En sån där dag som innehöll massvis med positiv energi. Gamla vänner, kusin, shopping och god mat. Depåerna påfyllda. Tänk vad omtyckt man kan känna sig emellanåt! 

Å kul att lämna 50-skyltarna ibland för att kolla på lite andra skyltar. ;)

Läste precis ett reportage från i somras om en kvinna som fått obotlig cancer. Hon var mamma till en fyraåring, ägnade sina sista månader åt att göra en mamma-box till sin son med minnen från henne, för att han aldrig skulle behöva undra hur hon var. Hon dog i januari i år. 

Det träffar en öm punkt någonstans långt inne och lämnar ett rött, ilsket sår att slicka. Man vill inte läsa, fast ändå – jo. Det är viktigt, trots att meningarna nöter hål på själen. En efter en. 

En påminnelse om att förvalta tiden väl, att fokusera på sånt som är viktigt. Göra istället för att tveka, säga istället för att tänka. Jag har blivit bättre på det, att inte älta. Men framför allt att inte vara bitter. Det finns en tid för allt, det finns en mening med det mesta, man kanske bara inte förstår det förrän senare. Och det mesta blir ju som det blir ändå, eller hur? 

Typiskt dumsnålt är när man stör sig på en pryl man använder ofta, som egentligen inte är något hemmansköp men som bara inte blir av att man skaffar nytt förrän man nästan blivit gråhårig. Och när man väl skaffat nytt undrar man varför, varför, varför man väntat så länge, för livet blev ju så mycket enklare!

Jag har två såna exempel i närtid, ett i köket och ett i badrummet. Det ena är en potatisskalare som jag såg till att uppdatera för ett tag sedan. Jag vet inte hur många gånger jag stått och svurit vid diskhon, typ vid paltkoket när man måste skala en miljard potatisar och mest bara halkar runt med den slöaste skalaren som världen skådat. Dumt. Bara dumt. Den andra prylen är en plattång. Jag använder den efter varje gång jag duschat håret, vilket blir ungefär två gånger i veckan. Det är 52 veckor på ett år. Jag har med andra ord varit arg minst två gånger i veckan över en gammal och sliten plattång, och så har det varit de senaste fem åren. Det är 520 jävulskt onödiga utbrott. När jag började tänka efter insåg jag också att jag och den där plattången hängt ihop i alla fall i tio år, men jag tror snarare det är 12-13. Det var den dyraste jag kunde hitta på den tiden, och har bevisligen betalat sig flera gånger om.

Men i veckan efter jag sett min lönespecifikation gick jag crazy bananas och beställde mig en ny. Gissa vad den kostade! 520 kronor! Så ironiskt! Nu kan jag vara arg för en krona per gång i lika många år till, om jag vill. ;)