Galla och apelsinsaft

Så, gravid och dundermagsjuka, alltså. Inget jag rekommenderar. Utan att gå in på detaljer säger kroppen en del idag om vad som hände igår. Öm, svullen och febrig, hes och blek. Ingen matlust ännu, så här ett dygn senare. Lite som att vara riktigt jävla bakfull efter en suddig natt ute, fast minus alkoholen och allt det roliga! Som grädden på moset hade jag tränat bål på gymmet dagen innan, så den var uppvärmd och skönt mör för de 11 timmar av kräkningar som väntade…

Ni vet hur man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag? En sak tar jag med mig från den här upplevelsen; galla smakar inte fullt lika jävligt utblandad med apelsinsaft!

Alla minnen

Det är långt mellan gångerna jag besöker Mellanström nu mera. Sedan morfar sålde huset och flyttade, finns det inte längre någon naturlig anledning. Mellanström är ingen by man kör igenom, för vägen tar slut vid bergets fot. Det är en by man svänger in i med ett ärende, till någon man tänker besöka.

Men idag skulle jag dit på ett jobb. Och där, precis i kurvan, stod huset. Såklart. Nyss sålt igen, och den här gången till min tremänning. Renovering pågår och fönstren gapar tomma. Ingen skomakarlampa som brinner i trappen, inga spetsgardiner. Ingen tax på bron. Men ack så många minnen! Det tog mig några ögonblick att plocka fram tusen av dem.

Mormors rosenbuske vid farstukvisten. Hammocken vi drack saft i. Betongplattorna på uteplatsen som fortfarande bär våra handavtryck från 90-talet. Svalbona under taket, precis vid sovrumsfönstret där jag och min bror legat tusen och en natt och lyssnat på sommarnatten under lakan torkade utomhus på klädvinda. Att det verkade finnas all tid i världen, till vad som helst.

Drömmen om Elin på dragspel. Potatisland. Bingolotto. Vetenskapens värld. Dansband från Svensktoppen. Samtal.

Mina händer passar inte i mina gamla avtryck idag. Det är så längesen nu. Jag är vuxen, har en son och väntar en till. Men det är något med den där vita villan i Mellanström som alltid får mig att stanna till om jag passerar. En gång mitt Mellanström. Mina stigar, mina skogar.

Ibland blir jag ledsen, ibland varm. Idag det förstnämnda.

Pigg som en lärka

Alltså, än har det inte gått mer än tre dagar sen jag och Macke började äta mer kolhydratsnål mat. Min nyvunna energi skulle egentligen kunna vara ett sammanträffande och är nog ännu inte statistiskt säkerställt. Själv är jag dock fullt övertygad om att det har ett samband. Jag har varit så trött sista månaderna. Känt mig uppblåst, full av vätska. Omotiverad. Så i söndags bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och försöka göra något åt saken. I morse vaknade jag en hel timme innan klockan skulle ringa, jättepigg! Det har inte hänt förr. Typ.

Så här tänkte jag:

  • Dra ned på kolhydraterna. Man behöver inte äta pasta/ris/potatis till varenda måltid för att bli mätt. I regel är det för att det är enkelt när fantasin brister.
  • Dra ned drastiskt på sockret. Jag är en gottegris av rang.
  • Någon typ av fysisk aktivitet varje dag. En kortare promenad på lunchen, kanske? Vardagsmotion varvat med gym.

Så, egentligen pratar vi inte om några drastiska förändringar i vardagen: kombinera ”vanlig” mat med mer grönt, få rutin på mellanmålen så blodsockret stabiliseras och sluta hitta på ursäkter för att inte röra på sig. Och vet ni vad? På de här två sista dagarna har jag knappt haft något sug efter godis! Att köra nån svältdiet skulle aldrig fungera för mig som är hungrig ungefär jämt, och de här senaste dagarna har jag aldrig gått från köksbordet och fortfarande varit hungrig.

Heja mig!

Min äppelchutney

Har man kompisar som har äppelträd får man räkna med att ett smakprov på ”några” äpplen, slutar med en hel påse och huvudbry över vad man ska göra av dem. ;) Det var i och för sig hög tid att ta tag i suget att försöka sig på en hemmagjord äppelchutney. Smakade en sån god en till en köttbit på en restaurang i våras och har inte riktigt kunnat släppa idén sedan dess. Hittade ett recept som jag utgick ifrån, med några ändringar.

Såhär:

  • 700 g äpplen, det blev typ 8 st rätt små gröna äpplen
  • En rödlök (hade inte gul hemma)
  • Tre matskedar finhackad, färsk ingefära
  • En piri piri
  • Två kanelstänger
  • 4 dl socker, varav en av dem råsocker. Tog det som fanns!
  • Ca 2 dl vit vinäger
  • 1 dl rödvinsvinäger
  • Cirka en tesked salt. Originalreceptet innehöll inte salt, men jag tyckte det saknades.

Och som topping torkade fikon i ena burken, torkade aprikoser och russin i den andra.

Gör:

Skala, kärna ur och hacka äpplena i typ två centimeter stora bitar. Finhacka rödlöken och piri pirin. Hacka eller riv ingefäran. Lägg allt i en gryta tillsammans med vinägern och kanelstängerna och låt det koka upp en liten stund, typ 5 minuter, innan du tillsätter sockret. Koka upp igen och sjud tills du tycker det ser bra ut. Typ 10 minuter. Är ju fint om äpplena har kvar lite form och inte blir ett mos. Tappa upp på burkar.

Jag petade ner lite torkad frukt i mina burkar, och toppade med kanelstången så det skulle se lite fint ut. Förslut och förvara kallt. Enligt receptet jag hittade ska chutneyn vara som godast när den stått en månad.

Hon som bakade dom godaste bullarna

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!