Läste precis ett reportage från i somras om en kvinna som fått obotlig cancer. Hon var mamma till en fyraåring, ägnade sina sista månader åt att göra en mamma-box till sin son med minnen från henne, för att han aldrig skulle behöva undra hur hon var. Hon dog i januari i år. 

Det träffar en öm punkt någonstans långt inne och lämnar ett rött, ilsket sår att slicka. Man vill inte läsa, fast ändå – jo. Det är viktigt, trots att meningarna nöter hål på själen. En efter en. 

En påminnelse om att förvalta tiden väl, att fokusera på sånt som är viktigt. Göra istället för att tveka, säga istället för att tänka. Jag har blivit bättre på det, att inte älta. Men framför allt att inte vara bitter. Det finns en tid för allt, det finns en mening med det mesta, man kanske bara inte förstår det förrän senare. Och det mesta blir ju som det blir ändå, eller hur? 

Typiskt dumsnålt är när man stör sig på en pryl man använder ofta, som egentligen inte är något hemmansköp men som bara inte blir av att man skaffar nytt förrän man nästan blivit gråhårig. Och när man väl skaffat nytt undrar man varför, varför, varför man väntat så länge, för livet blev ju så mycket enklare!

Jag har två såna exempel i närtid, ett i köket och ett i badrummet. Det ena är en potatisskalare som jag såg till att uppdatera för ett tag sedan. Jag vet inte hur många gånger jag stått och svurit vid diskhon, typ vid paltkoket när man måste skala en miljard potatisar och mest bara halkar runt med den slöaste skalaren som världen skådat. Dumt. Bara dumt. Den andra prylen är en plattång. Jag använder den efter varje gång jag duschat håret, vilket blir ungefär två gånger i veckan. Det är 52 veckor på ett år. Jag har med andra ord varit arg minst två gånger i veckan över en gammal och sliten plattång, och så har det varit de senaste fem åren. Det är 520 jävulskt onödiga utbrott. När jag började tänka efter insåg jag också att jag och den där plattången hängt ihop i alla fall i tio år, men jag tror snarare det är 12-13. Det var den dyraste jag kunde hitta på den tiden, och har bevisligen betalat sig flera gånger om.

Men i veckan efter jag sett min lönespecifikation gick jag crazy bananas och beställde mig en ny. Gissa vad den kostade! 520 kronor! Så ironiskt! Nu kan jag vara arg för en krona per gång i lika många år till, om jag vill. ;) 

Det är något som läker inom en med ens man lämnar asfalten. Mil från farbar väg, ingen elektricitet, inget rinnande vatten. Få bekvämligheter, knappt någon mottagning på telefonen, men ack så nyttigt. När man till och med tappar kolla-telefonen-reflexen, för att det ändå inte är någon idé. Då är det semester på riktigt. 

När man tar sig tid att lyssna på tystnaden, silad genom krokiga, pinade fjällbjörkar, och inser att den där tystnaden egentligen är ganska högljudd – ja, nästan öronbedövande. Smältvatten som rinner i älven under ett tjockt täcke av snö och is, spraket från brasan, de egna andetagen genom en solbränd näsa. Den som lyssnar kommer höra. 

Livskvalitet. 

Hämtade Sune på dagis en dag förra veckan, å hans fröken ba: ”Bli inte förskräckt om ungen är lite blå. Grabbarna har målat idag, och färgen var lite svår att få bort, förstår du!” ;D

Skulle bara ta den enkla vägen ut och öppna ett paket med en kökskniv. Slutade med bedövning, två stygn och stelkrampsspruta. Klantigt! 

För någon vecka sedan knackade en gammal dam på dörren på mitt kontor och klev in. Hon drog mödosamt av sig sina vantar, torkade bort resterna av snöfallet från ansiktet och slog sig ned i fåtöljen mittemot mig. Den här damen skulle fylla jämnt och ville köpa en annons i tidningen för att berätta om det. Tyvärr hjälper vi inte till med sånt på kontoret längre, utan man hänvisas till endera ett opersonligt internetformulär, eller ett telefonsamtal med någon på annonsavdelningen i Piteå. Jag förklarade det nya för henne, hon såg besviken ut men tackade i alla fall för informationen och skulle precis resa sig upp när hon hejdade sig ett slag. Hon sjönk tillbaka i fåtöljen, mönstrade mig med nyfikna ögon och sa: ”Men snälla, berätta vems dotter du är, du är så bekant!”

Och faktiskt så verkade damen lite bekant för mig också, men det gör ju de flesta när man bott halva livet i en kommun med 2800 invånare. Jag sa att jag nog mest liknar pappa, och att han kommer från Arvidsjaur, men att min mamma är från Mellanström. Jag hann inte säga mer innan tanten avbröt mig med orden: ”Margaretha var min bästa kompis…” Damen fångade en rymmande tår från ena ögat med baksidan av en skrynklig hand och ursäktade sig. ”Jag blir så rörd. Din mormor pratade mycket om dig.”

Där satt jag alltså med kvinnan som varit mormors bästa vän ett helt liv. En dam av samma skrot och korn som antagligen vet mer om min mormor än någon annan. Fotspår i sanden från en tid som passerat för länge sedan, men som säkert känns precis som igår för henne. 

Hon började berätta om mormorminnen som kom till henne spontant, och även om vi bara hann skrapa på ytan så var det som att få en dos av mormor som jag så länge längtat efter. Abstinens. 

Vi avslutade samtalet med en lång kram. Damen gick hem till sig utan födelsedagsannons, och jag satt kvar en lång stund och bara lät tankarna vandra; Saknad känner ingen ålder, den är likadan för mig, 32 år, som för damen som är nästan 50 år äldre. Vi hade en gemensam nämnare, trots så många års åldersskillnad, och det är intressant att tänka att man kan ha så mycket gemensamt med någon man inte känner. 

Gillade min mormor henne så mycket att de hängde ihop ett helt liv, skulle jag med all säkerhet också göra det. 

Vab. Vård av sjukt barn. Februari pratas om som den ökända vab-månaden när antalet föräldrar som är hemma med sina sjuka barn ökar drastiskt. Jag har haft så svårt att tro på det där, att det ska vara just en månad som är värre än alla andra, men jag får väl så lov att ge med mig efter att ha fått en rejäl släng av vab-sleven. 

Sune hade inte varit sjuk sedan i början av december, och så de två enda nätterna på evigheter som vi inte är samlad trupp (Macke var på kickoff i Ammarnäs) brakar helvetet lös. Den tajmingen går inte av för hackor! Först en orolig natt med lite sömn, och så igår kväll när Sune precis somnat, sätter han sig upp i spjälsängen och ropar på mig. Jag hinner precis in i sovrummet när jag hör ljudet av vätska som träffar madrassen. Mycket vätska. Ganska precis en halvliter välling med lite annat smått och gott i olika stadier av magsmältning. Han spydde även ner sig själv, och sen lite på mig när jag hade sansat mig och förstått hur jag skulle lösa situationen på bästa sätt och fått upp honom ur kräkinfernot i sängen. Ungen först, sängen kan vänta. 

Sen följde en natt som kanske kvalar in som en av de längsta jag upplevt i hela mitt liv. För hur gör man med en så liten kille som inte hinner säga till innan han behöver kräkas? Han hade ju redan spytt ner en säng, och jag vet inte hur andra har det hemma men vi har inget lager med extrasängar att dra fram ifall sånt här händer, men en madrass hittade jag. Sen blev det extrem multitasking: duscha unge/hämta madrass/bädda säng/köra igång tvättmaskin/trösta/hitta en pyjamas/diska nappflaska. Och så när han ligger där på skötbordet och precis ska få en ren blöja så nyser han mig rätt i ansiktet. I den duschen fanns resterna av spyattacken. I den duschen försvann det lilla gnutta hopp jag hyst så långt om att inte själv åka dit i magsjuka. 

Som bekant klarar man långt mer än vad man tror, men mot morgonsidan av natten, efter sjunde eller åttonde kräkningen, konstaterade jag att det nog inte skulle bli någon sömn alls den natten heller. Då blev det jobbigt. Inte minst för att det också var då Sune började bli riktigt ledsen och rädd. Säkert hungrig, ont av bakterier och krampande mage. 

Suck. 

Men så när det lugnat ner sig och vi fått i oss lite mat, duschat, röjt undan värsta kräkkalaset. Då hände något. Lille Sune blev den goaste av alla barn i hela världen. Han har bara velat kramas hela dagen idag! Så jag tänker: hur trött man än kan vara efter en pärs så leder den till starkare band. Och en kram tillbaka från någon som säkert var väldigt tacksam.