När Sune håller på att bli för tung för att vyssjas till sömns varje kväll, fick jag ett infall igår som höll på att kosta mig förnuftet. Jag lade honom i sin säng och bestämde mig att sitta hos honom tills han somnade själv, och att bara röra honom om han blev hysteriskt ledsen. (Vid det här laget hör man snabbt skillnad mellan ett klagande och ett gråt som faktiskt betyder att han är ledsen och uppgiven.)

Sune ”Masken” Abrahamsson använde vaggans fulla utrymme till diverse akrobatiska övningar. Stod i en båge på tå och huvud, försökte klättra över kanten, försökte äta upp snuttefilten, dyka till Kina genom kudden. Skrek, gormade, protesterade. Efter 45 minuter var han så trött att han inte orkade röra sig längre. Då vände jag honom på rygg och gav honom tutten och snuttefilten som jag alltid gör. I ett tappert sista försök att hålla sig vaken började han hoa, men strax somnade han. 50 minuters kamp. 50 minuters hjärtklappning för mig. 50 minuters investerande i framtiden. 

Fast besluten om att det måste bli ett slut på bärandet tog vi striden ikväll också. Samma visa; åla, dyka, rulla. Gorma, skrika, protestera. Men vet ni vad, ikväll mer än halverade vi läggningstiden! 20 minuter, sen vände jag på honom, gav tutte och snutte och sen var det tack och godnatt! 

En del av mig vill bära honom bara för att få vara nära, men den andra delen inser att det kan vi ju vara andra tider på dygnet och att det tids nog kommer gagna oss allihopa. En trygg, lugn och konsekvent nattning är ju tusen gånger roligare för alla inblandade, inte minst Sune. 

Tack för alla tips Lotta! (Det var Mackes syster som berättade hur dom gjort med sin son och hur bra det fungerat för dom!)