Igår rycktes mattan bort under fötterna på samtliga av Sveriges skolelever. År efter år har vi läst om skolskjutningar i USA och förfärats, inte minst Columbine (som var en av de första, om jag inte missminner mig.) Trots hemska scener på nyheterna, vettskrämda och djupt chockade männniskor, så har det än dock varit så avlägset, så svårt att ta in. Där på andra sidan Atlanten där allt annat knasigt händer, sånt som vi bara får läsa om. Sånt som aldrig händer i trygga Sverige. 

Igår gick en till synes vanlig svensk 21-åring i Darth Vader-liknande förklädnad in på en skola i Trollhättan, beväpnad med knivar och svärd (?). Igår högg en 21-årig man ned flera personer, varav två miste livet. En var 20 år gammal, den andra blott 15 år. Det fanns en enda nyhet jag inte ville vakna upp till i morse. En. Den om att polisen konstaterar att det är ett hatbrott; att mördaren valt sina offer efter hudfärg. Skonat dem med ljus hy. Tji fick jag. 

Om man inte kan vara trygg i skolan, var ska man då kunna vara det? Vad driver en människa till att göra en sån här sak? Han hade skrivit ett avskedsbrev, man kan alltså anta att han visste hur det skulle sluta. Att polisen skulle tvingas skjuta honom. Eller hade han tänkt avsluta sitt eget liv när han var färdig med att beröva andra på sina? 

Det är så absurt. Så äckligt. Och det värsta är att han förmodligen lyckats med vad han ville åstadkomma: att ingjuta skräck och otrygghet hos den delen av Sveriges befolkning som inte har ljus hy. Och resten av landets skolelever, från norr till söder. För vem fan blir inte rädd?

Att han tar sig den friheten, tänker jag. Att han tror sig ha rätten att tala för mig, för dig, för oss alla. Med förhoppningen att bli ihågkommen som en hjälte, en opinionsbildare. Jag kommer aldrig ta hans namn i min mun, och från och med nu ska jag aldrig mer skänka honom en tanke. 

Det är ett löfte.