Trots att det bara är fyra veckor sedan vi körde det allra första tabatapasset har jag redan gjort framsteg. Det kanske inte är stora grejer, men man får inte glömma bort att det är alla små vinster som leder en fram till målet. Idag konstaterade jag till exempel att sidoplankan inte längre är något problem. Första passet hade jag svårigheter att orka trots att jag stod på knä, nu står jag spikrak på sidan av foten och gör det stolt! Jag tror att det är i framför allt bålen som jag märker störst skillnad, men det var ju också den som farit mest illa under graviditeten. Vissa magövningar som var pest att göra i början går nu också av bara farten. 

Mätning och vägning på lördag, ska bli sjukt spännande! Jag håller förväntningarna på resultatet lågt, men jag hoppas i alla fall kunna se skillnad på den metaboliska åldern. Hade varit kul att i slutändan ha sänkt den från pigg 45-åring till i alla fall en pigg 35-åring…

En annan kul grej med den här utmaningen är att jag efter fjorton år i lilla Arjeplog ännu en gång kan hamna i ett nytt socialt sammanhang. Jag trodde att de tiderna var förbi när man tycker att man praktiskt taget känner alla redan. Extra kul är det att det är just tjejer också, jag har ju redan en drös med killkompisar.