Om man inte känt sig sårbar förr, får man ett brutalt uppvaknande den dagen man blir förälder. Livet är så skört, både mitt och hans. Tänker ofta på att de första minnena man har i regel kommer från när man är omkring fyra år. Sune kommer inte att minnas något av det här; när han lärde sig klappa händer och hur överraskad han blev, att han kunde sitta i evigheter och äta gröna ärtor – en och en. Att han helst ville bli buren en stund innan han skulle sova för att komma till ro. 

Tänk om något skulle hända mig eller Macke innan hans första minne. Han skulle kunna se oss på foton, men aldrig minnas hur vi doftade. Han skulle kunna säga om han blev lik någon av oss till utseendet, men inte till sättet. Han skulle inte veta hur vi lät eller vad vi sjöng. 

Jag är så rädd att inte bli ihågkommen, att inte kunna finnas för Sune så länge han behöver mig. Att han inte ska få ha en mamma tills han blir vuxen. 

Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att inte finnas. 

Okej, nu har jag tänkt färdigt kring Jodel-kommentarerna. Det tog ett tag att samla mig, och jag har påbörjat inlägg flera gånger med svordomar, spott och förakt. Men det är ingen idé att bemöta hat med mer hat.

Det finns inte ord för hur illa berörd jag blev av att läsa kommentarerna på Jodel. I en tid när det brinner flyktingboenden på flera håll i vårt land, i en tid när ungdomar _mördas_ på sin skola för sin hudfärg – då drar man skämt om att spränga ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Hysteriskt roligt! Att Hitler är ens största idol och att man vill skjuta massa judar innan man själv begår självmord. HAHA?

Det känns som en evighet sedan jag fick beskedet att jag tagit mig in på FOJO-kursen ”Gräv i din kommun” i Kalmar. I morgon tar jag och min kollega Malin nattåget neröver landet, ett litet äventyr i en annars ganska så förutsägbar vardag. Det ska bli riktigt kul, jag är så jävla peppad på att bli en bättre grävande journalist! 

Men. 

Men vilket ångest samtidigt. Jag ska vara hemifrån i sex nätter. Utan Sune. Ensam. Och Macke ska vara föräldraledig och tjorva på ensam med ett litet tandtroll som har inte mindre än fyra tänder på gång samtidigt. Har varit en minst sagt tålamodsprövande vecka med en parvel som inte vill äta, och jag hoppas för Guds skull att Macke inte behöver uppleva en sån vecka själv. 

Samtidigt kan det vara nyttigt för mig att åka från mammabubblan några dagar. Men…

Men.  

Höjden av provokation är väl när självaste Hagamannen sitter i rättssalen och säger ”Överfallet har kullkastat mina framtidsplaner. Jag lever under stor press och med ständig oro.”

Nej, jag stödjer inte våld. Inte någon typ av våld. Jag tycker heller inte att någon som dömts för ett brott, suttit av sitt straff (och därmed, enligt svensk lag, sonat sitt brott) ska åka på däng. Det tycker jag inte. Men var finns självinsikten när man uttalar sig på det viset, när man själv har överfallit, våldtagit och halvt haft ihjäl flera människor? Det blir så inni helvette provocerande för brottsoffer, anhöriga, en hel stad som varit rädda i massvis med år – ja, ett helt land som hållits gisslan och skrämts till att lära sig att snällt åka taxi kvällstid istället för att ta den där promenaden hem från krogen. FÖR ATT INTE VÅLDTAS/MISSHANDLAS/DRÄPAS AV FOLK SOM HAGAMANNEN.

Enligt vad jag läst mig till har han hittills inte visat några tecken på ånger för brotten han begick. Av alla saker man kan säga i en rättssal om man heter Hagamannen och blivit misshandlad just för att man är Hagamannen, säg för fan inte att framtidsplanerna blivit kullkastade och att man lever under stor press och oro.

Det är att be om ännu mer däng.