Här får man ledigt en fredag och kan inte åka kollektivt på torsdagkväll för att sista bussen går 14.30. Det är så jävla värdelöst! Hur motiverar man att alla bör åka kollektivt när busstiderna är lika glesa som tandraderna hos en snål gammlapp? (jag vet, jag har fördomar.) Dessutom kostar det ungefär lika mycket att åka buss som att köra bil själv hela vägen. Om man inte åker på barnbiljett. Som jag definitivt inte gör. Ibland.

Så jag får helt enkelt bida min tid, åka på gymmet, duscha, deppa över att inte få sova hemma, stiga upp före FAN i morgonbitti och stappla på bussen 06.15. Jag är fanimej bitter och jag har ALL rätt att vara det. Vart klagar man på det glesa busslinjenätet mån tro? Det är tammefan det bästa man kan göra när man är bitter. Att klaga. Okej, man kanske inte kan ringa dit om man är bitter på skötseln av kommunens trädgårdar, men ni fattar galoppen.

uuuhhh, snart klar med min krönika om mina betraktelser om framtiden. Klockan är för mkt och jag borde sova, vilket jag ämnar att göra inom n snar framtid. Som jag sa, det är bara ett utkast, måste få till en bra början och ett bra slut som knyter ihop säcken.

Det problemet lämnar jag åt morgondagen.

Vi behöver egentligen bara blicka tillbaka ungefär 100 år i tiden. Min mormors mormor vågade nog aldrig drömma om bekvämligheter som tvättmaskin, hårtork och mikrovågsugn. Hon kokade sin tvätt och med handkraft fick hon den ren med tvål och tvättbräda. Basta. Idag ska helst allt vara automatiskt och drivet av el eller en motor. Men till vilket pris? Vi förbrukar, för att inte säga slösar, el som ett välbärgat, industrialiserat land som vi är. Tänk hur bekväma vi blivit och tänk hur mycket av den vardagslyx vi egentligen skulle kunna leva ett rikt liv utan.

Är det verkligen logiskt att det alltid ska finnas all världens exotiska frukter i våra matvarubutiker? Behöver vi det? Eller känns det nödvändigt att kunna finna en speciell choklad, tillverkad i USA, på hyllan? Det är just sådan här lyx som står för en stor del av utsläppen i världen. Ett starkt obehag växer i mig när rapport på rapport pekar på att vi själva utarmar och förgör vår jord. Helt medvetet. För att de är ”trevligt” med fruktsallad eller ”intressant” med amerikanska sötsaker.

Som den lilla människa man är så kan det ibland vara svårt att ta till sig gigantiska saker som att glaciärerna smälter och havsnivåerna stiger.  För mig är det de små upptäckterna som gjort det verkligt. Små obehagliga indikationer på att något är fel och nu kan jag inte blunda längre. När jag var liten behövde jag aldrig solskyddsfaktor om somrarna och brände mig aldrig. Nu har jag alltid med mig faktor 10 till stranden. Vintern kommer senare, är varmare och varar inte lika länge som jag har färskt i barnaminne.

En fråga är oundviklig; kommer mina barnbarn att få möjlighet, och det privilegium jag anser att det är, att åka skridskor på en frusen sjö? Kommer de att få höra det torra snöknarret under sina skor, uppleva hur ögonfransarna blir vita av frost och upptäcka det fantastiska i en enkel snöängel?

Idag har vi hunnit med ett besök på LKAB:s huvudkontor som ligger i Luleå. Ganska intressant att höra om hur Kinas ekonomi påverkar hela världen, och om hur man siar om hur framtiden kommer att se ut. Väl tillbaka i Kalix blev jag helt snopet utan lunch och fick så lov att klara mig till middagen. Nåväl.

Undra om det kanske är därför det gått allmänt segt idag på gymmet? Kan kosten påverka så pass? Trots en rejäl middag så har jag känt mig loj och orkeslös. Jag känner mig lika likgiltig nu när jag är hemma.. ska ta en lång välförtjänt dusch och göra en tidig kväll ikväll igen. Jag hade verkligen behövt ett höstlov alltså.

Blaha blahaaaaa!