Inget är vackrare än månens bleka sken
som kan få den tröttaste människas ögon
att tindra. När daggen lägger sig i gräset
som en matta av silver och när nytt hopp
föds för en ljusare dag. Inget kan vara
skönare än att betrakta skuggornas svala
dans och sakta gunga med när de svävar
som änglar på lätta fötter. Natten är min tid
för njutning. Sakta vaggas jag till sömns av
stjärnornas tysta glitterspel och det är då jag
önskar att stunden kunde vara för evigt.
När solen till sist målar upp en ny dag med
starka pasteller, flyr du likt en förrymd fånge
för att om blott ett par timmar komma tillbaka
och trollbinda mig som inget annat kan.

Fia

Det finns en saga om en fågel som sjunger endast
en gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare
än någon annan varelse på jordens yta.
När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske
och ger sig inte förrän den har hittat en sådan.

Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna,
fastnaglad på den vassaste och längsta taggen.
I sin dödskamp sjunger den vackrare än
både lärkan och näktergalen.
En enda storartad sång till priset av sitt liv.
Men hela världen stannar för att lyssna
och Gud ler i sin himmel.
Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor…

Så säger åtminstone sagan.

Karin Boye

O bröder o systrar, säg mig vad saknad är.
En dag stannade världen,
stod stilla i flera minuter.
Tårar brände i mina ögon och skar djupa sår i mina kinder.
O bröder o systrar, varför just du?

O bröder o systrar, du är borta.
En minut utan dig är som en hel evighet,
en evighet som är så ensam.
Hur skall jag kunna leva ett helt liv utan dig?

Bröder o systrar, Han finns nog inte.
Fanns Han så hade han skonat dig.
Du skulle fortfarande skratta ditt underbara skratt
och finnas här vid min sida.
O bröder o systrar, jag tvivlar.
Jag undrar om du ser mig,
mig och mina tårar,
Jag undrar om du kan höra när jag ber,ber för dig.

Bröder o systrar. låt tårar falla, ty sådan är saknaden av en vän.

Fia

En bild säger mer än tusen ord.

Efter nästan en vecka av dålig sömn så rasade allt.

Tårarna kom igen, troligtvis mest för att jag var så dödligt trött. Att bli
utkallad på jouren idag tog helt knäcken på mig. Som jag kämpat i
veckan för att hålla mig upprätt, hade verkligen hoppats och trott på
att slippa jobba fredag också.

Jag fick svälja min stolthet och allt vad arbetsmoral heter och sjukanmäla mig.
Någon kompdag var det inte tala om eftersom det verkar vara personalbrist på
Arlanda för tillfället. Skönt iaf att jag fick full förståelse över telefonen, det var nog
jobbigt att ringa och förklara hur det låg till, berätta vilken jobbig vecka jag haft och
att jag nog hade varit en fara för mig själv och andra om jag flugit idag.

Inatt har jag tagit igen efterlängtad sömn, 12 timmar skön och lugn sömn. Det 
hjälper så mkt att bara få vara hemma och att slippa sova själv. Sover man inte
fungerar ju inget annat heller. Hoppas på att kunna ställa tillbaka dygnsrytmen
i helgen och bara rå om mig själv. Göra saker som faller mig in och tillåta mig
själv att vara glad de stunder jag är det.

Ringde Jennifer och vi stack ut till Rappatjärn i de vackra vädret och pratade.  
Fortfarande så många frågetecken och existensiella frågor som rör sig i huvudet.

Datumet för begravningen är satt nu. 16 maj.

fia.

Dagarna går, nätterna desto långsammare. Försöker hålla mig sysselsatt med
diverse korsord, bilstädning, pusselbyggning o så. Men så fort jag lägger undan
mina saker och sitter stilla i min ensamhet så kommer allt igen.

Sover oroligt, och dom få sömnsnuttar jag lyckas få till så drömmer jag
konstiga drömmar. Kan inte kalla det för mardrömmar heller, för jag vaknar
ju inte kallsvettig o vettskrämd. Minns inte heller vad jag drömt, är bara vansinnigt
orolig när jag vaknar och har en hög puls.

Har valt att vara mkt ensam nu de här senaste dagarna. Har suttit för mig själv timtals
och tittat på bilder, försökt minnas och framför allt – försökt att inte glömma.

Idag gjorde jag nått som jag väntade för länge med när per gick bort. Jag provade
ringa till Mickes telefon. Inget svar förstås, och jag kommer nog att ringa fler ggr.
Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att få mig själv att förstå att han är borta.
Alla bra är sätt utom dom dåliga, och allt som bara kan göra det här verkligt för mig
måste jag ju testa.

Nu till lite tankar runt om allt som hänt.

Jag lärde känna Micke genom Challe. En gång min bästa vän, och så har det förblivit
åtminstone i mitt minne. När jag fick beskedet var hon den första jag tänkte på. Det kändes
mer självklart än något annat att ringa och fråga om hon hade fått veta nått. Det kändes lika
självklart att vi skulle göra det här tillsammans, och jag kan inte komma på ett annat sätt jag
skulle ha klarat av det på. Ensam är inte alltid stark.

Trots att det gått så många år, och mkt har hänt så var vår kram de mest rena jag nånsin
varit med om. Vi har gått miste om mycket i varandras liv, men vi kommer alltid att ha dom
åren vi hade tillsammans med Micke o Kenneth. Betydelsefulla, värdefulla år.

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer han ju inte tillbaka, jag önskar
bara att det fanns någon som kunde berätta för mig hur man gör för att gå vidare.

fia. tacksam

Där låg han. Eller inte han, de va mickes skal som låg där. Ett tomt skal, helt avstannad, helt kall, inga hjärtslag, ingen färg. Så lite micke som de kunde bli. Men fortfarande så fin, så fylld av ro. Ingen smärta, inget blod. Bara som en vaxdocka, helt overkligt.

Det känns så kontigt att se ett skal av en människa som för ett tag sen stod upp, log, tog en cigg och drack en öl. Njöt av livet i fulla drag.

Vart tar det som jag kallar jag vägen? Det som vi känner med, det som vi tycker med. Det som får oss att skratta och gråta. Det där som som bubblar inom oss när vi är lyckliga? Det kan bara inte slockna, livet är på tok för komplicerat uppbyggt för att bara en dag stanna.

Alla dessa nätter i kåtan, eller att ej förglömma alla kortkvällar vi hade i Abborrträsk. Har alltid haft ett gott öga till micke, en ängel har han alltid varit, trodde bara inte att han skulle bli en riktig så här tidigt. Kanske är jag självisk, men jag är så förbannad och besviken på att de blev just han. Varför inte nån annan? Ja precis, vem bestämmer vilket människoliv som är mer värt än ett annat? Kunde ju lika gärna ha varit jag eller nån annan.

2 meter kärlek som alltid har en bit av mitt hjärta. Tack för tiden vi fick tillsammans Micke!

fia. jag är tom på ord

Jag har just vaknat, det ringer i mobilen från ett nummer som jag inte känner igen. Det är Nicklas som jag inte pratat med på väldigt länge, blir förvånad över varför han ringer.

"Hej fia, du jag måste berätta nått, det kanske inte är så kul men jag vill att du ska veta.." Samma fras som förra gången..

Jag vet ingenting och känner paniken växa inombords.

Min vän Mikael Lundberg omkom idag i en skoterolycka.

Död.
Död som i att hjärtat inte längre slår och som i att hjärnan inte fungerar.
Död som i att ännu ett par ögon har slutits för att aldrig mer öppnas.
Död som i att jag aldrig kommer att se honom igen.
Död som i minnesstund, begravning, tårar och saknad.

Tragisk olycka av ännu okänd orsak

Hans liv gick inte att rädda

Chockade kamrater såg hjälplöst på när deras vän dog

Egentligen finns inga ord som kan sätta fingret på vad jag känner, försöker bara skriva av mig den sorg och frustration jag känner över att inte ha kunnat göra något åt det. Världens snällaste människa har nu tagit sina sista andetag och lämnat jordelivet. Han var, som jag brukade säga, 2 meter ren kärlek.

Alla tårar känns förgäves, men jag vet att dom behövs. Tårar läker och får oss att kunna gå vidare. Tårarna river alla murar av vad man borde känna och vad man borde säga.  Tårarna gör oss sårbara och avväpnar oss när vi i svåra stunder behöver tröst.

Man kan aldrig säga för mkt till sina vänner hur mkt dom betyder, för ena stunden finns dom bland oss, o andra sekunden är dom borta.

fia. _{^{med sorg och saknad}}