Som en tjurig mask på tjack, typ så kan man väl enklast beskriva Sune de senaste två dagarna. Orolig sömn, ingen matlust, inte stilla två sekunder och konstant gnäll/gråt/klagan. Kul! Men så slog det mig att vi inte kollat efter tänder på ett tag, in med pekfingret för att känna alltså. Och visst, där fanns ju en liten gadd! Den så kallade sjuettan, enligt tandläkarfarmor. Så nu nöter vi bitring more than ever!
Gungstolen som jag fyndade på loppis för ett tag sen hade sett sina bättre dagar. Medarna var spruckna och man kunde se rakt igenom gliporna på vissa ställen. Den var säkert vit när den målades om förra gången, men nu var färgen sprucken, gulnad och på vissa ställen helt bortskavd. Flera bra anledningar till varför den nog stod där den stod när jag såg den, och inte redan var såld. Såna där gungstolar brukar det ju vara strykande åtgång på. Men för mig var den helt perfekt med alla sina defekter. Ett perfekt projekt en sommar som envisas med att vara mer oktober än juli.
Några matskedar trälim, ett gäng spikar, fem lånade skruvtvingar, en vända träspackel och sandpapper, ett lager grundfärg och två med högblank antikvit lackfärg senare och den ser som ny ut! Eller, nja, men bättre begagnad, precis som jag vill ha den.
Nu ska bara färgen torka ordentligt, sen är det bara placera den på sitt ställe och börja gunga!
Update! Efter att ha lagt upp en bild på den färdigmålade gungstolen på Instagram fick jag veta mer om den. Den har stått hemma hos en kompis mormor, och kommer från min kompis morfars föräldrahem. Den har alltså minst 100 år på nacken! Inte konstigt att den behövde lite kärlek, alltså! :)
När Sune håller på att bli för tung för att vyssjas till sömns varje kväll, fick jag ett infall igår som höll på att kosta mig förnuftet. Jag lade honom i sin säng och bestämde mig att sitta hos honom tills han somnade själv, och att bara röra honom om han blev hysteriskt ledsen. (Vid det här laget hör man snabbt skillnad mellan ett klagande och ett gråt som faktiskt betyder att han är ledsen och uppgiven.)
Sune ”Masken” Abrahamsson använde vaggans fulla utrymme till diverse akrobatiska övningar. Stod i en båge på tå och huvud, försökte klättra över kanten, försökte äta upp snuttefilten, dyka till Kina genom kudden. Skrek, gormade, protesterade. Efter 45 minuter var han så trött att han inte orkade röra sig längre. Då vände jag honom på rygg och gav honom tutten och snuttefilten som jag alltid gör. I ett tappert sista försök att hålla sig vaken började han hoa, men strax somnade han. 50 minuters kamp. 50 minuters hjärtklappning för mig. 50 minuters investerande i framtiden.
Fast besluten om att det måste bli ett slut på bärandet tog vi striden ikväll också. Samma visa; åla, dyka, rulla. Gorma, skrika, protestera. Men vet ni vad, ikväll mer än halverade vi läggningstiden! 20 minuter, sen vände jag på honom, gav tutte och snutte och sen var det tack och godnatt!
En del av mig vill bära honom bara för att få vara nära, men den andra delen inser att det kan vi ju vara andra tider på dygnet och att det tids nog kommer gagna oss allihopa. En trygg, lugn och konsekvent nattning är ju tusen gånger roligare för alla inblandade, inte minst Sune.
Tack för alla tips Lotta! (Det var Mackes syster som berättade hur dom gjort med sin son och hur bra det fungerat för dom!)
I lördags när jag körde mellan Arjeplog och Arvidsjaur hände något. En känsla dök upp i bröstet. En förväntan, ett pirr, ett ljus och en värme. Som ett återseende med en kär gammal vän man inte träffat på länge, eller att vakna alldeles för tidigt på övervåningen hos mormor och morfar och veta att man ändå inte är uppe först för att det doftar nybryggt kaffe i hela huset. Hemma.
De senaste månaderna har varit lite tuffa. Dåligt med sömn, dåligt om tid, dåligt om tålamod. Dåligt väder. Gråa dagar som flutit ihop med varandra. Tidsperspektiv som suddats ut, en låga som falnat. Jag har helt enkelt varit deppig. Inte så allvarligt att jag skulle kalla det för en depression, men tillräckligt för att göra livet sådär extra skavsårsaktigt surt. En del som läser det här tänker säkert men ge dig, är du inte glad över att vara mamma? Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att hitta sig själv i den nya tillvaron. Skapa rutiner som fungerar med våra intressen samtidigt som det ska vara det bästa för Sune. Han kommer alltid att gå först, men att välja bort sig själv helt och hållet tror jag är farligt. Jag väljer mig själv samtidigt som jag väljer oss. En blomma som aldrig ser sol kommer att vissna, likväl falnar den låga som har slut på stearin.
Den där känslan i bröstet var jag. Den där filuren som log mot solen var Fia. Välkommen tillbaka!
.. hittar jag på rackartyg! (Och det är bara början!)
Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid.
Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!