I natt bestämde sig Sune för att göra morgon klockan två. Japp. Efter ganska precis två timmars skönhetssömn var det bara kliva upp. Han har knorrat och gråtit resterande delen av natten med tiominuterspauser där han dåsat till. Förmodligen magknip av all luft han sväljer när han äter.

Lustigt är i alla fall att hur frustrerad man än varit över att inget man gör fungerar, så räcker det med ett litet leende eller en ynka timmes stillhet så är allt förlåtet. Nu ligger han här vid mitt bröst och ammar och all magont är som bortblåst – liksom sömnbristsoket på mina axlar och känslan av att inte räcka till.