Läste precis ett reportage från i somras om en kvinna som fått obotlig cancer. Hon var mamma till en fyraåring, ägnade sina sista månader åt att göra en mamma-box till sin son med minnen från henne, för att han aldrig skulle behöva undra hur hon var. Hon dog i januari i år. 

Det träffar en öm punkt någonstans långt inne och lämnar ett rött, ilsket sår att slicka. Man vill inte läsa, fast ändå – jo. Det är viktigt, trots att meningarna nöter hål på själen. En efter en. 

En påminnelse om att förvalta tiden väl, att fokusera på sånt som är viktigt. Göra istället för att tveka, säga istället för att tänka. Jag har blivit bättre på det, att inte älta. Men framför allt att inte vara bitter. Det finns en tid för allt, det finns en mening med det mesta, man kanske bara inte förstår det förrän senare. Och det mesta blir ju som det blir ändå, eller hur?