Jag kan knappt komma ihåg hur min mage såg ut innan Sune flyttade in. Då kan det ju komma väl till pass att studera bilder på processen.

Bilden till vänster är tagen i åttonde veckan, den till höger tog jag i morse, vecka 31. Japp, så platt har den alltså varit, och jag som alltid tyckt mig ha en liten oönskad bulle just under naveln. Vilket trams!

Mina tankar upptas allt mer av förlossningen, tiden efter, hur allt ska bli, hur Sune ser ut, vad han ska heta, hur jag kommer påverkas av lite sömn. Ja, och en massa annat också. Trots att förlossningen nog kommer bli det värsta i smärtväg som jag någonsin upplevt, känner jag mig ändå peppad på något knasigt vis. Jag vill bara få det bortgjort, liksom, så att livet med Sune kan börja på riktigt.

Jag längtar också tills jag kan börja träna igen. Det är vanligtvis en ganska stor del av mitt liv, och nu när ryggen krånglar och jag blir andfådd av att gå upp för trappen till övervåningen här hemma.. det blir inte riktigt samma sak.

Magen börjar kännas ganska tung och otymplig nu. Skulle vaxa benen igår, och det slutade med att jag fick sitta på toalettgolvet och vända och vrida på mig så gott det gick för att komma åt överallt. Måste ha sett lustigt ut. ;) Jag har även känt vad jag tror måste vara när Sune hickar. Helt sjukt egentligen att man kan känna sånt!

Vägde mig alldeles nyss också. Vågen visar cirka åtta kilo plus från mina ursprungliga 68 kilon. Några till hinner det ju säkerligen bli innan det är dags!

Härom kvällen när jag och min bättre hälft satt och såg på tv hade Sune (vi kallar pojken i magen för det tills vi bestämt oss för vad han ska heta) ett av sina bättre kvällspass och rörde om rejält bland tarmar och inälvor. Det var då slog det mig; inom ungefär 10-12 veckor kommer vi att vara föräldrar! AAAH! Jag sa det till och med högt: ”Macke, inom 12 veckor är vi föräldrar!”

Det känns lite som att knata ut på en alldeles för hög trampolin och stå och pillra med tårna över stupet. Skräckblandad förtjusning – blir det ett magplask, eller kommer ytan just så pass att krusa sig? Det kan ju visa sig att svanhopp är min grej och att manövern blir ytterst graciös! Eller så får jag men för livet av grupptrycket att hoppa och skräcken det innebär innan jag slår i ytan och inser att jag överlevt.

Jag är spänd av förväntan på att se vem Sune egentligen är. Kanske är han en kreativ, nyfiken själ som jag, eller en eftertänksam och noggrann praktiker som Macke? Kommer han som jag att fundera på om småfåglarna sover om nätterna, i så fall vart och hur, och om en svensk ko kan kommunicera med en afghansk släkting? Kommer han tycka att jag är supertöntig som gillar country, eller kommer han engagerat lära sig texterna som sin mor och sjunga med för full hals? Blir det en typisk kavat fotbollssnubbe med flottig lugg, eller kommer han ägna sin uppmärksamhet åt något helt annat?

På söndag går vi in i vecka 31. Enligt barnmorskans beräkningar har vi då precis nio veckor kvar till förlossningen. Då börjar den, upptäcktsfärden.