I lördags när jag körde mellan Arjeplog och Arvidsjaur hände något. En känsla dök upp i bröstet. En förväntan, ett pirr, ett ljus och en värme. Som ett återseende med en kär gammal vän man inte träffat på länge, eller att vakna alldeles för tidigt på övervåningen hos mormor och morfar och veta att man ändå inte är uppe först för att det doftar nybryggt kaffe i hela huset. Hemma. 

De senaste månaderna har varit lite tuffa. Dåligt med sömn, dåligt om tid, dåligt om tålamod. Dåligt väder. Gråa dagar som flutit ihop med varandra. Tidsperspektiv som suddats ut, en låga som falnat. Jag har helt enkelt varit deppig. Inte så allvarligt att jag skulle kalla det för en depression, men tillräckligt för att göra livet sådär extra skavsårsaktigt surt. En del som läser det här tänker säkert men ge dig, är du inte glad över att vara mamma? Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att hitta sig själv i den nya tillvaron. Skapa rutiner som fungerar med våra intressen samtidigt som det ska vara det bästa för Sune. Han kommer alltid att gå först, men att välja bort sig själv helt och hållet tror jag är farligt. Jag väljer mig själv samtidigt som jag väljer oss. En blomma som aldrig ser sol kommer att vissna, likväl falnar den låga som har slut på stearin. 

Den där känslan i bröstet var jag. Den där filuren som log mot solen var Fia. Välkommen tillbaka!