Med pennan som verktyg kanske man kan komma långt. Man hör om stora avslöjanden och texter som har förändrat världen. Men en sak är säker, ett tangentbord eller en penna kommer inte i detta sekel att få mina däck krängda och balanserade, eller mina bromsslangar bytta. Jag känner mig så handikappad när jag själv inte kan fixa det, och egentligen inte har råd att betala någon att göra det åt mig. Mina surt förvärvade pengar är öronmärkta till skolavgift och sådana trevliga saker.

Jag hatar att känna mig hjälplös. Men innerst inne vet jag att hur mycket jag än skulle vilja, och hur många försök jag än fick, så skulle jag aldrig kunna fixa min egen bil. Det faktumet, om något, irriterar mig så inåt helvette. Och hade det inte varit för att jag verkligen måste ha en bil i mitt jobb så hade Audin (ursäkta uttrycket) fått ruttna i helvetet. Rätt och slätt.  

Jag ska försöka dränka alla förtvivlade tankar kring bilfan i tidningen Journalisten. Sedan sova och upp och jobba igen. Femte dagen av elva i rad.

Är det möjligt att springa sönder en blodåder? Jag vet inte vad som hänt i mitt högra smalben, men det gör ont så förbannat på framsidan och jag anar en blödning någonstans där under huden. Bra. Kan någon sluta sätta käppar i hjulen för min träning? Det går ju inte motionera med ett ben. Eller ja, alla enbenta där ute har säkert bra lösningar på det problemet, jag däremot vet bara att vila när kroppen säger ifrån.

Jag skulle gissa att min runda idag stannade på kring 5-6 km. Jag sprang cirka hälften tills det började göra för ont i benet. Skit.

Det blev jobb på Nyheter i norr hela veckan från mån-sön. Fy fan va bra! Jag tar alla tillfällen jag kan få till att skriva, även om det så innebär att jag måste jobba 24/7. Tufft ämne jag har blivit satt på, men det går, och det är det som är huvudsaken. Var enda dag en deadline passerar är en vinst i sig. Det innebär att jag klarat av något som jag aldrig trodde att jag kunde fixa.

En dusch på det här och kanske en fruktsmoothie som belöning för träningen. Sen är det minsann säsongsavslutning av Greys. SPÄNNANDE!

Om det kan kännas att vara hjärndöd så tror jag att det är precis så här det känns. Min skalle är helt tom, och oavsett hur många gånger jag försöker koncentrera mig och läsa samma text så kommer jag inte längre än till slutet av första raden. Jag fattar inte vad jag läst, registrerar det inte, och får börja om från början igen.

Det är en sån här gång man skulle ha haft en stickning till hands, eller något annat mindre krävande handarbete för att vila tankarna lite. Eller så går man hem. Helt resolut. Jag handarbetar tyvärr inte, så det blir för min del lite matlagning som terapi. Sen ska jag försöka ta mig ut på en promenad. 

Denna dagen ett helt liv.

Med en fiskgratäng strax i magen så kanske man börjar bli som folk igen. Fortfarande denna oförklarliga trötthet. Kommer från ingenstans och knockar mig totalt. Igår blev det en ”powernap” på nån timma i soffan efter middagen. Och ändå sover jag som ett barn när det är dags att gå å lägga sig för natten.

Men det kanske är fotbollsVMs fel. Det finns inget mer sövande än en händelsefattig fotbollsmatch. Det har blivit mycket av den varan nu eftersom jag har en gubbe som är obotligt intresserad av sport i allmänhet och fotbollsVM i synnerhet.

I morgon publiceras min första lilla text i Norran. Det blev 800 tecken av 1½ dags research, inte illa. haha. Men i morrn ska jag skriva längre. Har fått 2000-2500 tecken att hushållera med, så de känns ju kul – så länge jag får tag i karln artikeln ska handla om…

Nepp, upp och iväg.

Möhippa för Sara änsålänge Carlman i lördags. Mycket lyckad tillställning som slutade med trevligheter på Harrys. Som kvitto på hur kul man haft så var man trött som en gnu hela gårdagen, men idag är jag repad och sitter på jobbet.

Statistik en måndag kanske inte är det roligaste man kan göra, men det är betydligt roligare att sitta här och få betalt än att sitta hemma i det här skitvädret och inte få betalt!

Så, tillbaka till statistiken. Kanske en kaffekopp också.

Uppdraget för kommande vecka är fastställt. Jag kommer att befinna mig bakom en telefonlur och jaga. Kunde jag inte politik innan så lär veckan bli ytterst lärorik. Det är bra bege sig ut på tunn is och inte stanna vid livbojen. Så lär man sig ingenting!

Hä ä mycke nu.

Nix. I det här grannvädret måste man komma på en helvettes bra ursäkt till att inte gå ut och röra på sig. Näst intill vindstilla och termometern i köket visade nyss 22 grader. (i solen, men ändå!)

Det blidde Nåtti fram och tillbaka för min del. Enligt egna uträkningar bör det bli lite mindre än en mil fram och tillbaka till beachen. Min höftböjare har fått smaka idag vill jag lova. Träningsvärken efter spångarna runt har inte velat ge sig och det kändes på hemvägen när jag börjat bli trött.

I övrigt så har jag oljat in köksbordet och två stolar, putsat två fönster av sex och lagat middag. Nu är det jävlat fart på 25-åringen ska ni veta! Min arbetslösa vecka nästa vecka blev just en icke-arbetslös sådan. Ser fram emot en utmaning, jag och politik går inte hand i hand till vardags om man så säger.

Nu en dusch och kanske inoljning av ytterligare en stol.

Såja, nu börjar det likna något! Trots paltkoma (?) efter en mastodontportion makaroner och köttfärssås, och en hjärna som kändes i skick som det sistnämnda, tog jag mig ut för lite motion. Och inte så lite heller. Äsch, tänkte jag, nu när jag ändå kommit mig ut så är det väl bara ta tag i eländet och göra det ordentligt. Så jag tog spångarna runt + lite till. Det blir cirka en mil plus minus litegrann.

Men oj vad det känns i benen att det var ett tag sedan jag var ute sist. Gick bra till de sista 1½-2 kilometrarna. Mina ben blev tunga som bly och höfterna(eller kanske höftböjarna?) började tjeta. Jag sprang förstås inte hela vägen, säkert inte ens halva, men jag vill sätta upp realistiska mål. Nu så här i början får det räcka med att jag faktiskt bara tar mig ur och fullföljer aktionen. Resten tar vi sen. Nångång.

Nu blir det lite stretch och sedan en välförtjänt och välbehövd dusch.

När jag kom hem i fredags möttes jag av en nystädad lägenhet, ett glas rosévin och en fin blombukett på köksbordet. Vidare fick jag helgrillad lammstek och en maffig greksallad till middag.  Jag förstår varför Linnea ”också vill ha en gift man att komma hem till.” :D (En härlig felsägning i all oskyldighet av min kära vän som ibland har lite svårt att få orden att hamna rätt.)

Ikväll har vi avverkat fiskepremiären för sommaren. Jag fick som vanligt ingen fisk, jag hann knappt kasta två kast så hade jag trassel på linan som resulterade i bottennapp. Så går det.  Vissa saker ska man bara inte befatta sig med. Men inte surar jag för det, kvällsfikat hos mormor och morfar var en rejäl stämningshöjare. Som jag saknat dem.

Nu ska jag borsta tänderna och hoppa isäng. Min första arbetsdag väntar ju i morgon!