Vi klarade oss i sju månader utan sjukdom, men så i natt när jag skulle mata Sune var han varm som en kamin och yrade lite. Feber. Närmare bestämt strax över 39 grader. Vi har egentligen bara gått och väntat på det, men pratade i morse om hur tacksamma vi är att det tog så länge innan han blev sjuk. Dom är ju så otroligt sköra, tack och lov så slapp vi våndan och ångesten över att ha en alldeles nyfödd som blev sjuk. Tänker närmast på en kompis son, som är född strax efter Sune, som fick RS-viruset bara någon vecka gammal. Det måste ha varit riktigt hemskt! 

En fördel finns det dock; det är med 39 graders feber enda gången som Sune har ro i kroppen att somna på mitt bröst. Det har inte hänt sedan han var alldeles nyfödd. 

Lilla skorpan!  

Idag är det torsdag. Jag är i alla fall nästan säker på det. På söndag är det hur som helst två veckor sedan vi rullade ut från Arjeplog och styrde kosan söderut. 14 nyttiga dagar hemifrån. Det tog lite mer än en vecka för mig att varva ned, men nu är jag inne i semesterlunken på riktigt. Ingen stress, bättre humör, roligare Fia. Jag skulle nog kunna leva så här ett tag till, eller i alla fall så länge väderleksrapporten lovar sol och 25 grader i Stockholm och regn och 12 grader där hemma. 

Sune har dessutom verkligen överraskat! Från rastlös grinolle där hemma till nyfiken, nöjd och glad gör nere. Han är en dröm (för det mesta) att ha med sig, och det är inga problem att vare sig åka bil, shoppa eller hänga på stranden. Så länge han är mätt och någorlunda utsövd är han okej med det mesta. Jag behövde verkligen få upptäcka det. Mitt självförtroende sjönk en aning här i våras/början av sommaren när praktiskt taget inget kunde hålla Sune nöjd mer än en timme i stöten. 

Älskade lilla tjorv!