Med pennan som verktyg kanske man kan komma långt. Man hör om stora avslöjanden och texter som har förändrat världen. Men en sak är säker, ett tangentbord eller en penna kommer inte i detta sekel att få mina däck krängda och balanserade, eller mina bromsslangar bytta. Jag känner mig så handikappad när jag själv inte kan fixa det, och egentligen inte har råd att betala någon att göra det åt mig. Mina surt förvärvade pengar är öronmärkta till skolavgift och sådana trevliga saker.

Jag hatar att känna mig hjälplös. Men innerst inne vet jag att hur mycket jag än skulle vilja, och hur många försök jag än fick, så skulle jag aldrig kunna fixa min egen bil. Det faktumet, om något, irriterar mig så inåt helvette. Och hade det inte varit för att jag verkligen måste ha en bil i mitt jobb så hade Audin (ursäkta uttrycket) fått ruttna i helvetet. Rätt och slätt.  

Jag ska försöka dränka alla förtvivlade tankar kring bilfan i tidningen Journalisten. Sedan sova och upp och jobba igen. Femte dagen av elva i rad.