Det passar sig väl kanske nu att skriva några fina rader när jag officiellt tagit sommarlov.

Ett helt läsår. Två terminer. Halva tiden har gått av mitt studerande, och jag som trodde att dagarna skulle snigla sig fram. Så här i efterhand grinade jag helt i onödan när gubben lämnade mig i Kalix kvällen före skolan skulle börja. Helt i onödan.

Min tid här hittills har rusat fram. Och kanske är det för att jag gör det jag borde göra. Jag har hittat mitt kall, min plats som jag så envetet jobbat för att finna. Och vem hade trott att jag skulle hitta svaret på brännbollsyran i Umeå? Som jag har hoppat mellan olika yrken, testat det ena efter det andra. Letat, känt mig för, hamnat fel, hittat halvrätt, kollat och chansat.  Men jag ångrar ingenting. Alla saker jag testat har gjort mig en erfarenhet rikare. Och för mycket erfarenhet kan man väl aldrig få?

Tänk att jag har sällan upplevt ett sådant wakeup-call som på den brännbollsyran. En gammal parallellklasskompis berättade att hon sökt och tagit sig in på journalistlinjen i Kalix. Och precis där och just då stod det klart för mig. Alla svar jag sökt stod framför mig i form av en kavat sportintresserad gestalt. Det tog 24 år och lite till för våra vägar att slutligen mötas igen. Det är nästan 10 år sedan vi sågs sist. Ibland undrar man ju om det var någon som gett upp alla försök till att visa mig vägen och skickade Lena som sista försöket. :)

Mina tankar inför år två i Kalix är optimistiska. Visst, det är väl inget drömscenario att bo 31 mil från guben, men det har fungerat. Jag trodde aldrig det skulle gå, pessimist som jag är född till.

Till hösten ser vi fram emot en resa till Bryssel. Mer än så tänker jag inte planera, det blir nästan bäst när man inte gör det!

Se bara vart det tagit mig.