Jag har just vaknat, det ringer i mobilen från ett nummer som jag inte känner igen. Det är Nicklas som jag inte pratat med på väldigt länge, blir förvånad över varför han ringer.

"Hej fia, du jag måste berätta nått, det kanske inte är så kul men jag vill att du ska veta.." Samma fras som förra gången..

Jag vet ingenting och känner paniken växa inombords.

Min vän Mikael Lundberg omkom idag i en skoterolycka.

Död.
Död som i att hjärtat inte längre slår och som i att hjärnan inte fungerar.
Död som i att ännu ett par ögon har slutits för att aldrig mer öppnas.
Död som i att jag aldrig kommer att se honom igen.
Död som i minnesstund, begravning, tårar och saknad.

Tragisk olycka av ännu okänd orsak

Hans liv gick inte att rädda

Chockade kamrater såg hjälplöst på när deras vän dog

Egentligen finns inga ord som kan sätta fingret på vad jag känner, försöker bara skriva av mig den sorg och frustration jag känner över att inte ha kunnat göra något åt det. Världens snällaste människa har nu tagit sina sista andetag och lämnat jordelivet. Han var, som jag brukade säga, 2 meter ren kärlek.

Alla tårar känns förgäves, men jag vet att dom behövs. Tårar läker och får oss att kunna gå vidare. Tårarna river alla murar av vad man borde känna och vad man borde säga.  Tårarna gör oss sårbara och avväpnar oss när vi i svåra stunder behöver tröst.

Man kan aldrig säga för mkt till sina vänner hur mkt dom betyder, för ena stunden finns dom bland oss, o andra sekunden är dom borta.

fia. _{^{med sorg och saknad}}