Jag har ju vetat i flera månader att Erica skulle utomlands. Har nära följt hennes nedräkning, planering, packning och resfeber. Önskat att jag kunnat vara en del av allt, inte bara på sidan av. För ett tag sedan var det över hundra dagar kvar tills hon skulle åka, och så igår ringde hon precis innan de skulle gå ombord på planet. Ja, eller vi har ju hunnit prata och umgås en hel del däremellan, men tiden har bara flugit iväg. Och igår flög Erica också. Typ till andra sidan jorden.

Det slog mig extra hårt i morse när jag satt för mig själv i tystnaden och drack kaffe. Det var hundra dagar sen vi började prata om att hon skulle utomlands, det känns som en evighet sedan. Och nu är det kanske inte riktigt hundra dagar innan vi ses igen, men nära på. Jag blev ledsen tvärt. En känsla av enorm ensamhet och förtvivlan. Vad fan ska jag göra alla de här dagarna? Men innan kaffet var slut kändes det bättre. Min snapchat har gått varm hela förmiddagen, vi messar precis som om hon satt i Nåtti och jag i mitt hus på Notvägen.

Och vi delar ju i alla fall samma himmel, jag och min älskade vän. <3

Jag har verkligen inte varit peppad för nått halloweenpartaj i år. Inte köpt några grejer, inte planerat att gå ut. Ingenting! Och så där på fredag eftermiddag när alla satt och pratade om hur kul kvällen skulle bli, sköljdes jag över av dåligt samvete och peppen som lyst med sin frånvaro. Erica åker ju utomlands på tisdag och blir borta till efter nyår, sista kvällen att festa till det med henne på väldigt länge, alltså. Man kan ju inte vara den som är den som sitter hemma och ugglar! 

Eftersom jag inte handlat någon utstyrsel fick kreativiteten styra. Jag har ju varit en sugarskull tidigare, men inte i Arjeplog, och jag vet ju hur man målar den så den fick det bli! Tog lite drygt två timmar bara sminket, men det var ju mödan värt när det på småtimmarna stod klart att jag vann andra pris för bästa utklädnad! ;) Det hade jag inte direkt räknat med. 

En sån där dag att komma ihåg. Sex minusgrader, isen bygger på sjöarna, knarr under skorna och krispig luft. 

Det är år 2015. Man hittar vatten på Mars och bilar kan köra utan en förare bakom ratten. Men tvätten den hänger fortfarande inte sig själv, särskilt den som man hunnit gå å lägga sig innan man kommer ihåg. 

I synnerhet den hänger sig alldeles särdeles lite.

Jag är i regel väldigt sällan ängslig över beslut i min vardag. Jag har för det mesta en rätt klar bild över hur jag vill ha det och ägnar inga evigheter till att ha beslutsångest. Jag går på magkänslan. För det mesta går det jättebra, ibland inte lika bra, men dom gångerna sitter jag inte och grämer mig. Nä, för sån är jag inte. 

Men det är något visst med just ett vägval jag har framför mig nu. Det känns stort, det känns viktigt och definitivt. Det känns. Problemet ligger i att det finns två väldigt starka känslor med i spelet den här gången; en i hjärtat och en i magen. Hjärtat vill kämpa för barndomsdrömmar och paddla på piskande hav i motvind, medan magen vill äventyra på lugnare vatten. 

Och så kommer jag att tänka på uttrycket:

A smooth sea never made a skillful sailor. 

Och genast blir jag självsäker. Jag lärde mig ju simma av en anledning.