Den fjärde januari vid 18-tiden frontalkrockade två bilar mellan Piteå och Arvidsjaur. Stora rubriker, ännu större oro. Ovissheten, känslan av att man förmodligen kommer att känna eller känna till personerna som omkommit. Åldern talar ju för det. De här kommunerna är inte större än att man har någorlunda koll på de flesta som är ungefär i samma ålder som en själv. 

Och så kommer beskedet strax innan läggdags på måndag kväll. 

Carro. 

Vi hade känt varandra i ungefär ett år. Senast vi sågs var över ett julbord i Lycksele. Hon bjöd på tequila, vi pratade framtid, lycka, politik och allt däremellan. Vi dansade oss svettiga till E-type och sjöng oss hesa och lovade att vi snart skulle göra om det. 

Carro var en sån där sällsynt människa som man bara möter ibland. En sån som plockar fram de bästa sidorna hos en själv. En sån där person som smittar av sig med sin livsglädje och som man kommer ihåg med ett leende på läpparna. Så minns jag henne. Mina tankar går förstås till hennes pojkvän och hans barn som förlorat något outbytbart. Så ofattbart och så oändligt sorgligt. 

Och så kom nästa besked. Den andra kvinnan som omkom i samma olycka hörde alltså också hon hemma i Arjeplog. Pizzabagarens fru. Asef. Hon med de tre-fyraåriga tvillingarna. Hon som var på väg hem från ett ultraljud i Sunderbyn. Gravid. 

Det är så mycket som är så sorgligt att man knappt vet vad man ska vara ledsen över först; det faktum att två små barn kommer växa upp utan sin mamma, att ett barn aldrig fick se dagens ljus, att en man förlorat sin fru, att en annan man förlorat sitt livs kärlek, att någon förlorat sin bästa vän. Att Arjeplog förlorat två invånare. 

Vår kommun är så liten att alla ansikten är mer eller mindre välkända. Tomrummen blir enorma och sorgen som en tung och otymplig ryamatta. 

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Viktig lärdom. Jag hade mer eller mindre räknat med att jag inte skulle dratta dit i någon magsjuka när det gått tre dygn sedan dom första ur vårt nyårssällskap började kräkas. Tror att inkubationstiden är 48 timmar. Tji fick jag. Antagligen var jag inte smittad då, men blev det av Macke under nått av dygnen han var sjuk. Som tur var höll han sig mest i sängen, och nu håller vi tummarna för att Lotta, Gurra och Valter har duckat under kulorna och mirakulöst klarat sig! 

I morse efter jag och Sune hade duschat fick jag så ont i magen. Macke fick så lov att ta över ansvaret för vår son trots att han fortfarande inte kände sig helt hundra – för då däckade jag. Några timmar senare brakade helvetet lös. Nu är klockan strax halv elva på kvällen, magen är så tom den kan bli och febern ligger på stadiga 39. Mysigt! Det känns lite som att någon rivit ut alla tarmar och organ i buken för att sedan slarvigt lägga tillbaka dem huller om buller. 

Bara bryta ihop och komma tillbaka. I morgon är en annan dag. 

Ja vilket nyår! Hälften av sällskapet drattade dit i nån typ av magsjuka och fick vara uppe stora delar av nyårsnatten och kräkas. Kul start! Vi som klarade oss åt i alla fall en väldigt god middag och umgicks till på småtimmarna. Jag antar att det är så här en del högtider kommer att se ut i framtiden – febriga, snoriga, magsjuka och med andra diverse krämpor. Sånt är familjelivet! 

Nyårslöften då? Förutom att ha ett sportigt år är det lite magert med löften. Jag lovar nog mest saker som jag tror jag kommer att kunna hålla. Något Lidingölopp eller annat galet finns således inte med i bilden. Jag tänker dock bli bättre på att fota – att faktiskt ha med mig kameran och inte vara iPhone-bekväm och knäppa bilder med telefonen. Bra bilder är så otroligt värdefulla när man går tillbaka något år och vill minnas. 

Min nyårsoutfit. Älskar mönstret!