När hösten kryper sig på och nästan blir.. ja, närgången! ;)  

Livet går som bekant vidare trots motgångar. I natt är första natten Sune testar att sova i eget rum. Blandade känslor förstås. Det var inga som helst problem att söva honom i rummet intill vårt i alla fall, han small av precis som han brukar göra! Liten börjar bli stor.  

Mormor och lillskrutt!

Lite tidigare än menat, men ändå så avlägset. Skulle vilja få hjälp redan i morgon, men jag får snällt vänta till 5 oktober när jag fått en tid hos en endokrinolog. Fram tills dess hålla huvudet ovanför vattenytan och sova så gott det går. 3,5 timma i natt trots sömntabletter. 

This too shall pass. 

TV4-nyheterna 22.00. 

Vi har just pratat om att vinterställa den inglasade verandan. Regnet trummar mot höstkyliga, nyputsade rutor. Mörkret är kompakt där ute. Mina fötter är fortfarande varma efter duschen. Under ett duntäcke klädda med dyra påslakan. 

Vattenkanoner och stängsel. Taggtråd. Gråt och skrik. Spädbarn och tårgas. I rummet intill ligger min åttamånaders i nytvättad pyjamas och snusar på nallen han fått från mormor och morfar. Tryggare kan ingen vara. 

Hur värjer man sig mot scenerna på teven? Vilken värld växer Sune upp till? Vad kan jag göra? Ett obehag som dröjer sig kvar. 

Att bygga ett varumärke sägs ju vara viktigt idag. Sitt eget alltså. Att vara någon och att ha livsmålen klara för sig. Att bli vuxen innebär naturligt att man funderar över sitt ursprung, nödvändigt för att förstå vem man är. Jag är egentligen inget mattegeni och använder mig av det så sällan det bara är möjligt för att kunna leva ett drägligt liv. Men den gången jag satte mig ner och räknade var när jag ville veta hur mycket same jag är. 

Paus! Halt! Vad fan säger du? Haha! 

Ja, men jag har ju alltid gillat det här med samer. Kläderna, livsstilen, språket. Jag har i hemlighet avundats mina släktingar som vuxit upp på kalvmärningar, haft eget renmärke sen dom föddes och fått bära kolt på skolavslutningarna. Jag har alltid tyckt att det varit något fint och värdigt med det hela. Jag har liksom levt granne med sameriet hela mitt liv utan att egentligen få ta del av det annat än på avstånd. 

Nåväl, tillbaka till räkningen. Jag vill någonstans så gärna kunna säga till folk jag möter (i huvudsak från södra Sverige) att jag till viss mån är same. För att för mig är det något fint, något exotiskt. För att det är minnesvärt och plockar upp mig ur en-i-mängden-boxen. Så jag räknade. Och jag kom fram till att i alla fall en artondel av mig är samisk. Förmodligen lite mer. Så vad blir det en? En skinka? Å vad gör man egentligen med en samisk artondel, annat än berättar om den för folk som ändå inte begriper sig på sånt? 

Det är så himla lustigt när man tänker på det, och helsamer skrattar nog gott åt flum som mig som försöker få en del av cred-kakan, helt oförtjänt. Men det är trots allt en del av mitt ursprung och en del av mig. Inte allt för många generationer bort var min släkt renskötare. For what it’s worth. Och det fungerade första och sista gången jag sökte jobb i Stockholm! En vet ju att förvalta det enda en har som är alldeles unikt – snusgropen och artondelslapps-generna. ;)