att den är nätt. Folk höjer ideligen på ögonbrynen när jag berättar hur nära beräknad förlossning vi är. Ja, folk får säga vad de vill, men jag känner mig stor som en finlandsfärja. En snabb titt på den här bilden så ser man att jag fördubblat mig i bredd (längd?), inte underligt att det är lite svårt med ögonmåttet nu för tiden. Där man vanligtvis brukar ta sig emellan, där riskerar man att kila fast.

Har besökt barnmorskan idag. Vägning, mätning, blodtryck, hjärtljud, koll om huvudet har fixerat sig. Matchvikten ligger nu mera på 79 pannor (tio kilo från utgångsläget), blodtrycket är stabilt, hjärtljuden låter fina och magen växer. Sune ligger med huvudet nedåt och har så gjort de senaste veckorna, men han är inte helt fixerad ännu. Håller tummarna för att han inte får för sig att tumla runt innan det är dags att komma ut, det är en sak som jag helst undviker – att behöva vända på honom i magen nu när han är så här stor. Det kan knappast vara en angenäm upplevelse, varken för mig eller för honom.

IMG_6646.JPG

I skötväskan:

Låg och funderade om det kanske var dags att börja se sig om efter nån typ av skötväska. Föreställde mig först ungefär vad man skulle kunna behöva rymma; typ några blöjor, tvättlappar/våtservetter, salva (?), nappflaska, ett ombyte och eventuellt käk beroende på hur länge man ska vara ute. Låter väl rimligt? Sen googlade jag. Herre min jävla Jesus! Man kan ju inte annat än beundra dessa mammor/pappor som dagligen släpar med sig en etta med kokvrå när de går längre än hundra meter utanför dörren.

Och bara för att jag nu gör mig lite lustig över detta kommer det förmodligen sluta med att jag också hamnar där – i packträsket. Icke desto mindre roligt, dock! Hittade ett bra exempel på en lista som en mamma skrivit över vad hon alltid har med sig. Nedanför listan var det dessutom uppräknat tre-fyra olika barnmatsburkar, skedar, skålar och andra bra-att-ha-prylar om du plötsligt känner för att bjuda på en regelrätt trerätters i lekparken. Och paraply. Sittunderlag. Det var visst också viktigt.

IMG_6642.PNG

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur komplicerat det måste vara att vara förälder. Lite orolig blir man ju när tanken på att Sune inte kommer med en bruksanvisning slår en. Men man lär sig väl av misstagen, antar jag. Något säger mig att jag kommer att vara världens sämsta mamma till en början, jag är nämligen inte så bra på att packa…

Är inte säker på att jag vill veta vad som lett fram till ovan nämnda mammas katastrofkit. ;)

Gnistan hämmas av orken

När jag var 17-18 år jobbade jag på ett ålderdomshem på lediga stunder från skolan. Jag kunde gå från åtta timmar i skolbänken till ett kvällspass med gamlingar, till att komma hem och öppna skolböckerna för att plugga till ett prov halva natten, för att morgonen därpå vara tillbaka på skolan. Energin tog aldrig slut! Jag minns också hur jag tyckte att det var konstigt att folk kunde gå och lägga sig för att vila en stund mitt på dagen. Vila? För vad? Man är väl inte trött mitt på dagen?

Tio år senare och höggravid har jag insett ett och annat. Gnistan har jag fortfarande kvar, men orken ser helt annorlunda ut nu. Hade till exempel en bra dag på jobbet igår. Kreativiteten var på topp och jag bara matade ur mig jobb. Det är då det är som allra roligast, tycker jag. Jag vill gnistra, glöda och helst av allt brinna för det jag gör. Sån är jag. Men efter en sån dag behöver jag dels vila när jag kommer hem, och dessutom ta det riktigt lugnt dagen därpå för att komma ikapp mig själv igen.

Jag har skrivit det så många gånger förut, att det här graviditeten har varit lite för bra för att vara sann. Jag har tuffat på i vanlig takt med det mesta och kommit undan med det. Men orken och uthålligheten, det är där det märks allra tydligast. Förr kunde jag köra på hårt i flera veckor, till och med månader. Nu tvingas jag stanna upp i mitt annars så maratonliknande liv och andas. Och när man ligger still och vilar reflekterar man. Nyttig erfarenhet.

En man jag träffade igår genom jobbet frågade om jag inte tänkt tagga ner nu när jag ska bli mamma. Vara ledig lite. Och jag log och svarade: ”Inte det! Här kör vi på ända in i kaklet… ”

IMG_6618.JPG

Getting down to business

Fick så igår den efterlängtade omsorgen om mina stackars fötter. I vanliga fall hade jag filat, putsat och fixat själv – som med så mycket annat, men kruxet är att jag inte riktigt når ned nu när magen är så stor. Eller, jo, jag når, men det är med stor möda och en del obehag.

Mitt sista försök att ansa hälarna slutade i blodvite när jag raspade på lite för hårt som en följd av att jag inte såg vad jag gjorde. Enough is enough! Bokade helt enkelt en tid för fotvård, och idag är det på små lätta och glada fötter jag trippar fram. 420 kronor kostade kalaset, men det må man väl få unna sig under rådande omständigheter?

IMG_6601.JPG

Så här ser den ut förresten, den där magen. Vecka 35! Många säger att det är en liten mage, men det stämmer inte överens med det skepp jag känner mig som.

IMG_6585-0.JPG

Håll ut!

En del dagar alltså… Halsont, snorig, vätskesvullna ben och leder som värker i fingrarna. Jävla skit, så känns det! Försöker trösta mig med att det är sex veckor kvar till beräknad förlossning och att jag klarat mig sinnessjukt lindrigt undan alla krämpor som jag skulle kunnat ha.

Turligt nog har jag ledigvecka. Fullt ös på jobbet med den här kroppen hade nog inte fungerat. Dock finns det en del att ta itu med här hemma, och det irriterar mig att jag inte orkar pyssla på i samma takt som vanligt. Huset behöver städas och fixas till inför kommande uthyrning, vi ska flytta ut till helgen. Dessutom måste vi flytta alla grejer till vårt andra boende och städa in oss där. Hade varit trevligt om jag haft orken att börja redan idag, men det är visst bara lyssna på vad kroppen säger och tagga ner.

Men snart är det över. Håll ut! Tills dess kurerar jag mig med Strepsils, stödstrumpor, självömkan och rött nagellack.

Skillnaden

Jag kan knappt komma ihåg hur min mage såg ut innan Sune flyttade in. Då kan det ju komma väl till pass att studera bilder på processen.

Bilden till vänster är tagen i åttonde veckan, den till höger tog jag i morse, vecka 31. Japp, så platt har den alltså varit, och jag som alltid tyckt mig ha en liten oönskad bulle just under naveln. Vilket trams!

Mina tankar upptas allt mer av förlossningen, tiden efter, hur allt ska bli, hur Sune ser ut, vad han ska heta, hur jag kommer påverkas av lite sömn. Ja, och en massa annat också. Trots att förlossningen nog kommer bli det värsta i smärtväg som jag någonsin upplevt, känner jag mig ändå peppad på något knasigt vis. Jag vill bara få det bortgjort, liksom, så att livet med Sune kan börja på riktigt.

Jag längtar också tills jag kan börja träna igen. Det är vanligtvis en ganska stor del av mitt liv, och nu när ryggen krånglar och jag blir andfådd av att gå upp för trappen till övervåningen här hemma.. det blir inte riktigt samma sak.

Magen börjar kännas ganska tung och otymplig nu. Skulle vaxa benen igår, och det slutade med att jag fick sitta på toalettgolvet och vända och vrida på mig så gott det gick för att komma åt överallt. Måste ha sett lustigt ut. ;) Jag har även känt vad jag tror måste vara när Sune hickar. Helt sjukt egentligen att man kan känna sånt!

Vägde mig alldeles nyss också. Vågen visar cirka åtta kilo plus från mina ursprungliga 68 kilon. Några till hinner det ju säkerligen bli innan det är dags!

IMG_6147.JPG

Let me break this down to you

Härom kvällen när jag och min bättre hälft satt och såg på tv hade Sune (vi kallar pojken i magen för det tills vi bestämt oss för vad han ska heta) ett av sina bättre kvällspass och rörde om rejält bland tarmar och inälvor. Det var då slog det mig; inom ungefär 10-12 veckor kommer vi att vara föräldrar! AAAH! Jag sa det till och med högt: ”Macke, inom 12 veckor är vi föräldrar!”

Det känns lite som att knata ut på en alldeles för hög trampolin och stå och pillra med tårna över stupet. Skräckblandad förtjusning – blir det ett magplask, eller kommer ytan just så pass att krusa sig? Det kan ju visa sig att svanhopp är min grej och att manövern blir ytterst graciös! Eller så får jag men för livet av grupptrycket att hoppa och skräcken det innebär innan jag slår i ytan och inser att jag överlevt.

Jag är spänd av förväntan på att se vem Sune egentligen är. Kanske är han en kreativ, nyfiken själ som jag, eller en eftertänksam och noggrann praktiker som Macke? Kommer han som jag att fundera på om småfåglarna sover om nätterna, i så fall vart och hur, och om en svensk ko kan kommunicera med en afghansk släkting? Kommer han tycka att jag är supertöntig som gillar country, eller kommer han engagerat lära sig texterna som sin mor och sjunga med för full hals? Blir det en typisk kavat fotbollssnubbe med flottig lugg, eller kommer han ägna sin uppmärksamhet åt något helt annat?

På söndag går vi in i vecka 31. Enligt barnmorskans beräkningar har vi då precis nio veckor kvar till förlossningen. Då börjar den, upptäcktsfärden.

Inte mödan värt

Igår innan jag tänkte duscha, som i slutändan inte blev av pga för omotiverad, stod jag och tittade ned på mina tånaglar. De behövde klippas. Med lite möda satte jag upp foten på toaletten (som är lite högre än vanligt pga handikappanpassad), höll andan, böjde mig ned och klippte så mycket jag hann på ett andetag. Och så upprepades proceduren tills alla tio tår såg någorlunda ut. Eller, sanningen att säga så var utsikten, trots klippningen, extremt sorglig; nagelbanden har börjat ta över på två naglar och längst ut på stortåna vittnar nagellacksrester om en sommar med betydligt gladare fötter.

Magen har vuxit sig så pass stor nu att sånt man tidigare tog för givet nu mer kräver lite mer finurlighet. Man känner direkt att unge herr Abrahamsson misstycker när jag framåtböjd knåsar ihop honom i buken. Kvittot på tilltaget kommer i form av en välriktad spark på urinblåsan, eller en blåvalstumling som man i efterhand undrar hur levern kan ha överlevt.

Nåväl. När jag stod där och begrundade vad som håller på att hända med mina annars så välskötta tånaglar, föreställde jag mig hur tjusigt det hade varit att måla dem mörkröda, och kanske till och med festa till det med lite glitterstenar på stortånaglarna. Det finns många som har komplex för sina fötter, och en gång i tiden hörde jag också till den skaran. Men jag har liksom valt att lägga alla de dumma tankarna på hyllan. Istället pimpar jag naglarna så att de drar till sig blickar. Ironiskt, men det fungerar för mig. För om folk tittar på naglarna istället för att fokusera på mina ofilade hälar är det ju en vinst i sig.

Jag gav det tio drömmande sköna sekunder, sedan drog jag på mig strumporna igen, konstaterade att det inte skulle vara mödan värt, struntade i duschen och vände tillbaka till tv-soffan.

/En 29-åring i förfall

Som ny!

Sista delen av föräldragruppen avklarad idag. Efter det hade jag tid hos barnmorskan för koll. Blodvärdena såg bra ut, magen växer som den ska, hjärtljuden hördes fint och jag går upp i vikt som planerat. Inte många orsaker att känna sig deppad, med andra ord!

Nya kläder har jag dessutom, golven är nyskurade och i ugnen svettas ett lamm. Fredagsmyset kan börja!

IMG_5836.JPG