Jag tänker ganska ofta på det nu för tiden, grejen med att vi har mycket att lära av barn. Att inte hålla tillbaka. Att skratta hjärtligt när man är glad, att bjuda på ett leende när någon ler mot en. Att gråta när man är ledsen och skrika lite när man är arg. Att ett ansikte är ett ansikte och en näsa en näsa – oavsett vilken färg den har eller vem den sitter på. Det är så uppfriskande att vara i närheten av Sune, för för honom finns inget socialt spel, inga tabun, inga oskrivna regler. Ingen Jante. 

Tänk om vi alla var lite som en tremånaders bebis, tänker jag, och i samma veva slår det mig att om några år kommer Sune nog att vara precis som resten av oss. En något sorglig utsikt, men jag tänker njuta var enda sekund av hans sätt att vara rakt på sak, och jag tänker uppmuntra ett sånt beteende så länge han vill vara sån.