Härom kvällen när jag och min bättre hälft satt och såg på tv hade Sune (vi kallar pojken i magen för det tills vi bestämt oss för vad han ska heta) ett av sina bättre kvällspass och rörde om rejält bland tarmar och inälvor. Det var då slog det mig; inom ungefär 10-12 veckor kommer vi att vara föräldrar! AAAH! Jag sa det till och med högt: ”Macke, inom 12 veckor är vi föräldrar!”

Det känns lite som att knata ut på en alldeles för hög trampolin och stå och pillra med tårna över stupet. Skräckblandad förtjusning – blir det ett magplask, eller kommer ytan just så pass att krusa sig? Det kan ju visa sig att svanhopp är min grej och att manövern blir ytterst graciös! Eller så får jag men för livet av grupptrycket att hoppa och skräcken det innebär innan jag slår i ytan och inser att jag överlevt.

Jag är spänd av förväntan på att se vem Sune egentligen är. Kanske är han en kreativ, nyfiken själ som jag, eller en eftertänksam och noggrann praktiker som Macke? Kommer han som jag att fundera på om småfåglarna sover om nätterna, i så fall vart och hur, och om en svensk ko kan kommunicera med en afghansk släkting? Kommer han tycka att jag är supertöntig som gillar country, eller kommer han engagerat lära sig texterna som sin mor och sjunga med för full hals? Blir det en typisk kavat fotbollssnubbe med flottig lugg, eller kommer han ägna sin uppmärksamhet åt något helt annat?

På söndag går vi in i vecka 31. Enligt barnmorskans beräkningar har vi då precis nio veckor kvar till förlossningen. Då börjar den, upptäcktsfärden.