Jag kan knappt komma ihåg hur min mage såg ut innan Sune flyttade in. Då kan det ju komma väl till pass att studera bilder på processen.

Bilden till vänster är tagen i åttonde veckan, den till höger tog jag i morse, vecka 31. Japp, så platt har den alltså varit, och jag som alltid tyckt mig ha en liten oönskad bulle just under naveln. Vilket trams!

Mina tankar upptas allt mer av förlossningen, tiden efter, hur allt ska bli, hur Sune ser ut, vad han ska heta, hur jag kommer påverkas av lite sömn. Ja, och en massa annat också. Trots att förlossningen nog kommer bli det värsta i smärtväg som jag någonsin upplevt, känner jag mig ändå peppad på något knasigt vis. Jag vill bara få det bortgjort, liksom, så att livet med Sune kan börja på riktigt.

Jag längtar också tills jag kan börja träna igen. Det är vanligtvis en ganska stor del av mitt liv, och nu när ryggen krånglar och jag blir andfådd av att gå upp för trappen till övervåningen här hemma.. det blir inte riktigt samma sak.

Magen börjar kännas ganska tung och otymplig nu. Skulle vaxa benen igår, och det slutade med att jag fick sitta på toalettgolvet och vända och vrida på mig så gott det gick för att komma åt överallt. Måste ha sett lustigt ut. ;) Jag har även känt vad jag tror måste vara när Sune hickar. Helt sjukt egentligen att man kan känna sånt!

Vägde mig alldeles nyss också. Vågen visar cirka åtta kilo plus från mina ursprungliga 68 kilon. Några till hinner det ju säkerligen bli innan det är dags!