Okej, här kommer det. Slutligen.

Som många av er redan läst så har jag i förra veckan avslutat mitt specialarbete om narkotikan i Arjeplog. Och som det har malt i huvudet på mig både före, under och efter. Jag har fått veta saker som jag inte ville veta. Och med vetskapen i bagaget, hur reagerade jag?

Jag har alltid varit extremt anti alla droger bortom alkohol och tobak. Dubbelmoral kan tyckas, men det är åtminstone lagligt. Jag har alltid trott att jag skulle veta hur jag skulle reagera den dagen någon av mina vänner börjar med droger. Och den här gången står jag handfallen. Eftersom jag på något vis ändå umgås med människor som pysslar med droger så har jag visat min ståndpunkt – och det är att jag tycker att det är okej. 

I och med detta har jag gått ifrån alla mina värderingar och fått inse att allt inte bara är svart och vitt. Alltid. Den här gråzonen där det faktiskt handlar om mina vänner är förvirrande. För jag vet hur människorna är bakom det som jag anser är så smutsigt. Om jag helt resolut skulle sluta umgås med folk som inte är av samma åsikt som jag så skulle det nog bli ett ensamt liv.   

För att citera en vän:
– För att hårddra det hela så är det ungefär som att vegetarianer umgås med köttätare. Dom kommer aldrig förstå varför vi gör det, men accepterar oss för vilka vi är. 

Och det är kanske så det är. Oavsett politisk åsikt, hudfärg och andra värderingar så umgås man med alla. Det känns bara lite tungt att acceptera det här. 

Och frågan förblir obesvarad:

Borde man acceptera det?