Jag vågar knappt ta del av nyhetsrapporteringen längre. Varje gång något nytt hemskt händer tänker man ”Nu kan det fan inte bli mer galet än så här”, då spränger man ett passagerarplan i luften och man ba ”Det var droppen!” Hips vips går en ny idiot in på en skola och knivar ned BARN och personal för deras hudfärg. Och knappt har mediebruset tystnat så inleds en brutal attack mot civila mitt i Paris. Hundratals döda. 

What next? Vill vi ens veta det? 

Det som bekymrar mig allra mest är att det här är människor, precis som du och jag. Monster, förvisso, men av kött och blod, födda lika nakna som oss. Någons granne, syster, kompis, sambo. Någonstans på vägen gick det så inni helvette snett, jag kan bara inte för mitt liv förstå hur det kan bli så här: vad skapar dessa monster? Det finns ju människor där ute som haft en mardröm till uppväxt och som det blir folk av ändå. 

Och någonstans i allt det här hittar jag tacksamhet. Jag har valt att bo och uppfostra Sune på ett säkert ställe. Ja, jag är aldrig rädd här, och sannolikheten att en självmordsbombare skulle välja att göra ett attentat just i Arjeplog är nog försvinnande liten. Dom är ju oftast ute efter blod, stort antal spillda människoliv och rubriker. I Arjeplog bor det mindre än en invånare per kvadratkilometer. 

Update: 2 timmar senare…

Jaha, tji fick man. Ikväll greps alltså den mannen som var anhållen i sin frånvaro för förberedande av terrorhandling – i Boliden. Inte ens 20 mil härifrån. 

Ridå.