Igår innan jag tänkte duscha, som i slutändan inte blev av pga för omotiverad, stod jag och tittade ned på mina tånaglar. De behövde klippas. Med lite möda satte jag upp foten på toaletten (som är lite högre än vanligt pga handikappanpassad), höll andan, böjde mig ned och klippte så mycket jag hann på ett andetag. Och så upprepades proceduren tills alla tio tår såg någorlunda ut. Eller, sanningen att säga så var utsikten, trots klippningen, extremt sorglig; nagelbanden har börjat ta över på två naglar och längst ut på stortåna vittnar nagellacksrester om en sommar med betydligt gladare fötter.

Magen har vuxit sig så pass stor nu att sånt man tidigare tog för givet nu mer kräver lite mer finurlighet. Man känner direkt att unge herr Abrahamsson misstycker när jag framåtböjd knåsar ihop honom i buken. Kvittot på tilltaget kommer i form av en välriktad spark på urinblåsan, eller en blåvalstumling som man i efterhand undrar hur levern kan ha överlevt.

Nåväl. När jag stod där och begrundade vad som håller på att hända med mina annars så välskötta tånaglar, föreställde jag mig hur tjusigt det hade varit att måla dem mörkröda, och kanske till och med festa till det med lite glitterstenar på stortånaglarna. Det finns många som har komplex för sina fötter, och en gång i tiden hörde jag också till den skaran. Men jag har liksom valt att lägga alla de dumma tankarna på hyllan. Istället pimpar jag naglarna så att de drar till sig blickar. Ironiskt, men det fungerar för mig. För om folk tittar på naglarna istället för att fokusera på mina ofilade hälar är det ju en vinst i sig.

Jag gav det tio drömmande sköna sekunder, sedan drog jag på mig strumporna igen, konstaterade att det inte skulle vara mödan värt, struntade i duschen och vände tillbaka till tv-soffan.

/En 29-åring i förfall