Kotten har haft ett riktigt bra dygn; en god natts sömn med endast två vakna tillfällen för matning och blöjbyte. Utvilade var vi båda två, eller ja, för min del i alla fall delvis. Det lär nog dröja något år innan man kan säga att man är helt utvilad igen. :)

Jag börjar tro att de här stökiga, tröstlösa dagarna vi haft beror på något så simpelt som en hungrig mage. Rådlös som jag var i går eftermiddag, med närmare ett dygn av gråt och tandagnisslan, tog jag till det de flesta småbarnsföräldrar nog gör – Google. Tipsen var många, en del bättre än andra, men återkommande var det om att blanda till mer ersättning än man tror han ska orka och låta han äta tills han själv väljer att sluta. Strunta i allt vad doseringstabeller heter. Vi hade testat allt annat redan så jag tyckte inte att det fanns så mycket att förlora. Och vad händer? Jo, Sune äter med god aptit både mer och oftare, men dra ända åt fanders vilken trevlig bebis han är när han är mätt!

På förmiddagen hade vi en riktigt fin pratstund när han just ätit. Om jag bara förstod vad det lilla livet sa!

Precis som småbarnsföräldrar, luttrat, pricksäkert och artigt, förvarnat ända sedan man kunde misstänkas vara i fertil ålder, är det när barnen gör intåg i ens liv som sömnen makar undan för att göra plats för det nya lilla livet. Föga förvånande ser man knappt hälften så fräsch ut som man brukar göra efter åtta timmars ostörd kvalitetssömn som efter nätter med på sin höjd tre timmars sömn. Utspridda från midnatt till det ljusnar. Varje natt för resten av ditt liv. Nä, nu var jag överdramatisk. ;) Faktum är att så länge lilla Sune är mätt, torr och varm så sover han mest hela dagarna (och nätterna) med några vakna perioder där han antingen är hungrig eller bara sällskapssjuk. Eller både och.

Å hur blir en liten kotte mätt om amningen fortfarande strular? Tja, jag tog beslutet för någon dag sedan att det fick vara färdigråtet över hysteriskt hungrig bebis som inte för sitt liv kan förstå konsten med att amma direkt på bröstet utan amningsnapp. Det får helt enkelt ta den tid det tar, och under den tiden tänker jag inte lägga en stor sorgefilt över hela situationen och ständigt förknippa amning med ångest. Det får bli en kombo mellan bröst/flaskmatning tills dagen han kommer på hur man gör. Amningsnappen är visserligen praktisk på många sätt, men det finns en stor nackdel med den, och det är att det krävs betydligt mer jobb för bebisen att få ut mjölken än om man kör ”au naturelle”. Det innebär i dagsläget att EN amning kan ta två timmar. Då är kotten så trött i munnen att han släpper taget, trots att han fortfarande är hungrig. En halvtimme senare är han hysterisk igen, och så börjar cirkusen om.

I går natt och i natt har vi sett till att ge honom flaska tills han är riktigt mätt, och herre min Jesus vilken skillnad! Han sover som en prins, och det gör vi med. Jag är till och med så pass pigg så här halv sju på morgonen, att jag ligger och bloggar om hur pigg jag är!

Så, planen är att fortsätta erbjuda tisse-utan-napp tills han blir riktigt förbannad (tar cirka 90 sekunder) och sedan amma med napp så att han får det behovet tillfredställt. Sen stödmata med flaska. Det blir lite meckigt, men det hjälps inte. Har läst om mammor i samma situation, och en del barn har fattat galoppen inom några veckor, andra har fått kämpa i månader. Det återstår bara att se hur tjurig Sune är. Släktar han på mamma kan det bli en synnerligen intressant närmsta framtid. ;)

Jag vet, jag vet, det blir mycket bebis här på bloggen nu. Som alltid genom alla år av bloggande svänger innehållet rejält efter vad som händer i livet just för tillfället, och just nu är det bebis 24/7. Det är nog den där bubblan alla talar om, men det är rätt oundvikligt när man har en helt bedårande liten människa att lära känna och ta hand om.

Å söt är han! ;)

Äntligen hemma igen efter de mest händelserika dagarna hittills i mitt snart 30-åriga liv. Jag satt och tänkte lite på allt jag varit med om, och kan summera det på en rad olika sätt ur en mängd synvinklar. En slutsats jag dragit är att jag inom loppet av ett dygn stirrat fler rädslor i vitögat än summan under tre årtionden – och klarat det.

Det började med något så simpelt som att få en nål i handen för dropp och dylikt. Jag gillar inte nålar och hade lustigt nog lagt ned energi på att vara rädd för det ögonblicket. Det visade sig förstås vara helt obefogat. Vidare hade jag bestämt mig för att jag ville ha epiduralbedövning, vilket leder oss in på rädsla nummer okänt i kategorin ”otäcka saker man kan vara med om på ett sjukhus”. En del har sagt att det inte känns, andra har sagt att det visst känns. Vad jag gjorde av den informationen? Föreställde mig det allra värsta, förstås! Jag såg till att berusa mig med lustgas så till den milda grad att jag började höra i slow motion och skrattade åt läkaren som väldigt pedagogiskt förklarade för en läkarstudent vad han gjorde. Kändes det? Ja. Var det något att oroa sig för? Nej. Sammantaget hade jag så mycket annan smärta att ta itu med, ett nålstick som kändes några sekunder var överkomligt.

Värkförstärkande dropp. En rädsla jag inte visste att jag hade förrän jag började känna resultatet av det. Jag kopplar det till mitt kontrollbehov, som man helt måste lägga åt sidan minuten man kommer in i en förlossningssal. Där är man knappast kung i sitt eget palats och ju förr man upptäcker detta och rätar in sig i ledet desto bättre. Vilket leder in oss på rädslorna jag fick möta stunden senare – att bli klippt och att sedan få hjälp att föda min son med en sugklocka. Den paniken när läkaren säger att Sune kanske inte orkar med en mer långdragen förlossning, plockar fram en bedövningsspruta och skrider till verket. Jag lovar att jag ska fröjdas över samtliga årliga framtida gynekologbesök, de som man annars sett till att noja för en bra stund i förväg. Det ska rent av bli lite trevligt!

Så här efteråt kan ingen vara mer stolt än jag. Man vågar mer än man tror, och klarar betydligt längre än man gjort när man gett upp första gången. Direkt efter förlossningen hade jag en liten känsla av att ha varit med om ett övergrepp; att jag inte ville men ändå var tvungen, att jag fått så lov att låta mig övertalas. Men så här i efterhand förstår jag ju att om jag hade fått bestämma hade Sune kanske fortfarande legat kvar där i bäckenet. Man vet inte alltid bäst själv.

Ibland måste man. Och det var värt all rädsla och smärta.

50,5 cm lång och 3628 gram. Den här kotten gjorde entré i livet med buller och bång. Och tång. Eller sugklocka heter det nog. När jag var helt öppen låg han fortfarande högt upp i bäckenet och ville inte riktigt komma ut. Jag började vara trött efter många långa timmar med värkar, så förlossningsläkaren tog till både piska och morot. Det blev värkförstärkande, sugklocka och klipp. Den 9 januari klockan 23.58 brakade han äntligen ut i världen. En dag tidigare än beräknad, men ack så efterlängtad.

Jag har nog aldrig varit så lättad, ledsen, matt och pigg på en och samma gång. Idag öm som en trafikskadad renkalv. Finns inte en muskel i kroppen som inte gör ont och har sovit mest hela dagen. Längtar hem till vardag och rutiner, men ordet lycka har fått en helt ny innebörd.