Precis som småbarnsföräldrar, luttrat, pricksäkert och artigt, förvarnat ända sedan man kunde misstänkas vara i fertil ålder, är det när barnen gör intåg i ens liv som sömnen makar undan för att göra plats för det nya lilla livet. Föga förvånande ser man knappt hälften så fräsch ut som man brukar göra efter åtta timmars ostörd kvalitetssömn som efter nätter med på sin höjd tre timmars sömn. Utspridda från midnatt till det ljusnar. Varje natt för resten av ditt liv. Nä, nu var jag överdramatisk. ;) Faktum är att så länge lilla Sune är mätt, torr och varm så sover han mest hela dagarna (och nätterna) med några vakna perioder där han antingen är hungrig eller bara sällskapssjuk. Eller både och.

Å hur blir en liten kotte mätt om amningen fortfarande strular? Tja, jag tog beslutet för någon dag sedan att det fick vara färdigråtet över hysteriskt hungrig bebis som inte för sitt liv kan förstå konsten med att amma direkt på bröstet utan amningsnapp. Det får helt enkelt ta den tid det tar, och under den tiden tänker jag inte lägga en stor sorgefilt över hela situationen och ständigt förknippa amning med ångest. Det får bli en kombo mellan bröst/flaskmatning tills dagen han kommer på hur man gör. Amningsnappen är visserligen praktisk på många sätt, men det finns en stor nackdel med den, och det är att det krävs betydligt mer jobb för bebisen att få ut mjölken än om man kör ”au naturelle”. Det innebär i dagsläget att EN amning kan ta två timmar. Då är kotten så trött i munnen att han släpper taget, trots att han fortfarande är hungrig. En halvtimme senare är han hysterisk igen, och så börjar cirkusen om.

I går natt och i natt har vi sett till att ge honom flaska tills han är riktigt mätt, och herre min Jesus vilken skillnad! Han sover som en prins, och det gör vi med. Jag är till och med så pass pigg så här halv sju på morgonen, att jag ligger och bloggar om hur pigg jag är!

Så, planen är att fortsätta erbjuda tisse-utan-napp tills han blir riktigt förbannad (tar cirka 90 sekunder) och sedan amma med napp så att han får det behovet tillfredställt. Sen stödmata med flaska. Det blir lite meckigt, men det hjälps inte. Har läst om mammor i samma situation, och en del barn har fattat galoppen inom några veckor, andra har fått kämpa i månader. Det återstår bara att se hur tjurig Sune är. Släktar han på mamma kan det bli en synnerligen intressant närmsta framtid. ;)