Att bygga ett varumärke sägs ju vara viktigt idag. Sitt eget alltså. Att vara någon och att ha livsmålen klara för sig. Att bli vuxen innebär naturligt att man funderar över sitt ursprung, nödvändigt för att förstå vem man är. Jag är egentligen inget mattegeni och använder mig av det så sällan det bara är möjligt för att kunna leva ett drägligt liv. Men den gången jag satte mig ner och räknade var när jag ville veta hur mycket same jag är. 

Paus! Halt! Vad fan säger du? Haha! 

Ja, men jag har ju alltid gillat det här med samer. Kläderna, livsstilen, språket. Jag har i hemlighet avundats mina släktingar som vuxit upp på kalvmärningar, haft eget renmärke sen dom föddes och fått bära kolt på skolavslutningarna. Jag har alltid tyckt att det varit något fint och värdigt med det hela. Jag har liksom levt granne med sameriet hela mitt liv utan att egentligen få ta del av det annat än på avstånd. 

Nåväl, tillbaka till räkningen. Jag vill någonstans så gärna kunna säga till folk jag möter (i huvudsak från södra Sverige) att jag till viss mån är same. För att för mig är det något fint, något exotiskt. För att det är minnesvärt och plockar upp mig ur en-i-mängden-boxen. Så jag räknade. Och jag kom fram till att i alla fall en artondel av mig är samisk. Förmodligen lite mer. Så vad blir det en? En skinka? Å vad gör man egentligen med en samisk artondel, annat än berättar om den för folk som ändå inte begriper sig på sånt? 

Det är så himla lustigt när man tänker på det, och helsamer skrattar nog gott åt flum som mig som försöker få en del av cred-kakan, helt oförtjänt. Men det är trots allt en del av mitt ursprung och en del av mig. Inte allt för många generationer bort var min släkt renskötare. For what it’s worth. Och det fungerade första och sista gången jag sökte jobb i Stockholm! En vet ju att förvalta det enda en har som är alldeles unikt – snusgropen och artondelslapps-generna. ;)