Så här i förkylningstider, eller bara ”tider med miljarders förkylningar på grund av 15-månaders smitthärd”, kan det vara extra viktigt att man är i synk och symbios med immunförsvaret. Cirka det viktigaste som finns efter fred på jorden! Så istället för att larva sig med vitlök och diverse andra hemmakurer brukar jag ropa jävligt högt några gånger, inombords, på det naturliga försvaret. Vara lite chef, om man så vill, och påminna om saker som egentligen kan ses som självklart. Typ som om man är ett immunförsvar och någon bakterie ba invaderar allt vad den hinner och kan ödelägga en hel jävla kropp om den får härja fritt i mer än två timmar. 

YOU HAD ONE JOB, immunförsvaret! Jag har ont i halsen, lungorna förbereder sig för hosta och jag har redan placebo-huvudvärk och styv nacke. 

Så atteeeeeh! Tjänsten är vakant!

Macke har tagit med sig Sune och åkt till fjälls den här veckan, jag är därmed gräsänka i ett tomt hus. Det innebär en massa saker. Eller borde innebära, kanske man hellre skulle uttrycka sig. Det första som hände när Macke hade stängt ytterdörren var att jag slet fram dammsugaren och städade hela nedervåningen. Plockade undan, skurade toaletten, tog hand om disken.

Å det slutade inte där. Efter det tog jag en promenad, storhandlade, bjöd två kompisar på middag, lagade morgondagens middag samtidigt som jag diskade undan. Och tvärtemot hur natten borde ha varit utan bebis och sånt, sov jag oroligt som bara den och kände mig som en överkörd kloakråtta när jag vaknade en hel timme för tidigt. Det hjälper ju inte direkt till heller att jag är smått mörkrädd när jag ska sova ensam, åtminstone nu när det är evigheter sedan det hände. Har tydligen nått ticks för mig när jag är ensam hemma om att inte sova med ryggen mot dörren, för då kan alla möjliga hemska saker hända. Och jag tappade räkningen på hur många gånger jag vaknade och märkte att jag vänt på mig i sömnen och låg med ryggen mot! AAAH! Haha!

Nå, ikväll ska jag motionera och försöka att inte pilla med så jävla mycket hemma! Jag måste träna på att göra ingenting. Ska bli intressant att se hur många dagar det tar för mig att varva ned. Det blir väl lagom till familjen kommer hem igen! 

Jag äter då nyttigt i alla fall, när jag har tid att hålla på med sånt! Dagens lunch…  

Sitter och läser igenom ett gäng gamla blogginlägg som jag skrev för sex år sen. Det är så lustigt, en del av mig vet ju att det är jag som tänkt allt det där, upplevt, tyckt osv. En annan del av mig tycker att det känns som att läsa om en främlings liv. Sammantaget kan jag snabbt konstatera att jag var betydligt roligare förr! Jag släppte sargen när jag bloggade, berättade massvis med triviala saker om vad som hände om dagarna, och gjorde det med glimten i ögat. Sen jag började jobba som journalist (och blev äldre) började jag välja vad jag delar med mig av med större omsorg. Jag använder också ett vuxnare språk idag än vad jag gjorde då. Jag var underfundig och sprallig och lät det skina igenom när jag skrev. 

Och jag tänker att jag kanske borde snegla på den jag var, eller kanske fortfarande är, och släppa sargen lite oftare! 

Så här kan man se ut på påsken, även om jag faktiskt föredrar underställ, skitigt hår och att lukta skogsrök. I år blev vi dock hemma, och det funkade ju bra det med! ;) 

Idag var en sån där perfekt dag att vara föräldraledig. Kyrkis på förmiddagen med en glad och social grabb. Sen lunch, sova 1 h 45 min (!!). Jag rörde inte en fena under den tiden. Himlen var blå och jag satt i en solstol och njöt i fulla drag! Det enda som kunde ha gjort dagen bättre är om vi hade kunnat sitta på vår egen altan och sola, men på fredag.. Då! Då äntligen är huset vårt igen!  

Knappt har man hunnit vara 30, då fyller man 31! Och idag 31 år och en dag. Knappt har man hunnit fatta att högsäsongen är här, då knäpper det till och blir 6 plusgrader och hela vintervärlden börjar töa bort. Knappt har man hunnit fatta att Sune är sex månader gammal, då är han plötsligt ett år och två månader. Får sina första kindtänder. Har lärt sig kittlas under fötterna.

Det här med tiden alltså. Man tänker att man ska leva varje dag som om det vore den sista, men säger det nog mer än man faktiskt gör det. Och så blir det så där, månader har passerat utan att man hunnit vara med. Man vältrar sig i tid som om den vore självklar.

Jag har ägnat ganska mycket tid till att fundera på det där med tid på sistone. Det finns en stor och känslig anledning till det, och det är en väldigt sjuk tjej, som visserligen inte finns i min direkta närhet, men befinner sig tillräckligt nära för att jag ska tänka mycket på henne. Igår skrev hon ett blogginlägg som inte liknar något annat jag någonsin läst från någon som finns i min periferi. Hon porträtterar min största mardröm, med smärtor och besked som man önskar bara skulle finnas på film. Fiktivt. Och på något vis, trots att jag sitter där jag sitter, och hon är där hon är och kanske inte vet hur hennes livsöde ger ringar på vattnet ända hit, bär jag en del av hennes sorg och oro. Ilska och besvikelse. Förtvivlan.

Men jag känner också hopp. Jag ser ljus i ett kompakt mörker, ser en låga som brinner – trots. Trots allt. Och jag känner mig skyldig att leva så mycket jag bara kan. För mig själv, för henne. För alla dom som inte kan använda tid till att fundera på tid.

Tycker att jag hanterat mitt första år som 30-nånting väldigt behärskat. Inga större kriser eller utsvävningar. Jag är kvar på samma arbetsplats, har fortfarande inga uppseendeväckande tatueringar och lever ett rätt så stillsamt liv nu för tiden. Mina trasiga jeans kanske är ett gränsfall, men man måste ju få vara lite galen ibland också! ;)

Nästa vecka fyller jag 31 och idag kom mamma och pappas present lite i förskott med posten; ett extra långt tennarmband som man lindar till tre rader runt handleden. Så fint! Makila design i Arvidsjaur gör en verkligen inte besviken! <3