Då var man äntligen på plassn och första helgen har hunnit passera. Egentligen en helg av sällsynt slag i och med att jag faktiskt varit ledig. Sommarlov för första sedan jag-minns-inte-när. I morgon börjar jag med introduktion hos en av mina brukare jag ska jobba hos i sommar. (personlig assistent) Och sen rullar det på! Blott fyra lediga dagar i juli borde ju bli en ganska trevlig lön i augusti.

Och här sitter jag i ett myggfritt Arjeplog med 10 härliga plusgrader och målar mina naglar röda. Livet är härligt. Vad gör ni i sommar?

JUST NU!
Fick just veta att jag fått ansökan om stipendium beviljad från mitt fackförbund!! Med det så är kursavgiften till hösten i hamn… gissa om jag är glad! :D

Det passar sig väl kanske nu att skriva några fina rader när jag officiellt tagit sommarlov.

Ett helt läsår. Två terminer. Halva tiden har gått av mitt studerande, och jag som trodde att dagarna skulle snigla sig fram. Så här i efterhand grinade jag helt i onödan när gubben lämnade mig i Kalix kvällen före skolan skulle börja. Helt i onödan.

Min tid här hittills har rusat fram. Och kanske är det för att jag gör det jag borde göra. Jag har hittat mitt kall, min plats som jag så envetet jobbat för att finna. Och vem hade trott att jag skulle hitta svaret på brännbollsyran i Umeå? Som jag har hoppat mellan olika yrken, testat det ena efter det andra. Letat, känt mig för, hamnat fel, hittat halvrätt, kollat och chansat.  Men jag ångrar ingenting. Alla saker jag testat har gjort mig en erfarenhet rikare. Och för mycket erfarenhet kan man väl aldrig få?

Tänk att jag har sällan upplevt ett sådant wakeup-call som på den brännbollsyran. En gammal parallellklasskompis berättade att hon sökt och tagit sig in på journalistlinjen i Kalix. Och precis där och just då stod det klart för mig. Alla svar jag sökt stod framför mig i form av en kavat sportintresserad gestalt. Det tog 24 år och lite till för våra vägar att slutligen mötas igen. Det är nästan 10 år sedan vi sågs sist. Ibland undrar man ju om det var någon som gett upp alla försök till att visa mig vägen och skickade Lena som sista försöket. :)

Mina tankar inför år två i Kalix är optimistiska. Visst, det är väl inget drömscenario att bo 31 mil från guben, men det har fungerat. Jag trodde aldrig det skulle gå, pessimist som jag är född till.

Till hösten ser vi fram emot en resa till Bryssel. Mer än så tänker jag inte planera, det blir nästan bäst när man inte gör det!

Se bara vart det tagit mig.

Gårkvällens sista kväll med gänget blev lyckad sånär som på en halvt stukad fotled. Vi grillade hamburgare på löpande band, spelade sommarens första brännboll (fotledsboven.) och blev indragna i ett brutalt vattenkrig. Jag lovar att brännbollen känns i kroppen idag. Jag skulle hosta lite försiktigt i morse men ångrade genast mitt tilltag. Det känns som att jag deltagit i en ultimate fighting match och storförlorat!

Bilder från gårkvällen kommer senare.

Sista dagen på skolan för mig idag. Ikväll städar jag det sista och borde vara klar för avresa hemåt i morgon kl 10. Snart är jag hemma gubben! :D

Idag är det onsdag och det är två dagar kvar till sommarlov. Världens kortaste. Jag är ledig helgen som kommer, efter den börjar min dräparsommar. Mina lediga dagar blir lätträknade fram till utlandsresan i augusti. Men det gör inget. Det är högst frivilligt och självvalt och jag gnider mina händer när jag tänker på pengarna som det kommer att generera i. Jag blir kanske inte miljonär, men när man levt på existensminimum i ett år så känns allt över 4000 kr i månaden som en fantastisk bonus.

Jag har för övrigt metallicblåa tånaglar dagen till ära. Dom matchar den molnfria himlen väldigt bra. Ack så glad man kan bli när man vaknar av att solen lyser in genom en minimal springa i gardinen, och man måste kisa för att fatta var man är. Mitt fönster ligger i solsidan och har jag inte fönstret öppet så blir det 100 grader i mitt rum. Jag har vaknat varje morgon den här veckan till fågelkvitter och barn som skrattat. Nu är det sommar.

Det blir liksom sommar helt automatiskt när kalenderblandet visar juni månad. Shortsen och klänningarna åker fram och åtminstone jag vägrar tittar på termometern. Lyser solen så har man sommarkläder. Punkt.

Och när solen är framme är man utomhus. Hejdå!

Okej, här kommer det. Slutligen.

Som många av er redan läst så har jag i förra veckan avslutat mitt specialarbete om narkotikan i Arjeplog. Och som det har malt i huvudet på mig både före, under och efter. Jag har fått veta saker som jag inte ville veta. Och med vetskapen i bagaget, hur reagerade jag?

Jag har alltid varit extremt anti alla droger bortom alkohol och tobak. Dubbelmoral kan tyckas, men det är åtminstone lagligt. Jag har alltid trott att jag skulle veta hur jag skulle reagera den dagen någon av mina vänner börjar med droger. Och den här gången står jag handfallen. Eftersom jag på något vis ändå umgås med människor som pysslar med droger så har jag visat min ståndpunkt – och det är att jag tycker att det är okej. 

I och med detta har jag gått ifrån alla mina värderingar och fått inse att allt inte bara är svart och vitt. Alltid. Den här gråzonen där det faktiskt handlar om mina vänner är förvirrande. För jag vet hur människorna är bakom det som jag anser är så smutsigt. Om jag helt resolut skulle sluta umgås med folk som inte är av samma åsikt som jag så skulle det nog bli ett ensamt liv.   

För att citera en vän:
– För att hårddra det hela så är det ungefär som att vegetarianer umgås med köttätare. Dom kommer aldrig förstå varför vi gör det, men accepterar oss för vilka vi är. 

Och det är kanske så det är. Oavsett politisk åsikt, hudfärg och andra värderingar så umgås man med alla. Det känns bara lite tungt att acceptera det här. 

Och frågan förblir obesvarad:

Borde man acceptera det?

En händelserik helg gick så mot sitt slut igår. Testhelgsbesökarna har grillats, vi har knytt nya vänskapsband och ser fram emot deras ankomst till hösten. Men vi är trötta. Det är ett heltidsjobb att ta hand om, och hålla reda på ett gäng disorienterade besökare.

Idag har Nils Hanson från Uppdrag granskning föreläst för oss om grävande journalistik. Sjukt intressant. Jag är så glad över att våra föreläsare håller så hög klass som dom gör och att man känner att man är en erfarenhet rikare när dom är färdiga med oss. Men min mage. Aj. Den har bråkat med mig hela dagen och verkar inte vilja ge upp bara för att kvällen är här.  

I morgon börjar vi med opponeringen av våra slutarbeten. Min hjärna är långsam efter att jag läst 5 av 14 arbeten, alla på cirka 12 000 tecken. (lite mer än tre A4 per arbete) Jag behöver kvalitetssömn, men först får det bli en varm dusch.

Inget spännande inlägg idag. Ni får ha överseende. Hjärnan. Går. Långsamt.

I helgen går alltså den omtalade testhelgen av stapeln på Kalix Folkhögskola. Sökanden till både film & tv-linjen och journalistlinjen kommer från hela landet för att testat på alla sätt och vis. Förhoppningvis går det bra för alla så att dom tar sig in.

Ikväll är det pubkväll i matsalen och den efterföljs av utekväll på Valhall. Vi ses där!

Efter en 12-timmars långpanna på skolan är jag äntligen hemma. Jag har hunnit mycket idag, men skulle ha hunnit ännu mer om det inte jävlades så förbannat för mig! Jag och InDesign, programmet där vi gör våra artiklar, kommer inte direkt överens. Varje gång jag startar det så händer de nått jävulskap. Å jag blir så innerligt och heligt förbannad. Jag har mest troligt tagit rekord i långa svordomsramsor idag.

Men så till sist så lossnade det. Mina artiklar finns på papper och det är egentligen bara småfix kvar att göra. Jag tar en välförtjänt sovmorgon i morrn och avslutar arbetet på eftermiddagen. Sen har jag skrivit mina sista rader för det här läsåret! :D Åtminstone på skolan.

Så, en dusch på det här så borde man ju snart vara människa igen.