20 minusgrader och real life Frost. Arjeplog är så vidunderligt vackert när det knäpper till och blir kyligt, och egentligen är det ju inte så bökigt att vara ute när det är kallt, det är bara de där minuterna innan när man ska klä på sig (och en Sune som inte vill bli påklädd…) 

Blev en promenad till fiket där vi träffade Sandra och Seth. 

När tryggheten skakar i dess grundvalar, vem tröstar en då när man är vuxen? Ibland saknar jag verkligen den där villkorslösa tron man kände som barn när den man litar på mest i hela världen säger att allt kommer ordna sig. Då finns inga andra alternativ, hen är ju vuxen och vet hur det är. Säger hen så, ja då är det så!

Jag minns särskilt att jag hade hört om något krig på TV och kände mig rädd och ängslig när jag skulle sova. Tänk om det blir krig här. Tänk om de där hemska typerna kommer hit med sina vapen. Jag berättade om mina farhågor för mamma och pappa och fick alltid den mest övertygande förklaringen man kan önska sig; ”Men Fia, det är jättemånga hundra mil bort från oss. Sverige är ett tryggt land och hit kommer inte kriget.” Det räckte så, för det var precis så övertygande jag behövde förklaringen att vara för att släppa oron, sluta ögonen och somna. Trygg.

Det är lite mer komplext nu. Idag matas man av lättillgängliga omvärldsnyheter från alla håll. Påflugna, ilskna rubriker – den ena värre än den andra. Man hinner inte lyfta garden, det har krupit innanför skinnet innan man hunnit svälja ingressen, sen är det för sent. Å vem tröstar det trettioåriga knyttet och säger att allt ska ordna sig?

Jag vågar knappt ta del av nyhetsrapporteringen längre. Varje gång något nytt hemskt händer tänker man ”Nu kan det fan inte bli mer galet än så här”, då spränger man ett passagerarplan i luften och man ba ”Det var droppen!” Hips vips går en ny idiot in på en skola och knivar ned BARN och personal för deras hudfärg. Och knappt har mediebruset tystnat så inleds en brutal attack mot civila mitt i Paris. Hundratals döda. 

What next? Vill vi ens veta det? 

Det som bekymrar mig allra mest är att det här är människor, precis som du och jag. Monster, förvisso, men av kött och blod, födda lika nakna som oss. Någons granne, syster, kompis, sambo. Någonstans på vägen gick det så inni helvette snett, jag kan bara inte för mitt liv förstå hur det kan bli så här: vad skapar dessa monster? Det finns ju människor där ute som haft en mardröm till uppväxt och som det blir folk av ändå. 

Och någonstans i allt det här hittar jag tacksamhet. Jag har valt att bo och uppfostra Sune på ett säkert ställe. Ja, jag är aldrig rädd här, och sannolikheten att en självmordsbombare skulle välja att göra ett attentat just i Arjeplog är nog försvinnande liten. Dom är ju oftast ute efter blod, stort antal spillda människoliv och rubriker. I Arjeplog bor det mindre än en invånare per kvadratkilometer. 

Update: 2 timmar senare…

Jaha, tji fick man. Ikväll greps alltså den mannen som var anhållen i sin frånvaro för förberedande av terrorhandling – i Boliden. Inte ens 20 mil härifrån. 

Ridå.