Knappt har man hunnit vara 30, då fyller man 31! Och idag 31 år och en dag. Knappt har man hunnit fatta att högsäsongen är här, då knäpper det till och blir 6 plusgrader och hela vintervärlden börjar töa bort. Knappt har man hunnit fatta att Sune är sex månader gammal, då är han plötsligt ett år och två månader. Får sina första kindtänder. Har lärt sig kittlas under fötterna.

Det här med tiden alltså. Man tänker att man ska leva varje dag som om det vore den sista, men säger det nog mer än man faktiskt gör det. Och så blir det så där, månader har passerat utan att man hunnit vara med. Man vältrar sig i tid som om den vore självklar.

Jag har ägnat ganska mycket tid till att fundera på det där med tid på sistone. Det finns en stor och känslig anledning till det, och det är en väldigt sjuk tjej, som visserligen inte finns i min direkta närhet, men befinner sig tillräckligt nära för att jag ska tänka mycket på henne. Igår skrev hon ett blogginlägg som inte liknar något annat jag någonsin läst från någon som finns i min periferi. Hon porträtterar min största mardröm, med smärtor och besked som man önskar bara skulle finnas på film. Fiktivt. Och på något vis, trots att jag sitter där jag sitter, och hon är där hon är och kanske inte vet hur hennes livsöde ger ringar på vattnet ända hit, bär jag en del av hennes sorg och oro. Ilska och besvikelse. Förtvivlan.

Men jag känner också hopp. Jag ser ljus i ett kompakt mörker, ser en låga som brinner – trots. Trots allt. Och jag känner mig skyldig att leva så mycket jag bara kan. För mig själv, för henne. För alla dom som inte kan använda tid till att fundera på tid.