Magen är förevigad! Min goda (och talangfulla!) vän Veronica Marklund tog på sig uppdraget, och den här bilden skickade hon som en teaser sent i går kväll. Så fin!!

Låg och tänkte på det där med gravidfoton under en sömnlös timma i natt. Eller foton över huvud taget. Det är så mycket mer än bara bilder; en tidskapsel, om man så vill. Hur vi såg ut, vilka vi var, vad vi kände, allt vi inte visste. Allt konserverat för framtiden i ett ögonblick av våra liv. Jag förstår inte att jag haft en sån avig inställning till det innan, jag som – om någon – alltid finner stor behållning av att titta på foton. Och av att själv fotografera! Men jag kanske var rädd att det inte skulle gå vägen. Att få ett missfall. Att vara så nära, men ändå så långt ifrån.

Men vad underligt det är egentligen att se sin kropp så där från vinklar man inte är vad vid. En oretuscherad sanning. Det är ju annars en mycket ensidig bild man får av sig själv i en spegel, och ärligt talat har jag nog inte riktigt hunnit hänga med i allt som hänt de sista månaderna. Känner inte riktigt igen mig själv. Ytterligare en anledning att vara tacksam till att jag begravde tjurskallen och ändå gjorde det!

Väntar med stor spänning på resten av bilderna, sen blir det att skicka iväg på framkallning!

Jo, förresten. En kul detalj med den här bilden är utbuktningen vid naveln. Sune ville visst också vara med på ett hörn.. ;)