Det är så mycket som är otäckt just nu. Coronaviruset har nog slagit sina skräckklor i många av oss, och känslan av att sakna kontroll lämnar oss handfallna. Folk bunkrar dasspapper som för att känna att man i alla fall gör något, för vad ska man egentligen annars ta sig till om man vill känna att man gör något konstruktivt? Bara sitta hemma?

Senast vi drabbades av något ens i närheten av Corona var för precis hundra år sedan. Spanska sjukan. Arjeplog var den kommun i Sverige som förlorade flest invånare per capita. Kring påsk hölls en begravningsceremoni för ett 40-tal döda. Samtidigt. Vi är många som har ättlingar som föll offer. Historierna lever kvar, om än något luggslitna.

Myndigheter i Sverige agerar idag olika mot för våra grannländer. Alla har åsikter om vilken väg man borde ha tagit. Väntar på att få säga: Ja, vad var det vi sa! Men överallt finns toapapper. Något att hålla fast vid när det blåser, kan tänkas. För så länge det finns en bal trelagers-Lambi i förrådet, finns det hopp.

Men hur eländigt saker än må kännas just nu, finns det ingen plats i världen jag hellre skulle överleva en viruspandemi på, än i Arjeplog. Ja, men visst fan har jag också vakna stunder om nätterna när jag föreställer mig det värsta. Jag är höggravid och ska föda om cirka sju veckor, det finns helt klart saker att oroa sig för även på Notvägen 4b, trots att ingen av oss (än så länge tre) familjemedlemmar tillhör någon riskgrupp. Men så räcker det med att öppna Facebook för att få pulsen att återgå till normal rytm. Ironiskt, för det är annars på samma plattform som man kan reta sig till döds på samma människor.

När det kommer till kritan är Arjeplog den varmaste platsen på jorden så här i slutet av mars, 2020. För ungefär en vecka sedan startades Facebookgruppen Arjeplog hjälps åt, och väldigt snart hade inte mindre än tio procent av befolkningen anslutit sig. Med sitt medlemsskap erbjuder man sin ovillkorade hjälp till sina medmänniskor som tillhör riskgrupper. Det kan vara vad som helst, men bland annat hjälp att handla mat eller mediciner. 352 personer. Lika många klappande hjärtan. 704 hjälpande händer.

I gruppen radas de goda exemplen upp, och var och ett är som en varm, kanelbullsdoftande mormors-omfamning över internet. Det ger trygghet att känna att man inte är ensam om oron, det ger trygghet att veta att vi är så många som skulle ställa upp för varandra. Bekanta eller ej. Som finns när det kniper. Lite som Lambi, fast ännu bättre.

Och jag blir stolt över mitt Arjeplog, för det här är precis vad jag hade förväntat mig av Sveriges vackraste kommun – att den skulle vara lika vacker på insidan som den är på utsidan.