Jag tog den här bilden när Sune kollade in fyrmänningen Eskils babygym i Sävast i helgen. Efteråt när jag gick igenom bilderna och tog mig tid att titta ordentligt, slog det mig hur medveten han ser ut. Liksom så liten fast ändå med på vad som händer. Lite som han undrar varför jag fotar honom när han bara ligger och funderar över färgerna på leksakerna, för det är ju inget speciellt. Om det var det som rörde sig i hans huvud får jag nog aldrig veta, men det är kul att undra!
Det är lite FÖR roligt att shoppa till Sune, titta bara vilka fina outfits jag hittade i Luleå! Gillar särskilt de bruna brallorna. Det finns nu verkligen hur mycket fint som helst att handla, men barnkläder är minsann inte billigt så man får försöka lägga band på sig.
Nu kommer en lite roligare rapport än den jag lämnade sist! Som den handlingskraftiga kvinna jag är har jag svårt att finna mig i en knepig situation utan att ha försökt med mer än en sak innan jag ger upp. I går morse var jag fortfarande förtvivlad över Sune, men hela skillnaden låg i fem timmars sammanhängande sömn och en stadig frukost. ”Nya tag” tänkte jag, och gav mig fan på att få hjälp.
Ringde till barn- och ungdomsmottagningen i Piteå och fick prata med självaste Jesus! Nä, men åtminstone en av hans änglar. På tio minuter var problemet mer eller mindre löst: vi har en tid hos en allergolog (barnläkare som är specialiserad på allergier) på måndag och ängeln i andra änden av luren verkade sitta på svaren på alla våra bekymmer. Problemen med matningen, där Sune hittills med den nya ersättningen bara ätit hälften av vad han brukar, löste sig så enkelt som med en halv tesked vanilinsocker. Banalt, jag vet, men ibland kan det tydligen vara så enkelt. Sune tyckte rätt och slätt att vällingen smakade röv och åt därav inte mer än vad nöden krävde.
Gårdagen fungerade lite som ett superbalsam på ett riktigt elakt sår; Pojken åt som om han aldrig sett mat förut och gjorde dito med sömnen. Han sov som en klubbad säl mer eller mindre hela dagen med undantag för matpauser som flöt på som en dröm. Nu ligger jag och väntar på att han ska vakna för att äta igen. Klockan är halv fem på morgonen och han är inne på sin femte (!!!) timmas sömn i sträck! Va!
Ungen var säkert helt slut av allt gråtande och skrikande, och det verkar dessutom som den vansinniga mängd gaser han fick med den förra ersättningen och som orsakat så mycket smärta i hans små tarmar, är borta. Som om inte det var nog med framgång på en och samma dag fixade Sune en stor laddning i blöjan på kvällskvisten alldeles själv. Han som inte kunnat bajsa på flera dagar.
Där det finns liv finns det hopp, och sent ska vi glömma hur glad man kan bli för lite skit! ;)
Man får inte säga så, men idag har varit en sån där dag där jag saknat det enkla med mitt gamla liv. Nej, jag skulle inte för allt i världen byta bort livet med Sune, men ibland önskar jag att det fanns en trollformel för att göra honom nöjd och glad. Och tyst. Har inte fått så mycket som en halvtimmes egentid idag. Har växlat mellan att mata/vagga/vyssa/bära/gunga/sjunga. Och börjat om igen. Otröstlig var ordet.
Vi fick en tid på BVC igår. Sune har fått röda utslag i ansiktet och på bröstet. Tillsammans med en rad andra, ganska vaga symtom, misstänker barnmorskan att han är känslig/allergisk mot mjölkprotein. Därav jätteledsen bebis som varken vill äta, sova eller skita. Nu har vi bytt till en bröstmjölksersättning som är fri från mjölkprotein, det är bara hålla tummarna att vi träffat rätt. Det är så plågsamt att se sitt lilla barn gråta i förtvivlan över att magen gör ont – och vara helt maktlös. Han är vrålhungrig men får bara i sig hälften av vad han brukar äta, sen börjar han vrida sig som en mask och skrika hysteriskt. :(
Idag var en sån där dag när tårarna rullade i vanmakt. En sån där dag som jag gärna glömmer.
Sune tog sig en ordentlig titt på sin mormor idag efter ett blöjbyte på skötbordet. Min mamma och pappa har haft sån otur med förkylningar sedan vi kom hem från BB, så det har inte hunnit bli så många träffar ännu. Sune var dock inte främmande för att göra både nummer ett och två mitt framför sin mormor. Utan blöja. På ett badlakan.
Nåja. Man kan ju inte lyckas jämt. ;)
… not so fun. Sune ska nog ha funderat första gången vi vände honom på mage för att träna rygg- och nackmusklerna (bilden näst längst ned.) Han låg med ansiktet nedborrat i soffkudden, lät det gå 30 sekunder innan han ilsknade till och började protestera. Idag gick det dock bättre och han börjar fatta galoppen – lyfter man huvudet får man se världen i belöning. ;)
Har tömt kameran på några bilder som vi knäppt senaste tiden. Det är så kul att fota när man har bra grejer och lite tid över. Dessutom kommer vi väl tacka oss själva när Sune blivit äldre. Minnet sviker fort.
Idag, ungefär när jag är färdig med det här inlägget, blir Sune en månad gammal. En månad! Vad hände? Det finns dom som säger att man aldrig förstått vad tid är innan man blivit förälder. Det ligger faktiskt något i det. Innan var en månad bara ytterligare en månad, nu betyder veckorna så mycket mer. På en månad har Sune vuxit över sex centimeter och gått upp drygt ett och ett halvt kilo i vikt. Han har stadigare nacke, en mer vaken blick, han har hittat sitt högra öra och känner på det lite nu och då – speciellt när han myser och mår gott. Han ler ibland. En del säger att det är en reflex orsakad av tarmrörelser när de är så här små, men jag tänker i hemlighet att han vet vad han gör.
En månad av utveckling. En månad med spänning och omvälvande förändring. Jag kan knappt vänta på att få se vad som hänt efter ytterligare en månad!
Bilden till vänster är tagen natten han föddes. Visst är det lite skillnad ändå? :)
Tidigare har Sune varit vaken mest hela förmiddagarna. Han har varit svår att underhålla, endast varit nöjd i sisådär en kvart, sen har han börjat vrida på sig och gnälla. Enda som fungerat har varit att bära honom, men då får man ju inte särskilt mycket uträttat, plus att det inte är speciellt ergonomiskt att ha en femkilos bebis på en arm halva dagen.
Idag gör vi premiär med en lånad bärsjal, och vips fick mammafia halva dagen tillbaka! Sune gjorde tummen upp och somnade omgående.
Vad han egentligen ropat hela tiden har nog varit: Bär mig! Jag vill vara nära!
Förlåt att det tog lite tid kompis, mamma håller på att lära sig…
Medan du sov hade jag tänkt äta frukost, sminka mig och klä på mig. Kanske brygga en kaffekopp och avnjuta den till senaste nyheterna från Ekot. Medan du sov skulle jag också ha behövt packa lite, vårt hus kommer stå tomt i en vecka och med tanke på alla inbrott som varit på sistone vill vi inte lämna huset åt sitt öde. Alla påsar och grejer behöver bäras upp till bilen, gärna innan lunch så att det är klart innan Macke kommer hem för att äta. Medan du sov hade jag också tänkt hinna med ett besök hos frissan för en välbehövlig genomgång av mitt slitna barr.
Vad gör vi istället? Jo, du sover, men ovanpå mig och blir ledsen så snart jag ens tänker tanken på att resa mig upp.
Lilla kotten lär sin mamma hur man skyndar långsamt. <3
Tänk, vad lyckligt lottade vi är. Medan jag stimulerar mjölkproduktionen med en bröstpump (visserligen hyrd, men än dock) för flera tusen kronor ligger Sune och sträcker på sig i sin säng som kostat minst lika mycket. Det gör han nybadad och mätt i en pyjamas av ekologisk bomull bredvid en gosedjurskanin som spelar en vaggvisa om man drar den i svansen.
Jag kan inte föreställa mig den föräldern som inte skulle vilja kunna ge sitt barn hela världen, men verkligheten är ju den att det är långt ifrån alla som har ens hälften av det vi har. Sune kommer att växa upp i ett stort hus med mängder av leksaker, ett fullt kylskåp, utbildning som en självklarhet. Trygg. Och i går fick han en body med fluga och hängslen i present av en kompis.
Tänk, vad lyckligt lottade vi är, trots den synnerligen bestämda uppsynen hos unge herr Abrahamsson.
