Det är något som läker inom en med ens man lämnar asfalten. Mil från farbar väg, ingen elektricitet, inget rinnande vatten. Få bekvämligheter, knappt någon mottagning på telefonen, men ack så nyttigt. När man till och med tappar kolla-telefonen-reflexen, för att det ändå inte är någon idé. Då är det semester på riktigt. 

När man tar sig tid att lyssna på tystnaden, silad genom krokiga, pinade fjällbjörkar, och inser att den där tystnaden egentligen är ganska högljudd – ja, nästan öronbedövande. Smältvatten som rinner i älven under ett tjockt täcke av snö och is, spraket från brasan, de egna andetagen genom en solbränd näsa. Den som lyssnar kommer höra. 

Livskvalitet.