Du vet aldrig vad personen före dig i toakön har för ärende. Åtminstone tror jag inte att den nödige som stod och stampade utanför toadörren på Tant Sveas kafé i Arvidsjaur hade kunnat föreställa sig vad jag gjorde där inne för nästan nio månader sedan.
Det var min arbetshelg och större delen av bevakningen låg i Arvidsjaur den helgen. Jag hade klivit upp tidigt, funderat ännu en gång varför mina bröst värkte, avfärdat det med ”äsch, det är nog bara dags för mens snart”, ätit min frukost, ögnat igenom morgontidningen och så småning om börjat rulla mot grannkommunen. Men en del saker vet man bara, som att kroppen aldrig känts så där förut, eller att man inte köper ett graviditetstest i ett samhälle med mindre än 3000 invånare. Hade haft några hemma som jag beställt på internet, men de hade jag förstås redan använt. Mensen var försenad, men det hade den varit tidigare utan att jag för den delen varit gravid. Men du vet, man vill ju kunna kolla!
Väl i Arvidsjaur är det ungefär det första man passerar, strax efter någon pizzeria, elkedja och optiker – ett apotek. Jag körde förbi. Vände. Körde förbi igen. Tredje gången svängde jag in på tvärgatan och parkerade. Det skulle inte bli första gången jag köpte graviditetstest från apoteket i Arvidsjaur. Men kanske sista?
Lite folk i butiken – skönt. Okänt ansikte i kassan – ännu skönare. Kryssade målmedvetet mellan hyllorna, ryckte åt mig det mellandyra testet, tog bestämt sikte mot kvinnan i kassan. Då ringer hennes telefon och hon blir stående en meter bakom kassan, markerar att jag får så lov att vänta på min tur.
Helvette.
Nå, som tur var fattade hon sig kort. När jag langade upp testet på disken var det som att det var något ytterst olagligt som hamnade i strålkastarljus inför allmän beskådan. Typ knark. Jag iakttog kvinnan, sökte en reaktion i hennes ögon. Hon stirrade koncentrerat, först på förpackningen, sen på kassan. Jag kan inte minnas att hon mötte min blick en enda gång under inköpet. Uppenbarligen för att göra situationen, om möjligt, mindre obekväm.
Kvitto?
Jag avböjde såväl pappersbeviset på mitt ”brott” som en påse, smet ned testet i jackfickan och tackade för mig. I bilen log jag åt hela situationen. Vad fjompig man kan vara, trots 29 år på jorden.
Nästa problem: skulle jag vänta till jag kom hem med testet? Otänkbart. Å var skulle jag göra det? Jag ville inte åka hem till mamma och pappa och låna toan där, när jag inte visste hur jag eventuellt skulle reagera på ett plus. Medborgarhuset till höger om mig var stängt, och för den delen inget ställe jag ville upptäcka en graviditet på. Den toaletten har aldrig, och kommer inte, att vinna några priser för charmigaste foajétoalett. Nä, så jag körde ett kvarter bort till Tant Sveas kafé, gick in, betalade för en slät kopp kaffe och satte mig i en soffa. Testet brände genom jackfickan. Kaffet skulle svalna om jag gick på toa nu…
Hips vips hade jag i alla fall låst dörren om mig och slitit upp förpackningen likt ett ivrigt barn på julafton. Slarvläste instruktionerna, gjorde testet och satt där som ett fån ovanpå toasitsen och väntade. Vågade först inte titta på provet. Och sen… ett plus!
Jag minns inte vad jag gjorde sen, annat än att jag levererade den sämsta insatsen som journalist i min snart fyraåriga karriär den eftermiddagen. Och att kaffet mycket riktigt hunnit kallna innan jag samlat mig nog för att möta världen utanför den låsta toalettdörren. Kunde inte fokusera på något annat än vad jag just varit med om, vad det innebar, att min kropp numera var värd inte bara för mig, utan även en liten främling.
Å den känslan går inte beskriva, den måste upplevas.
